Mats Johansson: ”Erbey riskerar att bli en ny Dawit Isaak”

En av åtalspunkterna mot den kurdiske författaren och juristen Muharrem Erbey, fängslad sedan julen 2009, är att han hållit en föreläsning i Sveriges riksdag där han ska ha ”förtalat den turkiska staten”. En av de svenska riksdagsmän som engagerat sig för hans fall är moderaten Mats Johansson, som här ger sin syn på saken.

22 september 2011 Mats Johansson

Fallet Muharrem Erbey är i ett avseende unikt; det är inte vanligt att människor åtalas för att ha talat i Sveriges riksdag. Det var vid ett seminarium i riksdagen i september 2009 som denne MR-jurist och författare kritiserade det faktum att tusentals barn gripits för deltagande i politiska demonstrationer och dömts till långa fängelsestraff för detta. Enligt turkisk lag kan sådana yttranden, högst vanliga i den svenska riksdagens flora av debatter om olika regimer, vara straffbara som förtal av nationen.

När Erbey efter gripandet i december 2009 nu vittnar om sin situation i fängelset – ännu utan dom – är det en uppfordrande röst. Hur ska Turkiet kunna förena sina ekonomiska framsteg med en moderniserad konstitution i samklang med de politiska värderingar som förutsätts gälla i medlemsländer i europeiska sammanslutningar?

Det är också vad riksdagens Amnestygrupp, med anslutning från nästan alla partier, undrar i ett brev till Turkiets inrikesminister Atalay. Där påminner vi om att Turkiet är underkastat konventioner om politiska rättigheter i FN och Europarådet som ger landets invånare rätten till yttrande- och organisationsfrihet. Vad saken gäller är alltså inte bara det ifrågasatta turkiska medlemskapet i EU utan också löften som givits i andra organ.

Praktiken i dagens Turkiet strider mot dessa åtaganden, i Erbeys fall och dessvärre tusentals andra. Där finns, som det heter i UD:s officiella bedömning, ”en tendens att skydda staten snarare än att skydda individen från övergrepp från staten”. Bland annat kan yttrandefriheten fortfarande ”inskränkas med hänsyn till statens integritet. Man förbjuder inte längre publicering av material på andra språk än turkiska, men publicering av material som hotar statens integritet kan föranleda åtal, publikationer kan konfiskeras och utgivning av tidskrifter suspenderas … Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har uppmanat till bojkott av vissa tidningar han anser vara mindre trovärdiga. Över 5 000 webbsidor är blockerade efter domstolsbeslut.” [1]

Hittills har den turkiska ”ursäkten” varit att parlamentsvalet måste hållas innan konstitutionen uppdaterats och den kemalistiska militärens makt slutligen brutits. Efter framgången i junivalet för premiärminister Erdoğans AK-parti och de fortsatta utrensningarna i militären är det dags för regeringen att leverera. Även den ökade representationen av kurdiska representanter i parlamentet talar för att den hittillsvarande repressionen måste få ett slut. Internationella rättighetskonventioner gäller också kurder i Turkiet.

Erdoğans tal på valnatten om att den kommande författningen ska respektera allas rättigheter är förpliktande. Ett avskaffande av de paragrafer som utgör brott mot yttrandefriheten vore ett steg på vägen bort från den nationalism och den bristande rättssäkerhet som hotar Turkiets ställning i västvärlden.

Men det återstår att se vad sådant tal är värt. Den som i april på plats kunde ta del av det förakt Erdoğan öste över kritiker i Europarådets parlamentariska församling vid ett framträdande i Strasbourg tvivlar tills motsatsen bevisats. Då hette det att Turkiet inte behövde goda råd från omvärlden, att några politiska fångar inte fanns i Turkiet och om så vore var de bombkastare allihop.

I fallet Erbey innebär det att MR-juristen och författaren riskerar att bli en ny Dawit Isaak. Är det verkligen den bild av Turkiet som en triumferande statsledning vill sätta?

 

 

(Översättning Caroline Åberg)