När våra röster tystnar

Kränkningar av medborgerliga och politiska rättigheter i Bangladesh har eskalerat dramatiskt under de senaste åren. Media utsätts i allt högre grad för påtryckningar och myndigheterna brister i sitt skydd av bland annat minoriteter, bloggare, intellektuella och htbq-personer som drabbas av brutala våldsdåd av islamistiska extremister. Det stora flertalet av de mest tongivande bloggarna har lämnat Bangladesh. En av dem är journalisten och feministen Supriti Dhar, som i dag är fristadsförfattare i Norrköping. 

29 november 2018 Text: Supriti Dhar Översättning från engelska: Anna Lindberg

När jag blev ombedd att skriva om ”vad en kvinnlig författare kan och inte kan skriva om” är det först viktigt att inse att vi inte ställer samma fråga till manliga kollegor. Om vi ställer frågan inom den rådande politiska kontexten, då förstår vi att nu för tiden kan ingen (varken män eller kvinnor) skriva som de önskar; i ett totalitärt samhälle som Bangladesh existerar alla former av censur.

Varför skriver jag ”nu för tiden”? Censur har alltid funnits i vår historia. Ingen regering i Bangladesh har gett människor mycket frihet, eller någon äkta yttrandefrihet. Det mönstret blir uppenbart när man räknar alla som har lämnat landet och alla som har dödats för att de uttryckt sina åsikter.

Nyligen införde vår regering en ny lag som räcker för att tysta vem som helst; den begränsar vår yttrandefrihet fullständigt. Många av våra medaktivister sitter i fängelse just nu, enbart för att ha kritiserat den sittande regeringen eller premiärministern, eller för att ha skrivit något som anses såra den ”religiösa uppfattningen”. Men vilken religions uppfattningar är det som skyddas? Självklart är det islams. I Bangladesh finns det bara en religion som betraktas som om den ständigt såras – som om andra religioner inte existerade, eller som om dessa inte har några religiösa uppfattningar som spelar någon roll eller kan såras.

Enligt vår konstitution är vi ett sekulärt land och ska inte ha någon statsreligion, men faktum är att så inte är fallet. Bangladesh är i hög utsträckning ett muslimdominerat land. Så människor som vandaliserar andra religiösa symboler och helgedomar, som attackerar utövare av andra religioner, roffar åt sig deras mark och våldtar deras flickor och kvinnor, de kommer aldrig att få något straff. 

Kvinnor ingår förstås också i denna större samhällspolitiska kontext. Innan jag kan skriva om vad bangladeshiska kvinnliga författare kan och inte kan skriva om, måste vi förstå den bredare samhällspolitiska problematiken i Bangladesh. Först då kan vi förstå den verkliga situationen för kvinnor – särskilt kvinnliga skribenter som vill uttrycka sina åsikter. I vår nuvarande politiska kultur stöter våra manliga kollegor också på liknande motstånd, men i viss utsträckning är de mer fria från samhällskrav och/eller familjeförpliktelser. Kvinnor är inte fria från religion, tabun och kulturella hinder.

Shahnaz Munni, en av våra unga, populära och berömda kvinnliga författare, berättade om sin situation för mig: För det första är de kvinnliga författarna i Bangladesh få till antalet. För det andra ställs den som skriver inför en mängd utmaningar i samhället.

En man kan strunta i pressen från familjen. Kvinnor lyckas däremot oftast inte göra det. En kvinna måste först uppfylla kraven från familjen innan hon kan ta sig tid att skriva. Därför inleder kvinnliga författare sin yrkesbana med entusiasm, men blir trötta med åren. 
 Återigen, kvinnliga författare måste följa vissa regler när de skriver. De får i synnerhet inte skriva om sexualitet eller sådant som bryter mot traditionella normer. I en av mina romaner använde jag till exempel slangord från slummen, vilket blev besvärande för min far. Alla anklagade honom för att ha misslyckats med min uppfostran. Jag har stött på svårigheter från min familj.
  Om en kvinnlig författare skriver om otrohetsaffärer eller om sexualitet ifrågasätter samhället hennes karaktär, vilket blir obehagligt för hennes make och barn. Samma sak sker inte med manliga författare.
  Eftersom kvinnliga författare ständigt måste förhålla sig till dessa begränsningar censurerar de automatiskt sitt uttryck. De är alltid tvungna att tänka på familjens ställning och deras reaktioner på sina texter. Återigen, män behöver inte bekymra sig för det.Ärligt talat är det inte alltid så att jag själv lyckas göra mig fri från dessa begränsningar. Jag måste tänka på vilka reaktioner som är sannolika innan jag sätter ord på mina tankar.

Ja, det stämmer verkligen. För våra manliga författare är det enkelt att skildra en kvinnas kropp eller beskriva sex i sina böcker utan att bli ifrågasatta. Men när en kvinnlig författare gör detsamma blir hon kritiserad och bannlyst. Om hon är gift och har barn, då är det ännu värre. Så kvinnor bestämmer sig för att det är bättre att undvika de frågorna. Det är däremot okej att skriva om naturen, resor, kärlek och socialt beteende.  
   I dagsläget har Bangladesh blivit ett enväldigt, religiöst extremistiskt land. Fundamentalismen har fört det politiskt och kulturellt rika Bangladesh till förstörelsens gräns.

Tanbira Talukder, en annan ung författare som varit verksam i många år, säger att alla talar om den nya lagen från 2018, Digital Security Act, som är speciellt utformad för att tysta oss. Men om vi tänker efter har den här sortens lagar och deras inverkan alltid funnits i vårt samhälle, men i andra former. Hon frågar mig: ”Med tanke på att vi inte får korsa den patriarkala gränsen som utformats för att begränsa kvinnor, är inte det här samma lag som vi har upplevt i så många år?”

Kvinnor är fortfarande beroende av sina familjer. När våra manliga fritänkare, bloggare och dissidenter hotades och till och med dödades, lämnade många manliga bloggare landet, medan våra kvinnliga bloggare var fast eftersom de inte kunde lämna sina familjer. Självklart slutade de också att skriva.

En annan författare, Salma Lunasom för närvarande befinner sig i Bangladesh, säger att det har blivit svårt för människor av alla kön att uttrycka sina åsikter och övertygelser. Och detta är ett stort hinder för kvinnor. Eftersom det alltid är lättare att angripa kvinnor kan deras röster aldrig höjas till det rätta tonläget. Alla kvinnor som försöker höja sin röst när det gäller människors rättigheter, könsrelaterade frågor, politiskt förtryck eller landets eländiga tillstånd får ta emot dödshot och känslomässiga och/eller sexuella trakasserier på sociala medier. 

Masuda Bhatti, politisk analytiker, säger att skribenter alltid upplever en inre press när det gäller dessa frågor, sin autenticitet och sina analyser: ”I många fall har det varit så att om min analys inte gjort vissa personer nöjda, då har de inte bara blivit arga utan även aggressiva mot mig. Jag har blivit hotad både verbalt och fysiskt. Till exempel blev jag svårt misshandlad av religiösa extremister i London en gång.”
   Bhatti fortsätter: ”På grund av internets tillgänglighet får jag ofta dödshot och kränkande mejl, och kommentarer via Facebook. Jag är van vid det. Jag tror att den här sortens hot och kränkningar är desamma för manliga skribenter, men som kvinna måste jag ofta leva med verbala sexuella kränkningar via mejl eller i kommentarerna efter att mina texter har publicerats. De flesta av kommentarerna tas senare bort, men de som får vara kvar är ofta inte bara kränkande, de får en att må riktigt dåligt.”

Jag frågade henne ifall hon ser någon positiv förändring just nu, när det finns så många kvinnliga skribenter?Hon svarade att det självklart är inspirerande att många kvinnor numera har börjat skriva. ”Jag tror att vi kommer att lära oss mycket tack vare deras texter, samtidigt som vi nås av en ny och annorlunda version av frågeställningar genom kvinnors skrivande.”

Men låt oss återvända till historien. För att kunna tala om frågan om frihet för dagens kvinnliga författare är det viktigt att ge en bild av vår historia av kvinnliga författare. På 1800-talet, under det brittiska styret, hade Begum Rokeya en dröm om att utbilda kvinnorna på den indiska subkontinenten. Hon skrev om kvinnornas situation när det gällde utbildning och diskriminering i samhället. Hon blev angripen av fundamentalister, men fortsatte sitt arbete för att främja kvinnlig utbildning genom sitt skrivande. 

Omedelbart efter henne började Nurjahan Begum, den första kvinnliga journalisten på subkontinenten, publicera en tidskrift med namnet Begum. Den tog upp sociala och politiska frågor, och hade stor inverkan på urbana kvinnors liv. 

I vår forskning har vi funnit andra kvinnliga författare som försökt skriva om kvinnors yrkesbanor och begränsningar, men få av dem tog upp sociala och politiska frågeställningar. Även om det politiska förtrycket har varit extremt när det gäller kvinnor, berikas vår politiska historia av dessa kvinnliga skribenter; de var fasta i sin övertygelse. 

Senare fann vi några kvinnliga författare som i sina texter kämpade för generell frihet, friheten att skriva, kvinnors rättigheter och mot fundamentalism. Till följd av detta blev de utstötta ur samhällets mittfåra – de kallades för ”dåliga kvinnor” och förlorade sina familjers respekt. Exempelvis Selina Pervink, känd poet och journalist, som våldtogs och dödades av den pakistanska armén under Bangladeshs befrielsekrig 1971. 

Jag lade nyligen upp frågan om dagens kvinnors frihet att skriva på mitt Facebookkonto och fick många svar. Vissa ansåg att vad en kvinna än skriver är det alltid någon som blir sårad, en religion eller samhällsnormerna, och att kvinnor kritiseras i hemmet och på sociala medier för sin öppenhet. 

Religionen tillåter inte kvinnor att uttrycka vad de tänker. Kvinnor tror att om de börjar skriva kommer de att bli hotade, så de censurerar sig själva. För dem är staten, religionen och familjen de största hindren. En av författarna och aktivisterna, skriver: ”Jag vill skriva om kvinnors rättigheter och frihet eftersom frihet är en pågående strid för mig, en rörelse. Men jag kan inte skriva allt jag tänker. Det går emot religionen, till och med mot staten. Män tror att jag skriver mot dem; många kvinnor tycker att jag förstör deras lyckliga liv. Men tro mig, jag skriver mot systemet som inte låter mig känna mig som en fri kvinna. Mina erfarenheter av att arbeta med flyktingkvinnor gör att jag skulle vilja dela med mig av hundratals berättelser, men jag kan inte det. Jag är rädd för att bli dödad eller kidnappad, och jag vill leva.”

Som journalist och aktivist har jag drömt om att skapa en plattform för kvinnliga skribenter som inte har något utrymme för att uttrycka sina åsikter eller publicera sina texter. När den extremfundamentalistiska gruppen dök upp och krävde att kvinnor skulle hålla sig i köket bestämde jag mig för att göra allvar av min plan. Det var förlängningen av en rörelse genom skrivande: en rörelse mot förändring. Som Virginia Woolf en gång skrev: För att kunna skriva behöver en kvinna ett eget rum (Ett eget rum, 1929). Därför började min skapelse www.womenchapter.com eller Women Chapter sin resa som ett rum för kvinnliga skribenter.

Inom loppet av ett år, efter en långsam men stabil start, har Women Chapter lockat till sig en bredare publik – både i och utanför Bangladesh – som en nätportal för kvinnliga aktivister som leder kvinnorörelsen framåt.
   Women Chapter har även börjat träna upp många nya skribenter och framtida ledare. Kvinnor har känt att också de kan skriva och göra sina röster hörda i samhället – såväl hemmafruar som beslutsfattare. 

Dessutom bidrar Women Chapter till att hjälpa nätanvändande kvinnor att övervinna sina svårigheter genom att bryta den rådande tystnaden när det gäller sociala och kulturella faktorer som sätter kvinnor i underläge. Därigenom stöttar Women Chapter kvinnor i att fastställa grundorsakerna till sina problem, analysera förhållandet mellan dessa problem i relation till andra korresponderande sociala och kulturella faktorer, och uttrycka problemen på ett kommunikativt och konstruktivt sätt. Women Chapter betraktar sig som en rörelse snarare än en nyhetsportal, och inser vikten av att samordna kvinnofrågor med andra frågor om marginalisering av alla slag. Den slutgiltiga tonvikten ligger på att ge kvinnor intellektuell makt som ett sätt att övervinna de rådande hindren. Women Chapter är kanske den mest kända internetplattformen för kvinnors rättigheter i Bangladesh, numera välkänd även för makthavare och mainstreammedia.

Women Chapter har skapat en grupp bestående av 30–40 skribenter som regelbundet bidrar med texter till webbplatsen. Många av dessa skribenter bidrar numera även till andra mediekanaler. Rörelsen mångfaldigar alltså sin påverkan genom att kvinnor höjer sina röster mot diskriminering, religiös fundamentalism och förföljelse inom varje område av livet – och kräver rättvisa. Den har skapat en häpnadsväckande medvetenhet om frågor relaterade till kvinnors rättigheter, behandlingen av kvinnor i samhället, diskriminering, trakasserier, förföljelse och könsbaserad utsatthet. Detta har nu nått styrkan av en samhällsrörelse vars vikt betraktas med stor respekt i landets politiska kretsar.
   Sedan starten 2013 har Women Chapter tilldelats två utmärkelser. Samtidigt har dess redaktör och skribenter hotats av fundamentalister, eftersom de har utmanat ett patriarkalt system med hundratals år på nacken. Vi befinner oss på slagfältet nu, utan någon möjlighet att vända om, men samtidigt är vi ännu inte redo att möta alla hinder, och den senaste tiden har situationen blivit allt farligare.

Under senare år har kvinnor som är aktiva på nätet eller som tidigare skrivit blivit måltavlor för nätbrott, mobbning och trakasserier, som ibland leder till psykisk ohälsa eller till och med självmord. Numera har orden ”feminist” och ”feminism” blivit glåpord för angriparna. De använder dem ofta för svärta ned skribenter. De använder vartenda glåpord som existerar för kvinnor; några kvinnor är tappra nog att stå ut med det, andra inte. Många familjer utfärdar ett förbud för kvinnor som innebär att de kan skriva om vad som helst utom religion och politik, och alla ämnen utom kvinnofrågor. 

Vi vet att vi måste kämpa för att skapa positiv förändring och vi måste lära oss att axla ansvaret för allt detta. Situationen har aldrig varit fördelaktig för oss, men det innebär inte att vi kommer att ge upp. Vi vet att vi antingen kommer att vinna eller förlora, och att vi kommer att behöva vandra en lång väg innan vi kan vila.