Motstånd inför en hämndgirig regim

>>Vittnets mest värdefulla motståndsakt är att samla in den oförfalskade sanningen <<

21 september 2017 Text: Sema Kaygusuz
När, i ett land med en för var dag allt tätnande tyrannisk mentalitet, statsapparatens samtliga delar har underordnats en enda auktoritets vilja och fråntagits sina funktioner, och med anledning av  militärkuppförsöket -  en ”skänk från ovan” vars trovärdighet den internationella opinionen ifrågasatte – rättssystemet har avskaffas och landet ställts under polisiär kontroll; 
när städer på ett håll får sitt hjärta bombade av IS, och på ett annat håll ett inbördeskrig härjar sedan snart fyrtio år; när inskränkta män som står makten nära genom att sprida misogyni får våldet mot kvinnor att öka i snabb takt, när landets förnämsta demokrater, journalister, människorättsaktivister och folkvalda parlamentariker fängslas, när det oppositionella språket kastreras, och medan allt detta pågår till och med det fagra Dersims skogar bränns ned på grund av militära insatser, när historiska strukturer, arkeologiska områden, jämnas med marken i vinningssyfte och av girighet; när syriska flyktingar, vilkas hemland lagts i ruiner, utnyttjas som billig arbetskraft, och kurder, som under exceptionella omständigheter fördrivs från sina hemtrakter förflyttas än hit, än dit –
är det möjligt att få till stånd ett sansat och lugnt klimat för åsiktsbildning? 
Hur skulle det vara möjligt - motarbetande det organiserade samarbetet mellan våld och makt med sin egen ekonomiska vinning som utgångspunkt, där upphöjda maktritualer, härskarceremonier samt utbildade milistrupper blivit norm - att en människa, som dessutom avskräckts av vetskapen om att allt som ägt rum och gjorts varit en del av ett kejserligt projekt, kan vara kapabel att producera ett genuint oppositionellt språk? 
Att sansat utvärdera detta ofattbart minutiöst organiserade system av ondska, där det tomrum som lämnas efter en fas omedelbart fylls av en annan, att vara utrustad med en med sådan klarsyn -  är en sådan alldeles ny politisk människa överhuvudtaget möjlig?
 
Om hon finns, är den människan inte någon vanlig människa vem som helst. Hon är ett Vittne med stor bokstav. Detta Vittne är en person som inför våld grips av fasa och ofrivilligt blundar. För att undvika en tragedi som kommer att slita sönder dess själ söker Vittnet skydd i en skymning lika tunn som genomslagspapper. Denna rädsla som Vittnet klandras för - Vittnet som förstelnat stannar kvar utan att kunna tro sina förnimmelser, och som endast genom att låta våldet passera genom ett filter av häpnad kan härbärgera det i sitt medvetande, och som ett stycke äkta verklighet framvaskat ur livets pornografi infoga det i sitt intellekt. Och där - i skymningen - måste Vittnet skapa ett flytande, mångformigt språk, värdigt att användas å de i sinnet inetsade offrades och offers vägnar. 
Vidare vet detta Vittne, att för de verkliga offren råder inte längre någon skymning. Medan dödsögonblicken i massakern i Suruç i all oändlighet kommer att förbli oomnämnda och vartenda ett av dem falla till marken som en hemlighet, kommer det att bli åsynavittnets uppgift att tala om våldet.  Detta kraftfulla Vittne har inte tid att drabbas av den skuldkänsla som följer av att förbli åskådare. Denna skuldkänsla, som blivit vanemässig, uppstår ytterst som en persons egocentriska tidsfördriv. Eftersom den som bara betraktar från sidan, i högsta grad passiv, upplever sig hjälplös av en till vansinne drivande intensitet, som av maktens styrkor utan ansträngning kommer att fångas in, ser denne någon till att i stället göra ett val som har med landets framtid att göra istället för att förvandlas till en åt självcensur hemfallen passiv personlighet med sitt land som ödesmärke inristat i pannan.
 
När aktiva personligheter som Nuriye Gülmen och Semih Özakça, vilka genom sin hungerstrejk rannsakar statens yttersta ansvar, och på dödens tröskel trotsigt utmanar despotin, är det kraftfulla Vittnet skyldigt att skydda denna deras rannsakning utan någon som helst tvekan kring envishetens genre. Av det skälet arbetar Vittnet vidare i sitt skrå, skriver i fanzine-publikationer, skuldsätter sig hos tryckeriet och låter trycka tidskrifter, ägnar sig åt teveproduktion på internet, startar en radiostation i hemmets mest avsides utrymme, utnyttjar sociala medier som ett fritt produktionsnätverk och strukturerar den befintliga oppositionen, även om det innebär uteslutning ur etablerad media. När Ahmet Şık var föremål för rättslig prövning och i stället för att anföra sitt försvar valde att anklaga domstolen, lade han ut sitt utrop ”Ner med enväldet, leve friheten!” i sin blogg, i WhatsApp-grupper, på sin Facebook-sida och i Twitterflöden. Inför otaliga hot från maktens starkaste stöd, dess anhängare som på gatan jämställer sig med polis, åklagare och militär står Vittnet orubbat tack vare sin viljas frihet. Vittnet med stor bokstav må inte besitta samma friheter som en politiskt verksam torped, men är en i desto högre grad avundsvärt fri själ.
Att bli förbannad, att utösa förbannelser som utarmar det egna kapitalet är nog inget som Vittnet skulle välja. Det är uppenbart att inför den hämndgiriga regimen, som genom att konstant försätta samhället i ett chocktillstånd avser att beröva var dag dess minne, gäller det för Vittnet att ständigt vara uppmärksam. För övrigt har detta Vittne inget behov av någon effektfull övertalningsvokabulär, slående retorik, karisma eller berömmelse. Vittnets mest värdefulla motståndsakt är att samla in den oförfalskade sanningen. Det råder ingen tvekan om att framtidens aktiva politiska språk kommer att förmedlas av denne passionerade krönikör som ingen räknat med. För att berätta, inte despotens historia, utan kampens. Om det bara finns ett uthålligt Vittne villigt att gå i borgen för sanningen, kommer den nya politiken tvivelsutan att födas med eget språk och allt.