Lesbisk kärlek i rädslans land

”Var det värt att gå igenom allt det här, när du kunde ha älskat kvinnor och tigit om det?” Dr. Iman Al-Ghafari, fristadsförfattare i Sigtuna, om kärlekens villkor i ett kontrollsamhälle. 

17 december 2017 Text: Dr. Iman Al-Ghafari Översättning från engelska: Christian Ekvall
 
Dr. Iman Al-Ghafari är poet, professor, lesbisk författare, akademisk forskare, illustratör samt översättare. I sin doktorsavhandling undersökte hon hur begreppet identitet gestaltas i Sylvia Plaths poesi. Al-Ghafari har skrivit omfattande om sexualitet och genusfrågor i media, kultur och litteratur. Hon är just nu fristadsförfattare i Sigtuna kommun som en del av ICORN-programmet för hotade författare och konstnärer. Al-Ghafari kommer från Syrien, ett land som betraktas som en av världens farligaste för de individer som bryter mot heteronormen.
 
 
I många länder, särskilt inom stängda och homofobiska kulturer, uppfattas lesbisk kärlek som en oxymoron och som ett problematiskt fenomen. Trots att homofobi existerar överallt, ser den olika ut i olika kulturer beroende på rådande regler, lagar och sociala värderingar. Lesbisk kärlek har fortfarande svårt att överleva i en manschauvinistisk värld eftersom den förblir instängd i rädslans garderober. I sin dikt ”Lesbos” från 1962 föreslår Sylvia Plath att om vi vill existera eller ens ha en affär ”får vi mötas i ett annat liv, får vi mötas i luften”. Ironiskt nog har denna omöjliga situation som lesbiska kvinnor världen över står inför inte genomgått någon större förändring. Frågan är: i vilken utsträckning kan lesbiska kärlekspar mötas i luften eller i ett land dömt av hat och rädsla?
 
Medan heterosexuell kärlek hyllas stort i mainstreammedia fortsätter lesbisk kärlek att ignoreras, tystas ner och behandlas som syndig. De flesta arabiska filmer och låtar hyllar heterosexuella relationer och manlig vänskap, men skildrar sällan kvinnlig gemenskap, vare sig det gäller vänskap eller kärlek, utan att framkalla rädsla. Uppenbarligen kan heteropatriarkala kulturer inte begripa det faktum att det finns kvinnor som enbart älskar kvinnor och som aldrig har attraherats av män. Eftersom kvinnor vanligtvis skildras som potentiella fiender och rivaler som konspirerar mot varandra för att vinna en mans kärlek, har många arabiska kvinnor växt upp i tron att de av nödvändighet väcker svartsjuka hos andra kvinnor. Genom att skapa misstro och rädsla mellan kvinnorna lyckas det arabiska patriarkatet alienera lesbiska älskande från varandra och underlätta för män att ta kontroll över kvinnors relationer.
 
Tendensen att väcka rädsla bland allmänheten framkallas oftast med avsikten att uppnå sociopolitiska mål. De få gånger en intim lesbisk relation skildras sker det vanligtvis i ett negativt och skrämmande ljus. Idealiseringen av heterosexualitet projiceras aldrig på lesbianismen, som tvingas förbli osynlig. I kontrollsamhällen vilka grundas på rädsla för alla måste den som vill skriva om lesbisk kärlek konfrontera många av de dominerande föreställningarna om kärlek, sex och kvinnokroppen. Att komma ut ur garderober i kulturer som förtrycker öppna kärleksyttringar förutsätter att man konfronterar de system som institutionaliserar rädsla för att bli en väsentlig del av människors relationer, inte bara till varandra utan också till sig själva. Arabländer tillfångatar, bokstavligt och bildligt, upproriska röster, men inte nog med det: de stänger även in kärleken och skapar en rädslokultur omkring den. En sådan miljö av förtryck gör det svårt för lesbisk kärlek att uppnås privat såväl som att uttryckas offentligt.
 
Även om samkönade relationer legitimeras när de faller inom ramen för icke-sexuell vänskap, ser man ogillande på dem i fråga om kärlek och sexuell intimitet. I huvudsakligen heterosexuella mainstreamkulturer förväntas män förälska sig i någon av det motsatta könet och kvinnor förväntas gifta sig med en man när de blir vuxna. Dessa förutsättningar, som existerar nästintill överallt, fråntar homosexuella män och kvinnor chansen att hävda sina olikheter gentemot den allmänna normen, av rädsla för att stämplas som avvikande eller isoleras som missfoster. Alla förmodade avvikelser från normen skulle alienera den lesbiska kvinnan från resten av ett samhälle som värdesätter likheter på många plan, men inte på planet kärlek och sexualitet.
 
Eftersom arabiska och muslimska samhällen är rädda för kvinnor i allmänhet och lesbiska kvinnor i synnerhet, kontrollerar de kvinnor genom att ingjuta rädsla i deras hjärtan, kroppar och hjärnor och på så vis förhindra dem från att försöka hävda sig själva. Många av romanerna om lesbiska relationer tycks vara skrivna av homofoba manliga och kvinnliga författare vars syfte är att avskräcka lesbiska kvinnor både från att komma ut ur garderoben och från andra kvinnor. De flesta verk skrivna om lesbiska kvinnor av icke-lesbiska författare avser att stigmatisera lesbianism som en ”sexuell avvikelse” eller en ”onaturlig” attraktion som kan heteronormaliseras av män. Följaktligen fortsätter lesbisk kärlek i många arabiska kulturer att skildras som en temporär lustfylld akt utan kärlek och engagemang.
 
Trots alla begränsningar och risker föredrar jag att tala ut och vägra vara rädd. Homofoba kulturer använder tystnad och rädsla som kontrollredskap och själv använder jag ord som ett verktyg för att trotsa rädslan. Ironiskt nog betraktas tystnad oftast av arabiska män som ett tecken på kvinnligt godkännande, medan den av många kvinnor används som en strategi för att uppnå falsk frihet bakom galler och undvika konfrontation med de förhärskande maktsystemen. Efter att jag hade blivit systematiskt straffad och trakasserad i mitt land för att ha undervisat i feministisk poesi och talat och skrivit ingående om känslor av lesbisk natur, frågade en vän mig med sorgsen blick: ”Var det värt att gå igenom allt det här, när du kunde ha älskat kvinnor och tigit om det?” Jag tog ett djupt andetag och suckade av ren utmattning medan jag sa: ”Om jag inte talar får jag aldrig existera.”