Iran: Den dag då vi packar våra resväskor

Författaren Roya Zarrin drev under några år en uppskattad yoga-klass i sin hemstad i Iran. Men det var också en plats där mer eller mindre förbjuden litteratur kunde diskuteras öppet – vilket gjorde att hon fick myndigheternas ögon på sig. Här berättar hon om hur censuren äter sig in i medvetandet – och om exilens erafarenhet.

24 oktober 2013 Text: Roya Zarrin Översättning från persiska: Namdar Nasser

Det är inte helt okomplicerat. Det här att kliva ombord ett plan i ett land och kliva av i ett annat bara ett par timmar senare. Timmar som vänder upp och ner på hela ens liv. ”Jag har nog vaknat ur en mardröm”, tänkte jag för mig själv.  

Så hur kan jag genom att skriva några rader ta med läsaren till hjärtat av mitt land? Iran – författarnas, konstnärernas och journalisternas stora fängelse.

Min första erfarenhet av censuren var under andra årskursen på lågstadiet. Jag hade skrivit en kort dikt och hängt upp den på skolans anslagstavla. Dagen därpå låg lappen med min dikt utspridd på marken i tusen bitar. Gråten fastande i halsen. Jag kunde inte begripa. Varför hade någon gjort så? Vem det nu var som låg bakom det måste denna person nog ha blivit rädd för mig eller mina tankar, fastän jag bara var ett barn. Långt senare på gymnasiet hände en liknande sak. En dag när jag inte befann mig i klassrummet hade en lärare gått igenom min skolväska. Hon hade tagit med sig mitt skrivblock till rektorns kontor. Hon var inte en vanlig lärare som alla andra. Hon var agent för säkerhetstjänsten och alla inklusive rektorn rättade sig efter henne. Jag var en potentiellt farlig medborgare och mina dikter utgjorde bevismaterialet. Jag var bara femton år, men eftersom både min mor och moster hade en bakgrund som politiska aktivister hade jag ögonen på mig.

Även om man är en uppriktigt laglydig medborgare förvandlas man av förtrycket till en rättsaktivist. Anledningen är att man ständigt blir påmind om det viktigaste i livet, nämligen friheten – näst efter luft, vatten och mat förstås. Censurens existens är det yttersta vittnesbördet om att diktatorer alltid varit rädda för litteraturen. Förföljelse gör en starkare och mera målmedveten. Att stoppas från att inneha kommunala och statliga tjänster betyder inget annat än att makthavarna är rädda för att bli infiltrerade. Infiltrering av vad, i vad? Vad i dig är det som kan ”infiltrera” det rådande samhällssystemet – förutom ett fritt tänkande?

Man förvandlas till slut till en okontrollerbar samhällsmedlem. Vad man än företar sig anses man vara farlig, även för det du gör bara för att klara livhanken. Och kanske har de anledning att vara rädda, eftersom alla hinder man lagt i din väg fått dig att bli mer kreativ. Det man gör, kallas för samhällsomstörtande eller snarare ”mjukt samhällsomstörtande verksamhet”. Det är korrekt men min och mina likasinnade vänners verksamhet riktar sig inte mot enskilda individer.

Jag är poet, översättare och yogalärare. Mitt liv är en kombination av alla dessa beståndsdelar. Det mål jag vill uppnå med yoga stämmer fullständigt överens med mitt skrivande. I mina yogaklasser för barn använde jag mig av den franske filosofen, Oscar Brenifiers böcker. För de vuxna hade jag ordnat fram ett bibliotek där böcker kunde lånas utan kostnad. I biblioteket fanns många titlar, både iransk och utländsk skönlitteratur. En dag i veckan anordnade jag en bokcirkelträff som varade i två timmar och som var väldigt uppskattad. Samtalet kretsade kring den bok som alla hade läst inför träffen. Jag är övertygad om att efter dessa två timmar gick alla iväg med en öppnare sinnesstämning. Under en period av några år kunde jag få många kvinnor att på nytt ta upp sitt läsande. Många av dem återfick så småningom sin styrka och blev friskare och gladare människor. Jag är förvissad om att en positiv förändring måste komma till på detta viset, långsamt och inifrån.

En dag fick jag ett brev där det stod att yoga var en falsk form av andlighet och att all verksamhet förknippad med yoga måste stoppas. Dittills hade jag bedrivit yogakurser i tre olika städer i min hemprovins. Från den dagen behandlades jag som en pestsjuk individ. Även att uträtta dagliga ärenden blev en utmaning. I mitt hemland ses alla former av föreningar, oavsett om det har med sport eller kultur att göra, som ett hot mot regimen. 

Iran styrs i dag av samma okunskap och inkompetens som den tid när vetenskapsmän som Galileo Galilei fick påpeka att jorden inte var universums mittpunkt.

Jag fortsatte min verksamhet i hemlighet och höll mina plågoandar i arbete. Rykten spreds och en smutskastningskampanj var i gång i min hemstad. När jag skulle skriva in min dotter vid en ny skola märkte jag hur rektorn bara motvilligt tog emot mig. Vid ett senare tillfälle erkände han att han kallats till ett möte där de hade uppmanats att hindra eleverna från att delta i mina yogaklasser, eftersom det vilseledde dem. Han erkände att även han hade trott att jag var en satanist.  

Det rådande systemet försöker med alla medel att isolera oss. Men vi fängslas mentalt – en metod som väcker mindre uppmärksamhet.  

Och nu är jag här. Små rum, små resväskor, ansträngda hjärtan och ord som i ett kylslaget land inte verkar nå fram dit de ska. Allt som man hittills förfogat över såsom önskningar, minnen, relationer, alla ord man trodde att man visste innebörden av, är nu inget värda och tillvaron avgränsas av tre mål mat vid exakta tidpunkter. Men jag är här nu. Mitt liv svävar visserligen inte i fara och jag kan äntligen andas ut, men jag har ännu inte kunnat känna friheten. Jag väntar på den.

Nu är jag här – långt ifrån de människor som jag älskar, men nära människor vars språk jag inte förstår. Det finns ingen ensamhet större än när man varken förstår ett språk eller kan göra sig förstådd. Man är en liten ö i en stor ocean; ingen försöker hindra dig från att vara den du är, men du existerar inte.

Trots detta är jag hoppfull. Den dagen kommer då vi åter packar våra resväskor och säger farväl till det här landet och till exilen. Vi kommer att återvända till de gator där vi lämnade vår barndom.