Livets träd

I Kambodja lever landets infödda befolkning sedan länge nära de tropiska regnskogar som är av betydelse för hela mänskligheten men ändå avverkas i snabb takt. Regeringens ansats att stärka de infödda folkens rättigheter genom kollektivt jordägande har visat sig vara en både krånglig och godtycklig process, skriver Alexandra Kent, docent i socialantropologi.

18 april 2017 Text: Alexandra Kent Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn
I den kölvattnet av den globala nyliberalismen och befolkningstillväxten följer både en ökad brist på naturresurser och stigande marknadspriser. Detta har lett till att konflikterna i landområdena där de åtråvärda tillgångarna finns har ökat i en rad länder på södra halvklotet. Det har också fått varningsklockorna att ringa när det gäller irreparabel miljöförstöring och klimatförändringar. 
 
De känsliga och komplexa ekosystem som finns i tropiska regnskogar är ovärderliga för mänskligheten och för vår planet. De renar marken, vattnet och luften från föroreningar och bidrar till att stabilisera klimatet. Den snabba avverkningstakten har lett till jorderosion, översvämningar, jordskred, igenslamning, sänkt grundvattennivå, minskad biologisk mångfald inom flora och fauna, och kan ytterst sägas utgöra ett hot mot mänsklig hälsa och välfärd.  
 
Inte desto mindre är dessa regnskogar allvarligt hotade, inte minst för att statliga aktörer som ofta är intimt lierade med, eller rent av själva är intressenter med egna vinstintressen, försöker exploatera dem. Omfattningen av de förändringar som nu äger rum i naturen och samhället saknar motstycke i historien. Människorna som ägnar sig åt skiftesbruk i dessa skogsområden är de första att drabbas – i och med att både deras levebröd och närmiljö hotas. De som på grund av fattigdom redan är lägst rankade i samhället blir därmed oproportionerligt drabbade eftersom de är beroende av vad skogen producerar och generellt sett är mindre välinformerade och mer sårbara för maktmissbruk. 
 
Studier har visat att privatisering av landägandet, vilket har förordats som ett sätt att stärka besittningsrätten för de mest utsatta i utvecklingsländer, istället ofta har lett till ökad miljöföring, växande fattigdom och våldsamma ägandekonflikter.
 
Kambodja är ett av de mest flagranta exemplen på den utvecklingen idag. Landet är, liksom andra delar av Sydostasien, hemvist för en rad minoritetsgrupper som i huvudsak lever i de skogrika områdena uppe på höglandet. Det finns ingen konsensus rörande deras antal men uppskattningsvis 1,4 procent av befolkningen, eller nära 200 000 personer, kvalificerar sig som infödda, fördelade på 24 olika etniska grupper. I Kambodja bor de huvudsakligen i de nordvästliga, bergiga provinserna Ratanakiri och Mondulkiri, samt i Koh Kongprovinsens bergstrakter i sydväst. Många idkar fortfarande svedjebruk och praktiserar animistiska religioner. På så sätt vävs deras levnadssätt samman med skogarna som omger dem.  
 
Relationerna mellan slättlandets khmerer och höglandets “andra” har historiskt sett varit spända. Khmererna kallar ofta höglandets folk för “Bunong”, en term med pejorativ klang, och har för vana att associera dem med regnskogen och “det vilda” (khmerordet prei betyder skog och vild). Under 1950-talet förordade prins Norodom Sihanouk att man skulle använda termerna Khmer Kandal (slättlandets majoritet) och Khmer Loeu (höglandskhmerer) för att på så sätt integrera landets minoriteter efter århundraden av slavräder och ömsesidig misstänksamhet. Många av dem som bor i minoritetsområdena pratar khmer och betraktar ibland sig själva som Khmer yoeung (“vi khmerer”), vilket knappast bidrar till att klargöra begreppen. Men i och med att fastighetsrätten från 2001 officiellt identifierade “infödda folk” (chuncheat daom pheak tech), har distinktionen vunnit laga kraft och följer därmed utvecklingen inom den globala diskursen om infödda folks markrättigheter.
 
Problemet är att Kambodjas politiska kader ofta delar storföretagens intresse av att exploatera landets skogsareal. Detta dokumenterades övergripande 2007 av organisationen Global Witness, som i sin rapport drog slutsatsen att Kambodja styrs av en kleptokratisk elit som genererar större delen av sitt välstånd genom att lägga beslag på allmän egendom, i synnerhet naturresurser. Kinas glupande aptit på exklusiva möbler tillverkade av ädelträ är ett av de många incitament som styr kapplöpningen mellan olika spekulanter i fråga om att sko sig på de väldiga, uråldriga träd som utgör den ekologiska stommen i de få regnskogar som alltjämt återstår. Den kambodjanska människorättsorganisationen Licadho rapporterade 2012 att regeringen hade skänkt närmare fyra miljoner hektar (motsvarande 22 procent av Kambodjas yta) till olika företag under det senaste decenniet, i form av koncessioner för gruvdrift eller markexploatering, vilket med andra ord innebär att den fortsatta skövlingen av regnskog legitimerats. 
 
Regeringen har nu initierat vissa så kallade återplanteringsprojekt i samarbete med skogsföretag som profilerar sig själva som “långsiktiga” och “miljövänliga”. Vad som sker är dock att dessa i stor utsträckning förvandlar artrika landskap till monokulturella, avkastningsinriktade odlingsområden, där det är ägarna som skördar vinsterna snarare än lokalbefolkningen – som i processen riskerar att mista sitt levebröd som är beroende av jordbruket. Plantering av skog i industriell skala är ett alltmer utbrett fenomen i regnskogsområdena, ironiskt nog i den hållbara utvecklingens namn, alltmedan småskaliga lokala odlare som månar om skogens mångfald blir överkörda. 
 
Den kambodjanska fastighetsrätten från 2001 var avsedd att stärka de infödda folkens möjligheter att ansöka om kollektiva lagfarter. I praktiken föreligger dock betydande hinder för att få dem. 2009 utfärdades ett dekret om att befolkningsgrupperna måste registreras som juridisk person innan de kan söka kollektiva lagfarter. Man måste således gå igenom en formell trestegsprocess för att få laglig rätt till ett landområde: 1) Jordbruksministeriet måste styrka att folkgruppen är “infödd”, 2) Inrikesministeriet måste därefter registrera den som juridisk person och 3) slutligen måste ministeriet för mark- och stadsplanering utfärda den kollektiva lagfarten. Denna procedur ger lokala tjänstemän avsevärd makt i frågan om vilka som kvalificerar sig som “infödda” och således är berättigade att söka lagfarten. Statistik från 2016 visar att av de 458 byar där invånarna registrerats som infödda, har endast 11 lyckats ta sig igenom hela ansökningsprocessen. Korruption, avsaknad av politisk vilja och svårigheter att bevara sammanhållning inom befolkningsgrupperna har nämnts som tänkbara orsaker till att så få lagfarter utfärdats.   
 
Dessa grupper är varken särskilt homogena eller rätt och slätt passiva offer för pampar och storföretag. Medan vissa ser fördelar med kapitalistisk produktion och modernitet och skyr bakåtsträvandets och fattigdomens stigman, finns det andra som fruktar att hamna på drift utan vare sig mark eller socialt kapital i en rovgirig konsumistisk värld. Frågan vem som är mest lämpad att föra kollektivets talan eller fatta beslut om dess framtid är komplex och visar hur splittrade erfarenheterna och viljorna är hos dessa folkgrupper. 
 
I februari 2016 lät Tyskland meddela att man efter tjugo års försök att bistå Kambodjas markförvaltningsministerium i arbetet med de fattigas markrättigheter beslutat att dra sig ur. Detta sedan det visat sig omöjligt att nå samförstånd med Kambodjas regering i en rad problematiska frågor som ofta hade med bristen på transparens att göra. Kanada, Danmark, Finland och Världsbanken hade hoppat av redan tidigare. Insikten om att institutionell taktik för att försöka påverka regeringen och skogsföretagen inte lett någon vart, hade fått vissa grupper av infödda att istället välja våldsamma protester för att göra sin röst hörd. Ett Bunong-samhälle i Mondulkiri har varit framgångsrikt i sitt våldsamma motstånd och lyckats tillskansa sig betydande eftergifter från regeringen och påverka ett gummiföretag att mildra de skadliga effekter som verksamheten hade för deras by. 
 
I maj 2012, under upptakten inför valet 2013, bordlade Kambodjas kungliga regering beslutet att bevilja fler markkoncessioner och meddelade att redan existerande koncessioner skulle komma att granskas. Kort därefter utfärdade premiärminister Hun Sen direktiv 01 – som innebar att en miljon hektar land drogs tillbaka från de utlovade landområdena och istället fördelades mellan familjer som gjorde anspråk på mark. Ungefär 4 000 frivilliga studenter skickades hastigt ut för att besiktiga marken och dela ut lagfarter till familjer utan extra kostnad.
 
Direktiv 01 innehöll inga bestämmelser för de minoriteter som ansökt om att få kollektiva lagfarter. Istället fann sig nu familjer i Mondulkiriprovinsen, som länge hade legat i konflikt med gummiföretagen som inkräktade på deras förfäders mark, omgivna av studenter i färd med att stycka upp marken och utfärda enskilda lagfarter. Detta ledde till splittring av folkgruppen, mellan dem som var beredda att acceptera en privat lagfart och dem som ville kämpa vidare i hopp om att till slut få en kollektiv lagfart för ett större landområde, med heliga skogar och skiftesbruk, i stället för att hålla tillgodo med de fem hektar som utgjorde den avtalade markytan för privat ägande enligt direktivet.
 
Icke-statliga organisationer uppmanade ursprungsbefolkningarna skynda på med registreringsprocessen för kollektiva lagfarter, men vissa valde ändå privat ägande för att slippa riskera att stå helt utan lagfart ifall deras mark beslagtogs innan den snåriga registreringsprocessen kunnat fullföljas. En del lokala tjänstemän, som kanske själva låtit sig påverkas av incitament från inflytelserika intressenter, har enligt uppgift själva hotat bybor med att de skulle förlora all mark om de inte accepterade de privata lagfarterna.
 
Samtidigt som ursprungsbefolkningarnas kollektiva motstånd i form av protester och massaktioner tilltagit under senare år – ibland med stöd av internationellt kända munkar med stort genomslag på nätet, som till exempel Venerable Luon Sovath – har det blivit alltmer riskfyllt att vara för frispråkig. Kambodja är ett av världens farligaste länder för gräsrotsaktivister som kämpar för miljön och mänskliga rättigheter. Miljöaktivisten Chut Wutty sköts kallblodigt ihjäl 2012 (se Fran Lambricks dokumentär “I am Chut Wutty”). Han är bara en i raden av regimkritiker som har mördats. I juli 2016 blev den intellektuelle politiske kommentatorn och aktivisten Kem Lay skjuten till döds när han satt och drack kaffe på en bensinstation i Phnom Penh. Eftersom det korrupta domstolsväsendet i stort sett utgör en garant för att de som tillhör makten ska gå fria, är de som tros avrättningarna alltjämt ostraffade. Kort före sin död hade Kem Ley berättat om en ytterst känslig rapport från Global Witness, som handlade om de rikedomar som premiärminister Hun Sey och hans familjs tillskansat sig. Rapporten visar att familjens ägande omfattar landets mest lukrativa sektorer, inklusive de som karakteriseras av utbredd korruption, miljöförstöring och kränkande av mänskliga rättigheter.
 
Bilden som framträder är den av en mäktig elits huggsexa för att förse sig med de tillgångar som återstår av landets snabbt minskande naturresurser, i synnerhet de uråldriga, artrika skogarna, innan de hunnit utplånas helt. Ursprungsbefolkningarnas motstånd, och deras vilja att fortsätta med traditionellt, småskaligt skiftesbruk i samklang med naturen, utgör kanske det sista hoppet för de skogar som hela mänskligheten är beroende av.