Madrasserade celler

Läget för samtidskonsten i Ungern

Gergely Nagy skriver om det krympande utrymmet för fristående konst i Ungern: ”Ingenting har förbjudits, ingen har blivit fängslad.” Men …

3 mars 2018 Gergely Nagy, översättning av Eva-Teresia Lundberg

Gergely Nagy är journalist och författare. Han är chefredaktör för konstsajten Artportal.hu och en av organisatörerna av OFF-biennalen i Budapest.

 

I Ungern är både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten rättigheter som skyddas av konstitutionen, ursäkta, av den text som sedan 2012 kallas Grundlagen. Varje konstnär är fri att verka, skapa och offentliggöra sina verk. Ingenting har förbjudits, ingen har blivit fängslad. Den här texten skulle alltså kunna sluta här. Men det gör den inte – därför att det institutionaliserade system, genom vilket offentliga medel ska avsättas för konst i Ungern, är ytterst problematiskt.

 

Så till den grad, att konsten långsamt håller på att sluta utvecklas och förnyas, och regrediera till att vara enbart reproducerande. Nya, kritiska idéer och praktiker får aldrig en chans att lämna periferin och ta plats i konstens huvudfåra. Och det passar makthavarna alldeles utmärkt. Det existerar en dold struktur av mjuk censur: allt är tyst och lugnt; de konstriktningar som har en underhållande eller representativ funktion lämnas ifred, medan de övriga för en vegetativ tillvaro i utkanterna av the art system. Det är en optisk illusion – och den fungerar. De stora institutionerna och museerna håller utställningar, det jobbas för fullt, i huvudstadens största park byggs ett nytt museikvarter, stora summor pengar yr i luften. Men några större utställningar med samtidskonst förekommer i princip inte. Detta beror dels på en osäkerhet inom branschen, dels på politisk rädsla.

 

Konstnärerna kommer inte längre än till de små gallerierna. De större institutionerna står oförstående inför vad som pågår på den internationella konstarenan eftersom alla sakkunniga, som så länge fått leva på brödsmulor, sagt upp sig eller emigrerat. Regeringen kontrollerar dessutom de offentliga informationskanalerna: propagandan har antagit mediernas form och släpper inte fram den sorts kultur vi talar om här. Och kommersiella media, i sin tur uppköpta av regeringens oligarker (med hjälp av lån från staten), tar stora omvägar för att undvika allt som påminner om konst och kultur. Den kritiska konsten är instängd i en bubbla och kan inte bryta sig ut och påverka samhället. Bubblan kallas Budapest. Här finns några ideella institutioner, några få konstnärsdrivna och kommersiella gallerier där den samtida bildkonsten får leva och verka i kritisk och subversiv riktning. Vad övrigt är, är tystnad.

 

Hur blev det så här? Det är oerhört enkelt. De som sitter vid makten är inga dumskallar – de vet att kontrollera institutioner och resurser så att allt blir som de vill ha det. Sedan 2010 har den nationalistiska regeringen rivit ner institutionernas struktur och ovanpå rasmassorna planterat lämpliga lojala anhängare. På departementsnivå har all kultur avlägsnats: idag finns det inget ministerium för kultur (eller för utbildning, eller för hälsa, eller för sociala frågor), bara ett missfoster kallat Emberi Erőforrás Minisztérium (”humankapitalministeriet” – en i sanning Orwellsk benämning!), där ingen vet ett dyft om levande kultur. Konstsektorn har dränerats på pengar, som sedan placerats i ett kolossalt, nytt monstrum man valt att kalla MMA (Magyar Művészeti Akadémia – Ungerska konstakademin), men som varken är någon akademi eller har någonting med konst att göra, utan bara består av en korporativ kammare i vilken man tryckt in ett antal lojala gubbar.

 

MMA förfogar över pengar och fastigheter, den centralt belägna Konsthallen och en hel institution för konstforskning, men är inkapabla att utnyttja sina tillgångar. Tio miljarder forint kostar de – och producerar vädigt lite relevant output. Men de här lojala gubbarna sitter idag i många organ och styrelser, till exempel i Nemzeti Kulturális Alap (Ungerns motsvarighet till Kulturrådet), och har bland annat makt över anslagen till olika kulturprojekt.

 

Sedan 2012 har de som arbetar med samtida konst protesterat och demonstrerat. De ockuperade Ludwig museum som svar på den misstänkt manipulerade processen vid tillsättandet av ny chef där, de har stört MMA:s möten, genomfört aktioner och delat ut flygblad. Heroiska insatser, som utförts jämsides med det dagliga slitet för brödfödan och en ständig kamp med samvetet. Anpassa sig till systemet eller inte? Ansöka om offentliga medel eller inte? Samarbeta med institutionerna eller inte? De ställs inför samma problem som 70-talets intelligentia; här finns intellektuella som följer systemet och sådana som står emot det, här finns medlöpare och emigranter. För närvarande bojkottar de flesta MMA och Konsthallen, men hur blir det när systemet etablerat sig? Som en gammal konstpedofil har nu MMA börjat närma sig universiteten genom att Konsthallen erbjuder sig att hysa konststudenternas examensutställningar. Kom in – och stanna sedan här.

 

Med tiden har många som verkar inom samtidskonsten tröttnat på att protestera. De kämpar ständigt med att finna nya strategier för att leva och överleva. Inofficiella och obetalda jobb, motkultur, egna arrangemang – så lever vi idag. Ändå har regionens största oberoende konstevenemang, OFF-biennalen i Budapest, kunnat etableras. Det drivs utan allmänna medel och har ingen beröring med statsstödd infrastruktur, ställer bara ut på platser som är ”off” och tar inget inträde. Men frågan är hur länge konstnärerna och kuratorerna kan upprätthålla denna strategi utan att svälta ut sig själva på kuppen. Samtidigt har regeringen börjat bäva, fatta misstankar och bete sig alltmer aggressivt. Under samlingsnamnet ”Soros” går den nu till hysterisk attack mot både den civila sektorn och sådana konstnärer som påstås utgöra ett ”hot mot nationens säkerhet”. Så ser det ut idag. Kan man leva så? Ja, det kan man. Ungern är inte Belarus eller Turkiet, inte än. Men utvecklingen går åt det hållet. Och den går allt snabbare.