Att skriva trots uttryckssvårigheter

”De gjorde allt för att vi skulle fortsätta sova”, skriver författaren och ordförande i PEN Hongkong Tammy Ho Lai-Ming i en av sina dikter. Oron för Hongkongs framtid och det ansvar som ligger på hennes generations axlar är ständigt närvarande i hennes poesi. Med elegant svart humor tecknar hon i dessa tre melankoliska dikter ett Hongkong som ter sig alltmer som en främling. 

13 juni 2019 Text: Tammy Ho Lai-Ming Översättning Helena Hansson

Visdomspärlor

Hur vet man att en vattenmelon
är klar? Man slår på den och hör 
hur det ekar.

Alla som kommer hit till staden, 
är med och formar den till dess nuvarande existens,
kan göra anspråk på den och säga sin mening.

Vad snabbt man glömmer att
han som var full av ursäkter inte förtjänar 
någon kärlek från dig.

En gammal tidning berättar 
nya historier vartannat 
årtionde.

Alla tyranner dör inte. 
Men ett folk kan ibland 
vara uppmärksamt på riktigt.

 

Möjliga sista ord: Ett urval 

En kvarts liter kärlek. Har jag verkligen försökt? Molnen verkar så vackra i dag. Vad är det för fel på mina tår? Djävulens oupphörliga skrik. Tycker du verkligen inte om potatis? De stumma bokstäverna får inte utelämnas. Får jag jaga pappersflygplanen? Mina barn lär sig inget. Är du ledsen nu? Allt är så långt borta. Håller staden på att bli bättre? Ni viskar allihop. Vad ska ni göra med hettan? Lägg mig inte i en urna. Borde jag ångra saker? Den natten var floden mycket stilla. Kan du säga till min mamma att jag gömde den i hennes garderob, den gamla? Rosenknopp. Är det här verklighet eller fantasi? Gör klart min översättning är du snäll. Varför stirrar du på mitt ansikte? Jag måste göra det uppenbart i hemlighet. Är det redan juni? Jag är inte redo att ge mig av. Vem skrev den där dikten om raseri? Jag såg blod överallt men de sa att det var tjockt smutsigt vatten. Kan man fortsätta att vara hoppfull? Lägg ifrån dig din jävla telefon. Jobbet är inte klart än? Jag har inga fiender. Hör du att folket sjunger? Mitt liv är äntligen mitt, mitt. Lever han fortfarande i exil? Öppna persiennerna och titta ut. Är jag verkligen dödlig? De gjorde allt för att vi skulle fortsätta sova. Lova mig att du inte ljuger för mig igen? Jag har bara en son och han är dödfödd. Vad kallar de egentligen Kina? Var inte rädd. Berättar de fortfarande den där osanna historien? Jag är kär i en annan man. Finns det kvadrater inom kvadrater och cirklar? Jag har inga sista ord.

 

Att skriva trots uttryckssvårigheter 

Inte på grund av censuren. Jag är inte rädd
för att det ska knacka på dörren före gryningen,
eller för att vänner ska uttrycka
oro. Utan för de sömnlösa nätterna
när jag tänker på vad vi ska göra,
vad min generation kan göra,
och nästa, och nästa.

Träden som har planterats
dör inte såvida de inte rycks upp med flit. 
Sångerna som frihetens fåglar sjunger 
fortsätter att existera, i någon form, 
i detta universum. Men tiden som tas 
från de orättfärdigt fängslade 
mördar någonting inom oss alla.

Kan vi stanna upp och tänka, 
och inte bara på skor, sushi, 
elektroniska cigaretter.Drycker,
hantverksmässigt tillverkade eller inte. Tänk:
vad den här staden betyder i dag, 
och att den om mindre än trettio år
kanske inte finns alls. Inte alls.

—-
Tammy Ho Lai-Ming, gästredaktör för det här numret, är författare, översättare och redaktör. Hon är också docent vid Hong Kong Baptist University där hon undervisar i litterärt skrivande. Hon är sedan mars 2019 ordförande för PEN Hongkong.