Fristadsstafetten – Mazen Maarouf

Fristadsstafetten har nått Island. Poeten Mazen Maarouf, som har levt hela sitt liv som en palestinsk flykting i Libanon, tvingades under 2011 att lämna landet på grund av sina regimkritiska texter. Maarouf är en stark förespråkare av pacifism och hans åsikter mot regimer som utövar våld skapade en ohållbar situation för honom i Libanon. I dag är han fristadsförfattare i Reykjavik. 

2 juli 2012 Text: Mazen Maarouf Översättning från arabiska: Jasim Mohamed

 

ICORN
The International Cities of Refuge Network (ICORN) är ett internationellt nätverk av fristäder för författare, dramatiker, journalister och andra professionella skribenter som lever under hot i sina hemländer. Upprinnelsen till fristadssystemet var den fatwa som 1989 riktades mot Salman Rushdie. Det finns i dag omkring 40 fristäder globalt varav fem i Sverige: Stockholm, Uppsala, Växjö, Göteborg och Malmö.

 

Irritation

Jag singlar upp mitt hjärta

Och försöker ensam att gissa:

Krona

Klave

 

Min ögonlock duger inte till att vara en kant i en balkong

Och den här fågeln som sitter på dörrhandtaget

Som är gjort av ett gammalt revben

Är oviktig

 

På sidan där hoppets bok är uppslagen finns berättelsen

Finns jag med öppna handflator och spretande fingrarna

Som vore de spetsiga nålar

För att jag ska kunna klamra mig fast på bladet

Varje gång en tumme närmar sig bladet för att vända det

Ser jag tummens skugga

Och inbillar jag mig att bladet är ett äpple som faller ur ärmen av en häxa här ovan,

Att äpplet ska falla på mitt huvud och stänka berättelsen med blod

 

…………………………………………………………………………………………………..

 

En nobel mafioso

 

Jag vandrar runt

I livets stupränna

Och bär med mig minnet som en begagnad säck av jute

Ur vilken änglar jag har samlat, droppar ner

Efter mig lämnar jag mina läppar som ved

I en kopp av metall

Till en ålderstigen kvinna

För att bli en sparv av halm

Som drömmer om en fisk

Men lastbilen

Som fraktar tårar

Glider nerför mina kinder

Gång på gång

Utan bromsar

 

Kackerlackan som jag har gett två dagars frist

Ligger för döden sedan några timmar

På rygg med huvudet vänt mot himlen

Kanske vill den viska något till änglarna

 

Jag ska bära den framför mig

Vacker

Lika stor som jag

Och sedan knyter jag den bakom lastbilen

Och skickar med den en kyss

Till dess älskade

Innan jag återvänder

Som en segerrik mafioso

Och drömmer

Om en fisk

 

 

…………………………………………………………………………………………………..

 

Klorofyll

 

Träbitarna som man känslokallt gjorde

Flygplansvingar och fönster av

Hyser själar av hundratals sparvar

 

Träbitarna var en gång delar av träd

Som sparvarna klamrade sig fast vid

Medan de betraktade sina ungars skinn

Och tänkte på årets blad, deras sena tillblivelse

Bladen som skyddade mot vinden …

 

Fönstren vet att de har fjädrar under ytan

Att fjädrarna kommer en dag att smita ut

Ur sina fyrkanter

Och flyga högt

Medan de skakar av sig

Arbetarnas svett

 

De kommer att flyga  

Förbi barn som väntar på skolbussen

Stolta över att de i själva verket

Var ett gäng av sparvar