Hur jag än kommenterar det här så kommer det låta som bortförklaringar, men är jag å andra sidan tyst blir också det en sorts kommentar. Det spelar alltså ingen roll om jag säger något eller ej – det har redan bildats en uppfattning om mig.

2018 ombads jag av en tidskriftsredaktion att skriva något om feminism till ett nummer som skulle ägnas hundraårsminnet av den lettiska självständigheten. Just vid det tillfället låg den lettiska översättningen av Good Night Stories for Rebel Girls på mitt skrivbord för att recenseras, så jag föreslog att den bästa hyllningen till lettiska feminister skulle vara allegoriska historier i samma genre, vilket skulle sätta in dem i ett globalt sammanhang. Och så fick det bli. Jag hade aldrig tidigare skrivit en saga, men jag anammade snabbt den modell som föreslås av Francesca Cavallo och Elena Favilli – att man ska hitta något sällsamt, en sorts pärla, i en persons biografi och sedan väva en kort, lekfull story kring den. De sju första sagorna skrevs nästan av sig själva. Mina protagonister var Aspazija, Lettlands första betydande kvinnliga poet; Ulyana, Lettlands bästa basketspelare; Vaira, den första och hittills enda feministiska presidenten; Inga, den nya generationens mest lysande författare – med flera. När historierna tryckts och även publicerats på nätet mottogs de entusiastiskt av läsare, som kommenterade i sociala medier: ”Skriv fler!” Bland reaktionerna fanns också en hälsning från vår underbara illustratör Elīna Brasliņa, som sa att om jag tänkte skriva en hel bok, så ville hon illustrera den.

Det hela utvecklades organiskt – följande år, när världen sakta betvingades av pandemins restriktioner, adderade jag då och då en berättelse till bokens mapp. De nästkommande sagorna var emellertid inte så lätta att skriva: de synbarligen intressanta kvinnornas historier visade sig vara dåligt forskade på. I de flesta fall hittade jag bara torra fakta, uppgifter om släkt och arbete, men långt ifrån alla biografiska källor innehöll det där sanningens guldkorn som skulle kunna bibringa sagan den förunderlighetens dimension, inblick eller paradox den behövde. Jag ville också att boken skulle få en, mellan olika generationer jämnt fördelad representation av kvinnor, både de som levt under sovjetisk ockupation och de som upplevt det fria Lettland. På sätt och vis avsåg jag skildra vår historia genom dessa kvinnor och visa att kvinnor under alla perioder har påverkat sin samtid på olika områden – vetenskap, handel, konst, politik, utbildning, idrott, offentligt liv, familj, välgörenhet. Jag ville beskriva omfattningen av deras verksamhet och lyfta fram de rättigheter de uppnått, men också belysa de fördomar och hinder som kvinnor än i dag möter. Det är ofattbart att både unga och etablerade kvinnor alltjämt konfronteras med orättvis kritik, hot och hånfulla kommentarer om sitt utseende. Låt oss erinra intresset på sociala medier för den baltiska tennisens nummer 1, Alyona Ostapenkos viktuppgång senaste Australian Open!

Så långt det gick försökte jag stämma av berättelserna med de hjältinnor som fortfarande lever idag. Vi träffades, jag intervjuade dem och lät dem få en glimt av mina versioner av deras historier. Det är inte lätt att skriva om levande legender, eller att summera en människas liv i tio meningar. Med de populäraste kvinnorna var jag summarisk när det gällde offentligt spridda och lättillgängliga fakta – som med den något besynnerliga berättelsen om president Vaira, som äntrade den lettiska Saeiman med det påstått magiska Lielvārdebltet gömt i sin handväska, och utbrast: ”Vi är vidunderliga!” Jag valde att använda enbart förnamnen på kvinnorna i dessa historier, så att de flickor som skulle läsa dem skulle känna att dessa hjältinnor på intet vis var exceptionella, och att de också – Sandra, Inga, Inese, Alise – skulle kunna och kan uträtta stora ting. Kvinnorna i boken var en gång också flickor, de satt en gång i samma skolbänkar, gick längs samma gator, mötte samma förebråelser och samma självtvivel, men till sist fick de sina drömmar att gå i uppfyllelse. Och jag vill att du, läsare, när du känner dig nere och missmodig, ska tänka på denna rosa bok, som en påminnelse att allt är möjligt!

Ungefär vid den fyrtionde sagan började jag känna mig konfunderad – samma teman, typer och yrken återkom ideligen, vissa perioder hade fått företräde -- manuset saknade fortfarande sovjetiskt färgade historier. Även om den sovjetiska eran varade femtio år ville ingen av den tidens hjältinnor avbildas med den unga pionjärens näsduk runt halsen eller bland rader av tanks. De valde att vara drömmare, älvor, poetiska naturbarn, och det ville jag inte neka dem.

Vissa författare och dramatiker skrev på eget bevåg om de versioner jag föreslagit, men jag kände fortfarande att det inte skulle bli sanningsenligt utan dessa unga sovjetpionjärer… Så jag behöll åtminstone sagan om Tatyana, den tävlingsinriktade toppstudenten och matematikern som älskade livet under kommunismen så mycket att hon under den tid då alla andra nationella hjältinnor kämpade för lettisk självständighet opponerade sig. En del mer komplexa bitar fick smyga sig in i Tatyanas berättelse – om hur ”starka och intelligenta kvinnor ibland är fulla av motsägelser”, och om hur vi i en demokrati tillåter någon att uttrycka också åsikter vi inte delar.

Jag måste ha överskattat demokratin, liksom vårt samhälles tolerans för avvikande åsikter – att nämna Tatyana, också i negativ bemärkelse, visade sig vara ett rött skynke. Den crowdfundade boken Våra – vars finansiering samlades in på blott tre dagar – publicerades i augusti samma år. Och det tog ungefär tre dagar innan en shitstorm bröt ut på Twitter och för mobben att kräva att boken skulle tas ner från hyllorna, bannlysas, brännas, och att dess sidor skulle rivas ut.

En särskild mening ur en av berättelserna, ryckt ur sitt sammanhang, gjorde folk upprörda på sociala medier: man menade att den otillbörligt förminskade ockupationen av Lettland.(ockupationen hade utförligt skildrats i bokens föregående saga, om frihetskämpen Sandra). Andra gillade inte att det alls skrivits en berättelse i ämnet. De menade att ingen borde läsa en bok om Tatyana eftersom en folkets fiende inte var en av oss, även om hon hade lettiskt medborgarskap och representerade Lettland som ledamot i det europeiska parlamentet. Hon var en av oss, men samtidigt inte.

Jag blev uppringd av radion och ombads förklara mig, och uppmanades be den lettiska nationen om ursäkt i tv. De sa att det kanske skulle räcka med en liten notis om att jag var ledsen, och så vidare. ”Det är normalt att erkänna misstag”, sa välkända förläggare och litteraturkritiker. ”Ta bort den sidan till nästa upplaga, helt enkelt”, sa förnuftiga vänner. Bara en sida? Kanske även eliminera den andra kommunisten – den Rigafödda skulptrisen Vera Mukhina, som ingen lagt märke till? Det var förstås enkelt att göra. Erkänna, be om ursäkt och se friden bli återställd! För jag menade ju egentligen inte vad jag skrev, eller hur? Inte jag, men du. Vi vet bättre än du. Vi vet vad du egentligen menade. Skriv om introduktionen. Skriv om kapitlet. Skriv om boken. Nej, vet du, det är bäst att inte skriva alls.

Men, men … Jag håller inte med, jag tror inte det …

Å, vilken envishet – hon vägrar att ändra sig! Infantilt. Omdömeslöst. Förrädare. Ett språkrör åt Kreml. Historiskt okunnig. Har aldrig levt i Sovjetunionen. Ännu en judinna. ”Hon är precis som tjekisterna”, fastslog antagonisten. ”Bara utbildad medelmåttighet är värre än medelmåttighet”, fnös en högt utbildad bekant.^[1]

Barnen fortsatte läsa boken som sålde slut första veckan. Sedan följde den andra upplagan och nästa avsnitt med hatiska reaktioner. ”Vilket smart marknadsföringsknep”, sa marknadsexperterna. ”Plagiat!”, utropade journalisterna. Jag kunde fortfarande inte begripa vad jag hade gjort för fel … Att enbart skriva om det goda och korrekta hörde i mina ögon mer hemma i en sovjetisk diktatur än i ett fritt, demokratiskt land.

Jag vill hitta ord för det svåra. Jag tenderar att tänka som så, att man kan skriva alla slags böcker, också mediokra, bara de har en viss sanningspotential. Litteraturen är ingen helig ko. Inte för mig-- jag kommer från Zolitūdekvarteren, en sömnig stadsdel i Riga med brutalistiskt sovjetiska seriebyggnader, bebodda till större delen av rysktalande, och liksom alla har jag synpunkter, vilka somliga skulle ogilla eller inte hålla med om, men jag skulle förråda mina läsare om jag gav upp för omgivningens tryck.

”Mänskligheten är inte enkel, det måste man helt enkelt finna sig i”^[2], sa en gång André Gide. Vid sin återkomst från Sovjetunionen la han till: ”Det är ett tecken på stor visdom, anser jag, att lyssna på sina motståndare, om nödvändigt till och med omhulda dem, på det man hindrar dem att göra skada; bekämpa men inte förtrycka dem.”^[3]

Det som hände hjälpte mig personligen att förstå vad genren “flickrebell”-historier egentligen har för syfte. Gaslighting är ett verktyg för att förtrycka kvinnor – på en skala från ”du inbillade dig bara” till ”du inbillade dig bara att du blev slagen”. Det var vad som hände mig, när omgivningen fick mig att ifrågasätta mitt eget omdöme. Att kunna lita på sin egen åsikt är en fråga om praktik. När du gett uttryck för din ståndpunkt och fått tillbaka en störtflod av förebråelser på dagen är det svårt att somna på kvällen, du vänder och vrider dig i sängen, ifrågasätter dig själv – men kanske ändå? och om jag skulle ha fel? kanske har jag i grunden missförstått alltsammans? varför lät jag mig dras med? … Det är just vid den här tidpunkten som godnattsagor om verkliga kvinnor lägligt sluter upp för att påminna oss om vad vi gått igenom under decennier och sekel. Många av oss fick aldrig något ”lyckligt slut” – huvudsakligen för att vi saknade omgivningens stöd och förebilder att lära av. Men detta är historier om de som klarade det, och hur de än kom till, så är de i dina händer nu.