"Bi"

En gång tog min morfar min hand och vi gick ut på det doftande klöverfältet;

jag märkte att det satt ett bi i varje blomma men då vadade jag redan

med blommor kring huvudet, jag sjönk ner i den brummande ängen:

”Var inte rädd”, sa han, ”du kan till och med klappa om du vill”,

och jag förde fingret långsamt över biets ludna rygg,

som när man rör vid en pekskärm för att förjaga ångest; gräshoppans cykelringklocka surrade,

blommornas ljusröda kön vändes utåt, och bina –

dessa sötmans alstrare – stingande i den somriga skyn –

som likt en episk symaskin sydde samman grönskan med osynliga trådar.

”De sticks bara när de känner sig hotade”, sa morfar,

”så det är bäst att man resonerar med dem, eller hur?”

Och det gjorde han när han lyfte ramarna ur kupan:

”Jag tar lite av er honung men lämnar lite också, okej?”

Som om det var ett affärsmöte, en överenskommelse på ett kafé

mellan två parter som enats om ett samriskföretag.

En morgon väcktes jag liksom av en tandläkarborr på låg volym – ett bi

pickade mot fönstret som en kaffeböna som rastlöst

trillar mot glas. ”Jag ska bara släppa ut dig igen”, viskade jag,

rädd att jag kanske var för liten för uppgiften – eller snarare,

att jag var Goliat medan biet var stenen i Davids slunga.

Som pojke hade morfar en gång, för att göra sina föräldrar stolta,

på egen hand försökt fånga in en svärm; han klättrade upp med en

behållare i äppelträdet, men gjorde en klumpig rörelse och den tunga

bollen av insekter föll ner på honom; jag har alltid tänkt att det var

så han blev en superhjälte; och nu vet jag att han verkligen besatt

superkrafter – att tala och förstå det språk som döljs i dessa flitiga varelsers

kvadratkilometer vidsträckta dans; dessa juveler med vingar,

det flytande guldets alkemister, bibrödets, vaxets och bidrottninggeléns upphov –

hälsans elixir och ungdomens källa. Vad sa de till dig, morfar,

innan sista droppen slungats ur kakorna? Förklarade de att

pollineringens raffinerade mekanik vakar över floran; att om den rycks bort

från ekosystemet så dör vi, såsom de dör när de förlorar sin gadd?

Men jag tror snarare att de tog emot dig som en gammal vän:

”Gå kära du, där borta finns ett doftande klöverfält. Var inte rädd.”

*

"Vildsvin"

Människa, människa,

pyramidens topp, tänkande, skapande –

måttstock och krona,

människan upptar så mycket mer plats än sin kropp,

hon kan korsa Daugava i ett nafs,

ringa från Jēkabpils till släktingar i Brasilien

eller skjuta en ripa med enbart pellets.

Morfar var en sådan människa, en 1900-talsman,

en stor man – alltså, han hade kraftig benstomme

och brukade säga: ”Jag kan inte hålla mig över vattenytan,

jag sjunker, mitt skelett är för tungt.” En gång tog han med mig på jakt,

efter fem timmar på pass kunde jag inte hålla mig längre utan gick för att kissa,

men precis då dök en älg upp, den hade känt min urin

på en kilometers avstånd

försvann sedan in i snåren.

En människa sprider också ut sig i tiden,

som om hon tog upp hela sängen och trängde undan de andra,

nära och kära såväl som döda. Här på väggen, uppe på vinden

sitter ett avhugget huvud av en vildsvinsgalt,

som en gång bevittnat morfar, i hans krafts dagar.

Bevisligen hade han träffat med bössan,

därpå sprättat galtens mjuka buk med kniv

och släppt ut dess inälvor,

såsom blöta byxben och ärmar väller fram ur en tvättmaskin.

(Smaken sägs ha varit rökig, vad det nu betyder).

Ändå var morfar en god man,

en 1900-talsman, en av besynnerliga hierarkier uppfylld man,

som likväl aldrig tvingade mig till någonting,

och jag älskade honom för det, och jag respekterade bytet.

Men nu när han inte längre finns

finner jag en djurhållningstidnings annons på nätet –

med text ur en kos synvinkel: ”För ert välbefinnande

förser jag er med mjölk och kött …”

Min inre avtryckare klickar till

och på Facebook skriver jag:

”Att uttrycka sig å en kos vägnar på detta vis

är inte bara att normalisera grymhet mot djur,

det är helt enkelt avskyvärt.” Jag loggar ut, stolt

över att försvara miljöaktivister, kritisera boskapsuppfödning

och veta allt om växthuseffekten.

Efteråt, i köket, med känslan av gott dagsverke –

lyfter jag upp min tvåårige son

och tillsammans skalar vi ett löskokt ägg;

han trycker sig mot mig som en kyckling i ett storkbo

och jag frågar om han vill ha smör, salt

eller kanske lite pastej.

Ibland lagar jag mat,

blandar kryddor som om jag la pussel,

det blodiga köttet i stekpannan ändrar färg, från rosa till beige,

min fru talar om vikten av att äta hälsosamt,

så jag försöker ändra ämnets färg –

beströr vårt samtal med skämt.

Människa, jag, människa,

Linjalen över fingrarna, en krona av knivar,

de vaktar min blick som glasögon.

Från fältet stirrar vildsvinsgalten

in i mörkret,

med ögon av målat trä,

käften, täckt av grova borst –

nästan skrattar.