Jag vaknade ganska tidigt, sträckte på mig, tog en dusch, borstade tänderna, såg mig motvilligt i spegeln och upptäckte att mina tinningar hade börjat gråna.

Det här var lite upplyftande, för jag har aldrig riktigt tyckt om min hårfärg: en blandning av blek halm och skolmatsalsbord. På något sätt har jag aldrig tänkt på att jag åldras, jag har alltid känt mig äldre än jag är, alltid umgåtts med människor som är äldre eller, tvärtom, kommit bra överens med yngre. Min generation – jag är född 1968 – har försvunnit någonstans, det är fortfarande omöjligt att peka ut den som en historiskt framträdande grupp. Den har helt enkelt gått upp i rök.

Det enda jag tänkte om mitt grånande hår var det kanske skulle påverka min musiksmak. Jag hade läst någonstans om vilken musik man lyssnar på vid en viss ålder. När du är 12 år lyssnar du på det som spelas i radio; när du är 17 lyssnar du på det dina kompisar pratar om; när du är 18 lyssnar du på sådant ingen annan lyssnar på; vid 25 lyssnar du på det som är bra, men som i själva verket är vad kritikerna rekommenderar; när du är 30 lyssnar du åter på sådant du lyssnade på när du var ung; vid 40 lyssnar du på första bästa sak du gillar, eftersom du inte längre har ork eller tid att leta vidare; och vid 50 års ålder lyssnar du på vad som spelas i radion. Och radion spelar skit.

Under det tidiga åttiotalet, när den smaklösa sovjetiska musiken fortfarande grasserade i Lettland, brukade jag uppsöka svarta marknaden, där man kunde få tag i musik som inte spelades på radion. Bland gamla böcker, samlarmynt och medaljer fanns något ännu mer värdefullt – musik kopierad till kassetter från skivor köpta av sjömän.

En dag la jag märke till en man jag inte sett förut, en man med grått slätrakat ansikte och bara några få rullband till salu på en bit kartong i snön. Namnen på rockgrupperna och albumen sa mig inget, men en text skrivet i rött var lockande: NY ROCK.

”Vad i helvete menas med det”, frågade jag.

”Det är så det kommer att låta från och med nu”, sa han och la till, efter ett ögonblick: ”I framtiden alltså.”

På något märkligt vis var detta övertygande. Jag köpte ett band och begav mig hemåt, först med spårvagn till stationen, sedan tåg och sedan, eftersom jag missade bussen, till fots. Ni kan inte ana hur lång vägen hem känns när man i sin väska har ett band med musik man måste få höra. Då och då tog jag fram kartongen och läste den maskinskrivna låtlistan som klistrats på baksidan. Jag brukade skriva av låtlistorna för hand i en anteckningsbok, för vem visste vad som skulle hända, kartongen skulle kunna försvinna, gå sönder, och det skulle inte vara någon poäng med musik utan låtlista. Och jag gillar listor. Jag måste veta vad jag lyssnar på, vad låten heter, vilken som kommer sedan. Detta är viktigt. Listan är viktig.

På första sidan var Journeys album Frontiers. När jag kom hem gick jag raka vägen till mitt rum och satte igång bandet. De första böljande syntrytmerna fångade mig omedelbart. Vid den här tiden försökte många gamla rockband (jag visste inte då att även Journey varit igång rätt länge) förnya sina sound med trendig elektronik. Denna lockelse berodde i själva verket på uppkomsten av små billiga, analoga synthesizers. Det rörde sig inte längre om skrymmande utrustning i elektroniska laboratorier vid universiteten.

1982–83 rullade en väldig våg fram inom populärmusiken och lämnade efter sig elektroniska spår. Till och med hårdrocksdinosaurier som Uriah Heep, till och med de gjorde ett famlande försök att låta mer moderna, mer disco à la 120 beats per minute. Det mesta från tidigt åttiotal låter fruktansvärt, men inget låter värre än Uriah Heeps album!

Journeys Seperate Ways, med dess inledande, distinkta signalsekvens blev något av en signatur för 1980-talets arenarock. Jag minns egentligen inte resten av skivan, bara att vissa låtar var okej. Jag snabbspolade framåt, tryckte igång andra sidan och blev förvirrad. Jag stirrade, helt perplex, på orden NY ROCK på kartongens sida och lyssnade.

Nej, inget elektroniskt, först tyckte jag det men det var det inte, musiken lät bara liksom kall och mekanisk. En gäll och krispig rytm av gitarrer, trummor som om någon slog på en plywoodlåda. Och jag hade aldrig hört någon spela gitarr så egendomligt, gitarristen lät inte strängarna forma melodier utan spelade snabba rytmiska strukturer som drev låten framåt. Sångaren hade raspig men klangfull röst. Var det så här den nya rocken lät? Var det detta den ljusa framtiden? Var det på detta sätt rock hädanefter skulle spelas? Jag blev förstämd. Nej. Naturligtvis lyssnade jag om och om igen, och vad jag uppfattade av titlar och texter så uttryckte de åtminstone något viktigt; albumet hette War och det inleddes med låten ”Sunday Bloody Sunday”. Men det var inte kärlek vid första ögonkastet, inte andra heller. Jag ställde in rullbandet i en hylla och glömde bort det.

Hösten 1986, några dagar efter att jag fyllt 18, blev jag inkallad till sovjetiska armén. Jag tog bara med mig en anteckningsbok med en noggrant nedskriven lista över de viktigaste skivorna och texterna till Pink Floyds Wish You Were Here. Detta var mitt Nya Testamentet. Av texterna hade jag memorerat det mesta, för den händelse jag skulle tappa bort blocket eller att de skulle tas ifrån mig – på samma vis som man tagit mina kläder, tvingat mig säga adjö till mitt hår och beslagtagit kakor och sylt jag fått mig tillsänt hemifrån. Men anteckningsboken lät de vara. Jag bar den med mig under lång tid. Innan jag somnade på kvällarna rabblade jag sångtexter. Under sex månader genomgick vi träning i den belarusiska armén och tvingades skida genom belarusisk skog på greve Radziwiłłs forna ägor tills vi hade blåsor på fötterna och förfrusna fingrar. Efter det skickades jag till Afghanistan i ett stort lastplan tillsammans med ett femtiotal skräckslagna soldater, hukande på metallgolvet.

När planet landat i Kabul slogs jag av den kyligt torra luften och det starkt vita solljuset. Så var det bara dagtid, dock, på morgonen var det lilatonat och mjukt och på kvällen dammigt grått. De avlägsna bergen var ofattbart färgstarka och dekorativa, som på målningar av Nikolaj Roerich. Blå, purpur, rosa, indigo. När jag var liten brukade jag titta på dessa målningar i böcker och trodde att det var ren fantasi, konstnärens inbillningsförmåga; att han tecknade landskap från en påhittad, icke-existerande planet. Men nej, det visade sig vara verkligt.

När jag fyllde i ett frågeformulär på arméns rekryteringskontor angav jag att jag spelade trummor. Nå, jag hade spelat i en ensemble i skolan, jag hade också gått i musikskola för barn men hoppat av första året på grund av skalövningarna. Vid den första paraden för att hedra kamrater som dött i strid fick jag en trumma att hänga runt halsen och två trumpinnar. ”Sätt igång och spela!” De döda, de enda i vår sambandssektion som stupat sedan kriget i Afghanistan började, var tre idioter som under en rast från barackbyggandet tagit en simtur i en damm och lämnat sina vapen på stranden. Så de sköts, rena och spritt språngande nakna, med sina egna kulsprutepistoler av några afghanska pojkar som råkat gå förbi. Jag minns att jag inte behärskade några marscher för den där paraden, jag körde helt enkelt på med den universella tre-slag-fyrtakten till ”We Will Rock You”. Det var också sista gången jag fick demonstrera mina musikaliska talanger.

På morgonen, strax efter den purpurfärgade soluppgången, ljöd reveljen och radioavdelningens vakthavande befäl tryckte igång den enda kassett som på någon mirakulös omväg kommit i hans ägo. Det underliga var att denna inspelning, som hördes varje morgon under det följande året, var Manfred Mann’s Earth Bands Chance, en skiva som var smärtsamt bekant för mig; jag hade lyssnat på den som barn. Varje dag började med den sarkastiskt muntra ”Lies (Through the 80’s)”, om det ljusa åttiotalet, då allt skulle bli annorlunda – bilarna skulle vara snabbare, människan skulle nå planeten Mars, betala allt med kreditkort, och så vidare, men egentligen skulle vi inte kunna yvas över något eftersom det pågick ett krig och barnen i Afrika svalt. När låten kommit så långt beordrades vi av kompanibefälet ut på morgonrundan – i de höga bergens tunna luft stapplade vi, de nya rekryterna, längs stigen, allt längre bort från vår enhet och in på farligt område där mujahidin och skorpioner lurade från klippavsatserna; kirza-stövlarna skavde och våra halvnakna kroppar vinglade vid de oländiga branterna, alltmedan den beständigt pigge och agiterade majoren sprang bakom och hejade på oss med pistolskott i luften – just över våra rakade huvuden. Manskapet hatade och förbannade honom tyst på tadzjikiska, uzbekiska, kazakiska och ukrainska. Hemma i baracken fortsatte Manfred Mann att spela.

Tre månader senare blev jag skjuten. Den bakfulle majorens hand darrade under fyspasset och en kula träffade mig i tinningen. Jag har alltid hatat fyspass och språngmarscher utomhus.

Okej, okej – han sköt mig inte till döds, kulan nuddade tinningen. Jag hamnade på sjukhus med bandagerad skalle, kontusion och en lindrig minnesförlust. Först några månader därpå, i Alma-Atas formalin- och cigarettluktande administrativa center, fick jag av representanter höra och beordrades med en signatur intyga den officiella versionen av vad som hänt: att en grupp soldater på rekognoseringsuppdrag hamnat i bakhåll och blivit attackerade av mujahidiner. En hade dött och en skadats. Jag belönades med medaljen ”För tapperhet i strid” och tilläts åka hem.

”Okej, men vem var det som dog?”, frågade jag redan i dörren.

”Kompanibefälet. Dödad i strid”, svarade den slätrakade löjtnanten utan att se mig i ögonen.

Soldaterna måste ha gjort slut på honom, tänkte jag. Rustam, Aziz, Sarkhat, Rafik, Nariman, Zholan, Nikolaj, Serhij, Fjodor. Jag mindes inte deras efternamn. Och jag såg dem aldrig igen.

Tio år senare höll jag på att packa upp mina saker och plockade ur en hylla med rullband. En kartong gled ner och hamnade mellan hyllan och väggen. NY ROCK, stod det på den. Jag läste också namnet på bandet – U2. Skivan som kom efter War hade gjort dem världsberömda. Medan jag var i armén hade U2 blivit alla tiders och länders mest inflytelserika rockband och sålt och tjänat miljoner.

”Det är så det kommer låta från och med nu”, sa försäljaren, vars namn jag aldrig frågade efter, vid den illegala marknaden bakom Institutet för Kroppskultur. Först nu mindes jag allt detta. När jag i spegeln betraktade mina grånande tinningar.