Mjölkbudet eller polisen

>> Churchill definierar demokrati som det styrelseskick där man, om det knackar på dörren klockan tre på natten, tänker att 'det är förmodligen mjölkbudet'. I Turkiet vet vi att det förmodligen är polisen. <<
21 september 2017 Text: Can Dündar Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn
Jag har arbetat som journalist i 37 år.
Den här senaste perioden har varit den svåraste i hela min yrkeskarriär. Jag var verksam som journalist även under militärregimen men blev då varken fängslad, skjuten eller tvingad i exil; inte heller såg jag så här många tidningar drabbas av nedläggning eller så många yrkeskolleger fängslas eller bli avstängda. 
 
Under de senaste fem åren har vi fått se en politiker steg för steg ta över medierna. 
Låt mig i korta drag förklara hur han gått tillväga:
          Erdoğan säger ofta, ”Vi kom till makten trots att vi hade alla rubrikerna emot oss”.
Det är sant. När han tog makten för femton år sedan var det trots (eller kanske på grund av) att han hade nästan alla medier emot sig. Han övertygade en sektion turkiska liberala samt den allmänna opinionen i Europa att han var en ”moderat islamist”. Med tiden och i takt med att makten gjorde honom djärvare flagnade den moderata fernissan och kvar var bara identiteten som islamist. Och han började utplåna eller ta över alla hinder som kom i hans väg:
          Armén, parlamentet, oppositionen, kapitalet, akademierna, domstolarna och medierna …
          Det sistnämnda var det lättaste. 
 
Erdoğan behövde bara tre drag för att ta kontroll över medierna: 
Hans första drag var att tvinga ner de stora mediebolagen på knä genom att utmäta straffskatt som tvingade dem att sälja sina tidningar och TV-kanaler. Gülenstödda medier lades ner eller övertogs och fick ny administration. Dessa medier såldes sedan vidare till lojala affärsmän via offentlig budgivning; till synes offentlig budgivning. På detta sätt skapades en trofast mediearmé som först fungerade som en sköld och nu som ett vapen. 
          Den lilla återstoden av oppositionella medieföretag har han sedan kuvat med hjälp av långa fängelsestraff och censur. För närvarande är 150 journalister satta bakom lås och bom i Turkiet. Att detta rädslans klimat gör att det på varje fängslad journalist går hundratals fler som låter sig tystas, säger sig självt.
          Den här strategin har gjort Erdoğan till den största mediemogulen i Turkiet. Vi tvingas nu bekämpa inte bara honom utan även hans medier. 
           Vi har med andra ord ”rubrikerna emot oss.”
 
I nuläget ägs sju av de tio populäraste Tv-kanalerna och tidningarna av lojala företagare. Sanningen kan varken läsas eller skrivas längre. Undersök korruptionsanklagelserna mot Erdoğan… kritisera hans klumpiga utrikespolitik eller marscherande mot diktatur… och du riskerar fängelse. 
             Tidningen jag arbetar på gjorde just detta när hela dess bolagsstyrelse, chefredaktör, tre kolumnister och till och med en skämttecknare arresterades under en morgonrazzia.
             Den huvudmisstänkte är i detta fall jag; jag anklagas för att ha ändrat den redaktionella policyn på tidningen. Vi talar om ett land där det alltså är åklagaren som definierar vad som är redaktionell policy. 
 
Churchill definierar demokrati som det styrelseskick där man, om det knackar på dörren klockan tre på natten, tänker att ”det är förmodligen mjölkbudet”. 
          I Turkiet vet vi att det förmodligen är polisen.
          När frihet är en del av ditt liv precis som luften du andas eller vattnet du dricker, tar du den för given. Det är bara när du ser hur bräcklig den är och hur snabbt den kan gå förlorad som du inser att du måste slåss för den. 
          I dag slåss vi för ett land där det bara är mjölkbudet som knackar på i gryningen.