Det tyranner fruktar mer än allt annat är mod

>>Det här är varken ett försvarstal eller ett vanligt anförande. Tvärtom, det är en anklagelse.<<
23 september 2017 Text: Ahmet Şık Översättning från turkiska och introduktion: Ulla Lundström
 
Ahmet Şık, född 1970 i Adana, sedemera bosatt i Istanbul, är en av Turkiet mest framstående grävande journalister, och därtill författare av tre böcker som alla berör känsliga kapitel i turkisk politik.
 
Den mest omtalade av dessa är Imamens armé från 2011. Boken varnade för en alltmer omfattande islamisering av den turkiska statsapparaten, framför allt inom säkerhetspolisen. Samtidigt presenterade den komprometterade detaljer om hur Erdoğan och hans regeringsparti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) närmat sig den ultra-islamiska rörelsen ledd av Fethullah Gülen, självutnämnd shejk och predikat i exil i Pennsylvania, USA. Ahmet Şık menade att Fethullah Gülenrörelsen, med Erdoğans goda minne, höll på att få ett mycket större inflytande över händelseutvecklingen i Turkiet än vad det styrande AKP-partiet ville tillstå.
 
Det slutade med att Imamens armé beslagtogs och förbjöds innan den ens hunnit lämna tryckeriet. Istället seglade den upp som det årets bok på internet, med 100 000 påstådda nerladdningar redan första dagen. 
 
”Den som rör vid detta ämne bränner sig”, ropade Ahmet Şık till kollegorna som samlats utanför hans bostad när han tidigt på morgonen fördes iväg av säkerhetsstyrkorna.
 
Ahmet Şık fick tillbringa ett år i fängelse innan han frigavs 2012.
 
Nu står Ahmet Şık återigen som fri skribent anklagad i Cumhuriyeträttegången för att ha spridit terrorpropaganda för PKK (Kurdiska arbetarpartiet) och DHKP/C (en marxist-leninistisk terrorgrupp). Dessutom påstås han i åtta twitterinlägg offentligt ha förolämpat staten, rättssystemet, militären och polisen. Bara för den sistnämnda anklagelsen krävs fängelse upp till 22 år i enlighet med strafflagens 301:e paragraf.
Ahmet Şık har suttit fängslad sedan den 29 december 2016.
 
Den 26 juli i år höll han detta historiska anförande under Cumhuriyeträttegångens första session i Istanbul. Han hävdade själv att det inte var ett försvarstal utan en anklagelse. 
 
Nästa förhandling är utsatt till den 25 september.
 
 
 

Ahmet Şıks försvarstal i rättegången mot tidningen Cumhuriyet 

 

Ahmet Şıks försvarstal i rättegången mot tidningen Cumhuriyet 
Jag kommer att inleda med ett citat ur förordet till min bok: ”Parallellt tog vi oss vägen fram”, som publicerades 2014, för tre år sedan. I denna bok som bygger på ett grävprojekt beskriver jag hur den maffialiknande alliansen mellan AKP (Rätts- och utvecklingspartiet) och Gülenrörelsen till slut kollapsade. Jag citerar:
 
AKP och Gülenrörelsen hade, uppbackade av sina anhängare, format Turkiet både socialt och politiskt, men nu hade samarbetet dem emellan brutit samman, och överallt såg vi avloppsvattnet från denna tidigare allians flyta omkring. Dessa två krafter som utifrån Machiavellis doktriner använt alla medel för att bygga ett annorlunda ”Nytt Turkiet” hade splittrats. 
 
Ingen av dem hade någonsin haft ett demokratiskt samhällssystem för ögonen. Båda strävade efter att ta sig in i statsapparatens olika institutioner, infiltrera dessa och till slut ensam ta över makten, förhoppningsvis för en längre tid. För att nå detta mål bekämpade de först tillsammans den gemensamma fienden, samtidigt som de tycktes ha samlat in bevismaterial för att en dag kunna förgöra varandra.
 
[…]
 
Den 15 juli 2016 inträffade ett blodigt kuppförsök där 250 människor dödades. Regeringen anklagade Gülenrörelsen för att ensamma stå bakom detta, något som vi alla förväntades tro på. Ändå fanns det starka indikationer på att regeringen haft förhandsinformation om kupplanerna. Ett år senare har oklarheterna kring detta kuppförsök snarare ökat än minskat, trots alla vittnesförhör som hållits.
 
[…]
 
Kuppen hade avstyrts, men alla grundläggande mänskliga rättigheter hade framgångsrikt upphävts genom undantagstillståndet. Närmare 10 000 människor hade gripits, anklagade för medlemskap i Gülenrörelsen, och för att ha bidragit till dess framväxt. Ytterligare 50 000 hade arresterats. Några hade till och med utsatts för tortyr.
 
Med stöd av nya lagliga dekret intensifierade regeringen planerna på att islamisera den turkiska staten och samhället. Det enda kriteriet för avskedande av statliga tjänstemän var nu ”om dessa var för eller mot regimen”. Över 110 000 av statens tjänstemän, framför allt jurister, säkerhetspoliser och lärare förlorade sitt arbete, och ersattes av medlemmar ur regeringspartiet AKP. Partitillhörigheten avgjorde från och med nu vilka som fick jobbet, inte kompetensen.
 
Forskare och lärare med mångårig erfarenhet av att utbilda studenter anklagades nu plötsligt för att vara terrorister och fick sparken. De som ifrågasatte regeringens beslut, eller hungerstrejkade för att få sitt jobb tillbaka, fängslades.
 
De grundläggande officiella principerna i landet om sekulärism (religionen skild från staten), existerade inte längre i praktiken, och mitt under undantagstillståndet togs beslut om att genomföra ett referendum, trots att valsäkerheten inte kunde garanteras. 
 
Rättsväsendets oberoende har, med några få undantag, alltid varit ifrågasatt i Turkiet. Idag har domstolarnas självständighet helt satts ur spel av domare och åklagare som tvingas uppfylla regeringens önskemål. Upphävandet av de mänskliga rättigheterna har lett till en arresteringsterror, som till och med drabbat landets tredje största parti i parlamentet, med sex miljoner väljare bakom sig. De båda ordföranden för HDP-partiet (Folkets demokratiska parti) har fängslats tillsammans med några av parlamentsledamöterna och den folkvalda partisekreteraren i samma parti. Det största oppositionspartiet banade vägen för denna situation genom sin rädsla för att felaktigt anklagas för att ”skydda terrorister”. Nyligen fängslades till och med en parlamentsledamot från CHP (Republikanska folkpartiet).
 
Åtskilliga ideella organisationer har förbjudits, människorättsaktivister har arresterats och hundratals privata affärsföretag, har förstatligats.
 
Kuppen avstyrdes, och medan hyllningssångerna för demokratin ännu hördes över landet, förbjöds verksamheten vid ett stort antal tidningar, tv-kanaler och radiostationer. Förutom ett mindre antal tidningar och några få journalister som ännu inte gett upp trots alla förhör, rättegångar, arresteringar, hot och ekonomiska repressalier finns det idag inga medier eller journalister som publicerar information utan att dölja delar av sanningen. Med sina etthundrafemtio journalister i fängelse har Turkiet ännu en gång utnämnts till ”världens största fängelse för journalister”. I själva verket finns det fler fängslade journalister i Turkiet än i övriga världen sammanlagt.
 
Om vi till denna lista över fängslade journalister lägger dem som är utsatta för censur eller självcensur, blir bilden ännu mörkare. I stort sett talar alla medier i dag med samma röst. Trots att dessa är i händerna på ett flertal ägare, har censurens mörka skugga lagt sig över journalistiken och gjort informationsflödet till allmänheten enstämmigt.
 
Tv-kanalerna är tvungna att direktsända alla Recep Tayyip Erdoğans uttalanden, även om han pratar i sömnen, men utan maktens kommissärer i studion får inga politiska debattprogram sändas.
 
Situationen gör att det enda utrymmet idag för kritik av politiken finns inom sociala medier. Om tillgången till informationen inte har blockerats, om regeringen inte släckt ner internet, om du inte skrivit kommentarer som skulle kunna misshaga AKP:s betalda nättroll eller en eventuell anonym, eller till och med allmän åklagare, är det fritt fram att utnyttja din rätt att kritisera. Men någon garanti för att undkomma arrestering finns inte. 
 
Det här är en kort sammanfattning av den dystra situationen i landet efter det misslyckade kuppförsöket. Egentligen kan allt detta sammanfattas i en enda mening:
 
Kuppen av den 15 juli förhindrades, istället tog en junta makten.
 
[…]
 
I skuggan av det blodiga kuppförsöket kan vi konstatera att det inte råder något tvivel om att Gülenrörelsen, som numera allmänt omtalas som FETÖ (Fethullahs terrororganisation), var en av krafterna bakom kuppen. De övriga inblandade (Erdogan och AKP) uppträdde som att de inte hade något ansvar överhuvudtaget.
 
Det är därför de inte vill att vi avslöjar sanningen och pekar ut dem som skyldiga.
 
De använder blodet från kuppmakarnas offer i sin billiga och ihåliga politiska demagogi.
 
De som innehar makten har bara ett mål. Att till varje pris behålla denna totalitära makt, kosta vad det vill. 
 
De är beredda att göra vad som helst för detta; till och med offra oss alla. Deras långa väg till makten är kantad av människor som de först samarbetade med, och sedan gjort sig av med en efter en. Så fort de uppnått sitt mål, och inte kan utnyttja dem längre, gör de sig av med dem. De har gjort sig av med sina supportrar, medhjälpare och medbrottslingar. De har till och med övergivit vänner som stått åtalade för brott de utfört tillsammans. Det är tydligt att även de som fortfarande finns kvar vid deras sida, en dag kommer att gå samma öde till mötes.
 
Så gott som alla medier har nu lärt sig att slå på trummorna för regeringen. De få återstående journalister som fortfarande kräver att makthavarna ska avslöjas, fängslar man för att tysta.
 
[…] 
 
Recep Tayyip Erdoğan brukade som premiärminister hänvisa till fängslade journalister och säga ”en del böcker är farligare än bomber”. Idag säger han samma sak: ”De är terrorister, inte journalister.” Inte för att vi någonsin haft några sådana illusioner, men om Erdoğan hade avstått från sina fördomar om böcker och slutat betrakta författare och journalister som kriminella, och istället läst, lyssnat och försökt att förstå, skulle förmodligen de flesta av oss inte sitta här idag. Och dessutom – hade Erdoğan läst böcker skulle han också känt till Salvador Allendes ord till fascistjuntan i Chile: ”Historien är på vår sida, de som har rätt äger historien.”
 
Ännu en gång är historien på vår sida. Därför kommer ni inte att lyckas i ert uppsåt att göra tidningen Cumhuriyet till en illegal organisation eller oss till terrorister.
 
Så här långt har ni säkert förstått vad det är jag försöker säga. Det här är varken ett försvarstal eller ett vanligt anförande. Tvärtom, det är en anklagelse. Och jag ska förklara varför:
 
Bara för att det star “Åtal” i rubriken på de här skamliga handlingarna som tillkommit genom en politisk operation betyder det inte att dessa har framställts av någon som är legitimerad jurist, och därför borde de förpassas direkt till papperskorgen. Och bara för att några, som före eller efter, deltagit i denna politiska operation bär titeln ”domare eller åklagare”, innebär det inte att de är jurister.
Denna operation riktad mot oss är inget annat än ett angrepp på yttrandefriheten och rätten till en fri och oberoende press. Några av domstolens representanter har här tagit på sig uppgiften att vara en lynchande mobb.
 
I utvecklade demokratier har domstolsväsendet en central roll, och man agerar utifrån juridiska internationella normer. I Turkiet har några av domstolsväsendets representanter blivit juridikens dödgrävare. Vad vi bevittnar just nu är en diktaturs ansträngningar att institutionalisera ett system som underminerar rättvisan, där den politiska kränkningen av de intellektuella självklart inte kommer som någon överraskning.
 
Alla principer som rör mänskliga rättigheter, rättvisa, samvete och yrkesmeriter har just nu fråntagits det turkiska rättsväsendet. Vi är ytterst medvetna om att vi bara kommer att mötas av döva öron om vi hänvisar till mänsklighet, rättigheter, rättvisa eller rättmätighet. Därför kommer jag inte att begära någonting. Jag nöjer mig med att säga att de juristkapporna ni bär över era axlar som en skyddande sköld har bekostats med människoliv och frihet. 
 
Den enda organisation ni kommer att hitta bakom tidningen Cumhuriyets i era efterforskningar är den organisation som styr landet förtäckt till ett politiskt parti. Landets media har blivit ”Husbondens röst” och presenterar maktens lögner som sanningar för allmänheten. Dessa sprider propaganda genom att kamouflera och förringa de brott som begås och låtsas som om dessa är något allmänt förekommande. 
 
Vi ser en välkänd sanning utspela sig framför oss: Inget svetsar samman människor som gemensamt utförda brott.
 
Det binder samman den politiska makten, byråkratin, domstolsväsendet, de som försöker roffa åt sig så mycket kapital som möjligt, och media som förvandlats till ”Husbondens röst”. 
 
Men de som tror att denna regim med sina brott och sitt smutsiga system kommer att bli kvar för evigt, misstar sig. Alla envåldshärskare har en benägenhet att svärta ner sidorna i historieböckerna med sitt gränslösa hat och sin girighet. Och eftersom de aldrig får nog – gräver de till slut sin egen grav. De lägger grunden till sin egen undergång och tillslut finns inget kvar av den arrogans och storhetsvansinnet som tidigare helt förblindat dem.
Ingen bör tvivla på att allt det onda som organiserats av dessa människor och organisationer en dag kommer att försvinna.
Och till förtryckarna av yttrandefriheten vill jag säga att det finns många som fortfarande jobbar som journalister, trots alla som försöker strypa sanningen.
 
För i detta land: 
Trots alla fiender till demokratin finns det många människor som kämpar för en utbredd och utvecklad demokrati.
Trots alla försök att åsidosätta rättvisan finns det många människor som försvarar lagens suveränitet.
Trots alla som förhärligar krig och död för egen ekonomiska vinning, finns det de många människor som kämpar för freden och ett värdigt liv.
Trots alla barnamördare och de som försvarar pedofiler finns det många människor som kämpar för att barns drömmar ska bli verklighet.
 
Jag har inget mer att säga till den organisation som genom denna operation försökt kriminalisera min journalistiska verksamhet. Jag upprepar att detta på inget sätt är ett försvarstal. Att försvara sig skulle vara rena förolämpningen mot journalistiken och dess yrkesmässiga etik.
För journalistik är inget brott. 
 
Vad som förenar samtliga totalitära regimer är att de kriminaliserar journalistiska aktiviteter. Jag vet det av egen erfarenhet för under varje period, oavsett vilken regering som suttit vid makten, har jag tvingats försvara mig inför lagen. Jag är stolt över detta och har gjort det för min dotter.
 
Jag är medveten om att både denna regering och dess rättssamhälle har problem med mig. Anledningen är att jag tar min uppgift som journalist på allvar. 
 
I länder som Turkiet där banden till demokrati är svag, och där makten rör sig allt hastigare mot en totalitär regim, måste man som journalist överträda gränser. Den som inte gör det bör inte kalla sig journalist. Däremot kan journalistik aldrig utföras på order.
 
Jag vill påpeka att jag var journalist igår. Jag är journalist även idag. Och även i morgon kommer jag fortsätta att skriva. Därför lär den kompromisslösa konflikten mellan oss och dem som vill undertrycka sanningen fortsätta.
 
[…]
 
Det är uppenbart att vi får betala ett pris för detta. Men tro inte att vi låter oss skrämmas. Varken mina beundransvärda kollegor i Dışarıdaki gazeteçiler (Journalister utanför fängelset) eller jag själv är rädd för någon av er. För vi vet att det tyranner fruktar mer än allt annat är mod.
 
Och förtryckarna ska veta att ingen brutalitet kan hindra historiens utveckling.
 
Ned med tyranniet, länge leve friheten!