Dagens flickor föds i en mer inskränkt miljö än sina mödrar

>>Under det senaste decenniet har religiös konservatism vuxit sig allt starkare och drivit på för att medelst lagar och förordningar tvinga tillbaka kvinnan i den husliga sfären. <<
 
21 september 2017 Text: Nazan Moroğlu Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn
 
1928 sade Turkiets president Mustafa Kemal Atatürk följande: 
”…Inga sociala reformer kan äga rum utan kvinnornas stöd. Ett samhälle som negligerar kvinnan är dömt att hamna på efterkälken. Kvinnor måste få se världen med egna ögon.”    
 
Efter den turkiska republikens grundande 1923 utgjorde jämställdhet mellan män och kvinnor en av de fundamentala principerna. Atatürk som grundade den nya staten ville skapa en sekulär republik. Följaktligen stiftade den nya regeringen en rad civilrättsliga lagar som förbjöd polygami, krävde borgerlig vigsel och jämställde kvinnor och män inför lagen i fråga om skilsmässa, arv och vittnesmål inför domstol. Skapandet av en sekulär stat, den första någonsin i ett muslimskt land, möjliggjorde lagar som erkände kvinnor och män som jämställda medborgare.
          Det latinska alfabetet ersatte den arabiska skriften 1928 och byggde en bro mot den samtida kulturen i väst. Kvinnlig rösträtt infördes 1934 liksom kvinnans rätt att kunna väljas som parlamentsledamot. Efter valet satt det kvinnor på arton av stolarna i parlamentet. 1935 fanns det bara ett land i världen som hade fler kvinnliga parlamentsledamöter än Turkiet.   
          Turkiet är ett samhälle någonstans mitt emellan modernisering och tradition. Dess grundlag och andra lagar garanterar jämställdhet mellan kvinnor och män. Turkiet har även lovat att anpassa sig efter internationella överenskommelser som FN:s konvention mot all form av diskriminering gentemot kvinnor. Just denna konvention är en viktig nyckel om man vill uppnå jämställdhet mellan könen. Trots detta är många kvinnors liv i dag alltjämt formade av sociala och kulturella sedvänjor i stället för av konstitutionella rättigheter och civilrättsliga lagar. Under det senaste decenniet har religiös konservatism vuxit sig allt starkare och drivit på för att medelst lagar och förordningar tvinga tillbaka kvinnan i den husliga sfären.
          Med ett stråk av vemod drar jag mig till minnes vår poet Nazım Hikmets berömda rader: ”Jag har nått längre än min far, mitt ofödda barn har nått längre än jag”. 
          Jag är rädd att dagens unga flickor fötts i en mer inskränkt miljö än sina egna mödrar eller rent av mormödrar. Där det regerande partiets medlemmar i sina offentliga framträdanden omhuldar tankar som att: 
 
• ”alla kvinnor måste föda minst tre barn”
• ”gravida kvinnor ska stanna hemma och inte visa sig på gator och torg”
• ”kvinnor är kvinnor och män är män. Hur skulle de kunna vara jämställda?”
• ”en kvinna ska tänka på sin dygd och inte skratta offentligt”
• ”familjeplanering och preventivmedel hör inte hemma i en muslimsk familj… En kvinna som förkastar moderskapet och håller sig borta från hemmet må vara aldrig så framgångsrik i sitt arbetsliv, hon är och förblir en bristfällig och ofullständig kvinna.”
 
Ett första steg var att avskaffa ministeriet för kvinnofrågor. 2011 ersattes det av ministeriet för familje- och socialpolitiska frågor. Turkiska kvinnor diskrimineras när det gäller tillgång till studier, arbetslivet och politiken. Kvinnor hålls borta från beslutsprocesserna. Att infoga kvinnofrågor i en struktur kallad Ministeriet för familje- och socialpolitiska frågor var liktydigt med att bortse från de underliggande problemen rörande familjefrågor, vilket måste ses som ett bakslag för jämställdheten mellan män och kvinnor, lika väl som för demokratin. Vad vi behöver är faktiskt ett ministerium för kvinnofrågor som omfattar våld och övergrepp mot kvinnor, tidiga och påtvingade äktenskap, arbetslöshet och fattigdom. Kvinnovåld och hedersmord är ett gigantiskt problem som måste lösas. I Turkiet är 39 procent av alla kvinnor utsatta för fysiskt våld av sina äkta män, före detta män eller övriga manliga familjemedlemmar. Under åren 2014 – 2017 dödades 1 094 kvinnor av män, enligt uppgifter hämtade från lokala eller nationella nyhetsbyråers rapporter.  
          Steg för steg försöker man anpassa det sociala livet i Turkiet efter religiösa regler. Nu diskuteras utkastet till ett lagförslag om att ge så kallade ”muftier” – religiösa tjänstemän som tjänstgör under det turkiska direktoratet för religiösa frågor och som för närvarande saknar vigselrätt –  rätten att registrera civila äktenskap. Detta lagförslag försöker inte åtgärda en brist; i Turkiet finns det 919 legitimerade vigselförättare, i 81 provinser. 
          Skälet för att bemyndiga muftier att officiellt registrera äktenskap sägs vara att underlätta och påskynda giftermålsproceduren för medborgarna. Så vilka var då svårigheterna som de så högtidligt bekymrade prokuratorerna förknippade de kommunala byråerna för borgerlig vigsel med och som enligt dem föranlett behovet av att bemyndiga muftierna? Den frågan väntar alltjämt på sitt svar.    
          Vi kvinnliga advokater och icke-statliga organisationer i Turkiet kräver att detta lagförslag dras tillbaka från parlamentet, då vi anser att det kommer att vålla stora problem, inte minst när det gäller kvinnors rättigheter. För det första eftersom Turkiet är en sekulär rättsstat. Statliga och religiösa tjänster måste hållas i sär. Sekularitetens princip är fundamental i kampen för kvinnans rättigheter. 
          För det andra är lagen om registrering av civila äktenskap skyddad i vår grundlags 174:e paragraf i civilrättslagstiftningen. Därför strider lagförslaget om att bemyndiga en religiös tjänsteman att officiellt förrätta vigslar mot grundlagen. Ett tredje skäl till vår reaktion mot den föreslagna förändringen är det faktum att denna tjänst som normalt sett är till för samtliga medborgare nu bara kommer att vara tillgänglig för sunnimuslimska medborgare, medan trosutövare inom andra religioner och sekter kommer att utestängas på ett diskriminerande sätt.
 
Vi vet alla att jämställdhet mellan könen är en grundläggande demokratisk princip och en förutsättning för hållbar utveckling. Sist men inte minst har kvinnogrupperna därför som mål att förändra patriarkala tankemönster och tvinga samhället att erkänna kvinnans värdighet som människa och individ.  
 
 
Av Nazan Moroğlu, LL.M
Advokat, samordnare för Kvinnoorganisationernas förening i Istanbul, föreläsare (genusrättsvetenskap) vid Yeditepeuniversitets juridiska fakultet.