Mullornas intåg i sociala medier

Iran listas ofta som det minst fria landet i fråga om yttrandefrihet på nätet. Låg hastighet på internet och sajter som blockeras är bara några exempel på hur regimen försöker strypa internet. En anonym journalist från Iran skriver i Dissidentbloggen om paradoxerna med landets internetcensur. Trots att sociala medier är förbjudna, använder sig de högsta ledarna alltmer av Facebook, Twitter och Instagram. 

6 maj 2014 Text: Anonym Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

Iranier må vara aldrig så tyngda av överväldigande komplexa ekonomiska dilemman och sitt lands utdragna nukleära dödläge med omvärlden, men den huvudvärk som Internet ger upphov till förblir den verkligt stora källan till missnöje, inte minst bland den teknikhungriga unga generationen. Det har nu gått nio månader sedan den enligt egen utsago ”moderate” Hassan Rouhani i somras tog över presidentposten, efter att ha slagit ut en handfull konservativa rivaler med sin kampanj om ökad frihet och ett minskat mått av statlig inblandning, framför allt på nätet.

Den allestädes närvarande censuren, med strypta förbindelser, övervakning av datatrafik och blockering av sidor på internet, har blivit ett accepterat inslag i nätsurfandet för Irans befolkning. Samtidigt pågår en daglig kamp för att bekämpa inskränkningarna, utförda med intrikata och ofta modifierade metoder, genom att försöka hitta nya sätt att kringgå dem.

Försäljningen av så kallad anti-filtrerande mjukvara – som till exempel virtuella, privata nätverk (VPN), vilka möjliggör för användarna att framstå som om de bodde i ett annat land och därmed undvika filtren – är illegal. Men inofficiella siffror visar att den totala omfattningen av handeln i lokala butiker och på internetcaféer som tillhandahåller antifiltreringsverktyg, genererar vinster på mellan 40 och 50 miljarder rial i månaden, alltså uppemot tio miljoner kronor.

Under det senaste decenniet har antalet restriktioner stått i direkt proportion till den politiska stabiliteten i landet. När det ifrågasatta presidentvalet 2009 tände gnistan till gatuprotester av aldrig tidigare skådad omfattning, högg makten till direkt mot internet och utnyttjade det sedan för att skaffa sig ett överläge gentemot alla de kritiska röster som använt sig av sociala medier för att organisera regimkritiska aktioner. 2013 när det började dra ihop sig till valet som förde Rouhani till makten, valde regimen att strypa informationsflödet genom att som en försiktighetsåtgärd kraftigt sänka hastigheten på nätet. Valet gick dock lugnt till och internet återfick sin forna hastighet, vilken inte ens i de bästa av tider är särskilt mycket att yvas över i Iran.

En majoritet av hushållen är utrustade med undermåliga ADSL-anslutningar som ger en genomsnittshastighet på ungefär 256 kilobits per sekund. Det kan jämföras med att en internetuppkoppling under 12 megabits per sekund (12 000 kb) knappast skulle ses som snabb av någon bredbandsanvändare i väst. I Sverige är den genomsnittliga hastigheten 8.4 megabits per sekund, enligt den senast framtagna officiella statistiken. Mobilt internet som LTE eller 4G, är ingenting man hittar i Iran. Mobiloperatören RighTel är den enda som tillhandahåller 3G, med en maxfart på 1 megabit per sekund till det astronomiska priset av nästan 8 euro för 2 gigabits data. De som har råd att unna sig med iranska mått mätt snabbare internet har gått i bräschen för en ny fashionabel trend genom att ladda ner piratkopierat material såsom filmer, musik och dataspel. Amerikanska långkörare som HBO:s Game of Thrones och Showtime’s Homeland – trots det anti-iranska temat – har blivit extremt populära på senare år. Eftersom inga lagar finns som förbjuder den sortens nerladdningar, är det i alla fall på papperet lagligt att ägna sig åt sådan verksamhet och den enda egentliga stötestenen den groteskt långsamma hastigheten.

Vad finns det mer som iranier kan ägna sig åt på nätet? En blick på de populäraste sökorden – ”sex”, ”ladda ner”, ”porr”— en exposé över allt sådant som makten fruktar mest av allt: religiös dekadens och depraverad kultur. Det är här de hämtar sina argument för blockeringen av dylikt material på nätet: för att det är omoraliskt, mot islam och för att det underminerar deras ställning.

Status quo har dock rubbats sedan Rouhani installerades i augusti. Hans kulturminister och rådgivare i frågor som rör islam, Ali Janati, son till en av de mäktigaste och mest konservativa av ayatollorna, sa tidigt i mars att Iran måste moderniseras i fråga om internet för att inte stängas ute helt från världen så som den ser ut i dag. 

”Vi kan inte hålla tillbaka den tekniska utvecklingen förebärande att det är för att skydda islamska värden”, sa ministern och påminde om statens bannlysning av faxar, kassettband och videoapparater efter den islamiska revolutionen 1979. ”Om vi blickar tillbaka inser vi nu att många av de åtgärder som vidtogs efter revolutionen var löjliga.”

Enligt Janati är fyra miljoner iranier aktiva på Facebook som inte bara är blockerat utom dessutom förklarat olagligt. Dessa användare hör till de mest aktiva på sociala medier i Mellanöstern men har tvingats att bryta mot lagen som en följd av de aggressiva restriktioner mot att ta sig förbi hindren som regeringen har infört, förklarade han.

Medgivandet kommer sedan det visat sig att presidenten, hans ministerkabinett och en rad andra myndighetspersoner har tagit klivet in i de sociala mediernas hemisfär. Bland hängivna användare kan nämnas utrikesministern Mohammad Javad Zarif, oljeministern Bijan Zanganeh, förste vicepresidenten Es'hagh Jahangiri samt ledaren för Irans miljövårdsorganisation Masoumeh Ebtekar.

Rouhani, en måttligt högt rankad shiitisk prästman, är väldigt aktiv inte bara på Facebook och Twitter, ett annat offer för den iranska censuren, utan även på Instagram, som överraskande nog undgått att tvingas sälla sig till de åtminstone 50 miljoner webbsidor som blockerats för allmänheten i Iran, enligt den rapport som lades fram i mars av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Rouhani valde till och med att slå världen med häpnad genom att i september twittra om att han haft ett historiskt telefonsamtal med USA:s president Barack Obama. Därmed bröts ett mer än tre decennier gammalt tabu och en första kontakt mellan ledarna för de båda ärkefienderna var ett faktum. Han skickade även en Rosh Hashanah-välsignelse inför det judiska nyåret.

Vid sidan om presidenten är utrikesministern Zarif, utbildad i USA, tveklöst regeringens mest välkända aktör på sociala medier, med närmare 875 000 följare bara på Facebook. Hösten 2013 var det hans Facebook-sida man skulle gå in på om man ville få veta det senaste om förhandlingarna med de sex stormakterna angående Irans kontroversiella kärnvapenambitioner. Under samtalen som till slut ledde fram till en lika verbalt yvig som snårig överenskommelse i november, skickade Zarif regelbundet uppdateringar på persiska där han bad sina följare att be för hans förhandlingsdelegation som skulle bistå honom i hans strävan att överbrygga konflikterna och få ett slut på de skadliga ekonomiska sanktionerna.

Zarif är också den enda i regeringen som har ett ”verifierat” twitterkonto där twittren skrivs på engelska. Hans första dag där ledde till stora rubriker sedan han förklarat att Iran inte förnekade Förintelsen, en rejäl kovändning om man ser till administrationen kring den förre presidenten Mahmoud Ahmandinejad, vars antisemitiska glöd var en av hörnstenarna i den politik som höll honom vid makten under åtta år. ”Iran har aldrig förnekat den. Mannen som uppgetts ha gjort det är borta. Gott Nytt År!” twittrade Zarif som svar till Christine Pelosi, dotter till amerikanska representanthusets förra talman Nancy Pelosi, när hon uttryckte att det nya året skulle kännas ”godare” om Teheran kunde sluta upp med sitt förnekande av Förintelsen.

Men sociala medier är inte bara befolkade av moderata och reformvänliga iranier. Passionerade regimanhängare är också aktiva på nätet. Även den hårdföre högste ayatollan Ali Khamenei, Irans mäktigaste auktoritet och som sådan förbittrad över det som regeringsfolk kallat för en krypande europeisering av Irans islamiska kultur, har varit synnerligen aktiv på Twitter, Facebook och Instagram. Det anses vara hans penningstarka kabinett som drar i trådarna på de kontona.

Inte desto mindre har administrationens intentioner att verka för ökad tolerans när det gäller kulturell, social och medial frihet stött på hårdnackat motstånd från inflytelserika personer på centrala poster i en rad nyckelinstitutioner och styrelser, omfattande Rådet mot stötande innehåll (Committee for Determining Offensive Contents) som reglerar lagarna för Irans internet och företräder de krafter som sett till att förvandla regimen i Teheran till en av de största förtryckarna av yttrandefriheten på Internet.

”Myndigheterna borde betänka att de genom att bryta mot lagen riskerar att bana väg för andra som önskar följa deras exempel”, är ett yttrande som fälldes i december av polischefen Ismail Ahmadi Moghaddam som svar på ökade påstötningar från ett antal ministrar om minskad nätcensur. Restriktionerna förstärks genom olika enheter, bland annat ett Cyberpoliskommando som övervakar alla aktiviteter på nätet. Även om ingen blir arresterad bara för att ha öppnat ett konto på Facebook, så förföljer den här specialenheten var och en som uttrycker en avvikande åsikt på nätet. Detta illustrerades nyligen då det avslöjades att en iransk-engelsk kvinna vid namn Roya Saberinejad Nobakht hållits fängslad i mer än fem månader efter att ha kritiserat den iranska regeringen på sin Facebook-sida i samband med ett besök i landet. Det är sådana händelser som placerat Iran på den svarta lista som Reportrar utan gränser döpt till ”Internets tolv fiender”. En annan oberoende organisation för mänskliga rättigheter är Freedom House, som rankat den islamiska staten som ”den minst fria” i fråga om yttrandefrihet på nätet.

Under tiden fortsätter användandet av Internet att öka stadigt runt om i landet. Det är en alarmsignal för de redan vaksamma myndigheterna om att allt svårare uppgifter väntar om man vill fortsätta ha kontroll över Irans unga generationer, mer än hälften av landets 77 miljoner invånare.