Hoppa till huvudinnehåll

Det icke-ryska Ryssland: de dekoloniala litteraturerna

Credits Mikael Nydahl Foto: Tatyjaas Filippova 10 april 2024

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina 2022 förändrade på ett djupgående sätt bilden av och synen på Ukraina här i väst. Det var som om vi inte riktigt lyckades urskilja landets konturer förrän de ryska trupperna rullade in över gränsen och missilangreppen pekade ut dess städer för oss en efter en: här ligger Kyjiv, Charkiv, Lviv. Här Odesa, Kramatorsk, Mariupol. Här låg Bachmut, Vuhledar, Avdijivka. Först då den ryska krigföringen mot Ukraina blev en realitet också för oss – trots att den för ukrainarna har varit det ända sedan 2014 – gick det upp för oss att Ukraina är en del av vår värld, och att det är vår framtid som avgörs där. Först då miljoner ukrainska flyktingar spreds över Europa – var och en med ett liv, en hemtrakt och ett språk eller två nerstuvade i all hast i resväskor och ryggsäckar, och med en framtid eller två i ett fast grepp vid handen – började vi lyssna till deras berättelser, trots att de hela tiden funnits där.

Frågan vi behöver ställa oss nu, två år in i det fullskaliga kriget, är om också vår blick på Ryssland har förändrats, och i så fall hur. Svaret är långt ifrån entydigt. Somliga saker har förändrats dramatiskt. Det råder nu relativ konsensus i svensk politik och offentlighet om att det är Ryssland som bär skulden för den militära aggressionen. Och illusionerna kring (och relativiseringarna av) den ryska regimens allt mer totalitära karaktär är långt färre nu än före 2022. Men samtidigt har bilden av vad den Ryska federationen i sig är för ett slags statsbildning – politiskt, socialt, etniskt, språkligt – förblivit påfallande orubbad. Det är en fråga som helt enkelt aldrig har tilldragit sig något vidare intresse här hos oss. Och eftersom den aldrig har ställts är den inte heller möjlig att omformulera under intryck av den djupa moraliska och sociala kris som kriget mot Ukraina har kastat in också det ryska samhället i. Under det unisona avståndstagandet råder därför ett egendomligt status quo.

*

Den senaste folkräkningen i Ryska federationen genomfördes 2020–21. Resultaten listar 195 nationaliteter. Drygt 105 miljoner av landets drygt 140 miljoner har angett sig som ”ryssar”[1]. Näst störst är den tatariska befolkningen, som uppgår till drygt fyra och en halv miljon. Sedan följer tjetjener, basjkirer, tjuvasjer och avarier (mellan en och två miljoner vardera). Därefter följer alltså ytterligare 189 icke-ryska nationaliteter.[2] De är av mycket skiftande karaktär, från otaliga ursprungsfolk till olika slags diasporor, företrädesvis från länder som nu utgör grannländer till Ryska federationen. Men alla olikheter till trots delar de en central erfarenhet med varandra: den av politisk och kulturell repression från den ryska statens sida.

I denna repression har de kulturella och språkliga aspekterna ibland tonats ner, ibland spelat en central roll. Under de tidiga sovjetåren var det inte genom russifiering den unga bolsjevikstaten skulle konsolideras, tvärtom uppmuntrades de olika nationella intelligentiorna att utveckla sina kulturer i hägnet av en gemensam, progressiv internationalism. Denna politik kom emellertid snart att ersättas av en allt våldsammare russifiering, som avsåg att tränga ut de lokala kulturerna och språken. Då Stalinterrorn kulminerade under andra halvan av trettiotalet övergick denna russifieringspolitik i fysisk likvidering av dessa nationella intelligentior, hur progressiva de än var. I den ukrainska kontexten talar man om denna generation av mördade konstnärer, politiker och vetenskapsmän ”den avrättade renässansen”. Det är många andra icke-ryska folk som gjort samma erfarenhet.

Samtidigt har de icke-ryska kulturerna omformats för att passa bättre i rollen som yngre ”bröder och systrar” till den dominerande ryska kulturen. Folkdräkter, danser och andra attribut har infogats i en sanktionerad form av ”folkkultur”, som skänkt exotisk lokalfärg men efterhand förlorat kontakten med (och på sätt och vis befunnit sig i konflikt med) kulturen de springer ur. Många gånger har de helt sonika varit påhittade. På samma sätt har nya nationalpoeter skapats genom att ryska poeter skrivit texter som sedan publicerats som fingerade ”översättningar” från de olika nationella språken. De nationella författarförbunden och andra litterära institutioner har snarare varit verktyg för att forma och cementera detta slags ”folkkultur” än för att förvalta och utveckla de egna litterära och kulturella uttrycken.

Följden har blivit en djup och långvarig stagnation i de icke-ryskspråkiga litteraturerna. För de länder som frigjorde sig från den ryska politiska och kulturella dominansen i samband med Sovjetunionens sammanbrott har de senaste trettio åren präglats av revitalisering och modernisering. För de kulturer som blev kvar inom den Ryska federationen innebar nittiotalet en liknande period av revitalisering och förnyad dialog med det förflutna, medan tjugohundratalet har inneburit en allt kännbarare politisk och kulturell repression.

Kanske kan man, när man nu betraktar detta skede av historien i backspegeln, konstatera att dessa processer aldrig hann nå en kritisk massa. Omvärlden fortsätter att förknippa den ryska statsbildningen med det ryska språket och den ryskspråkiga litteraturen, medan den fortfarande inte tillmäter dess koloniala arv någon större betydelse, och framför allt inte har någon aning om de icke-ryska folk som bebor den – tatarer, basjkirer, tjuvasjer, burjater, sacha och så vidare.

Inte heller inuti Ryska federationen har dessa folk någon djupare kännedom om varandra. Nästan ingenting översätts direkt mellan minoritetsspråken. Nästan ingenting översätts ens till ryska. Och på de trettiofem år som gått sedan Sovjetunionen föll sönder har de litterära institutionerna förblivit i stort sett oförändrade: i de enskilda republikerna har de fastnat i ett konservativt och dekorativt hyllande av den nationella koloriten, i federationen i stort syftar de till att konservera ryskans dominans, och i utlandet är all interaktion med landet inriktad på institutioner och individer som företräder den ryskspråkiga kulturen.

Men samtidigt har andra processer ägt rum, utanför institutionerna och jämte politiken, så att säga på gräsrotsnivå. Många av de medborgare i Ryska federationen som har en icke-rysk identitet, eller bara en icke-rysk familjebakgrund, eller bara kommer från en av de regioner där de icke-ryska kulturlagren fortfarande går att se och höra, har länge varit inbegripna i olika slags sökande efter dessa andra språk, dessa andra tillhörigheter. Detta sökande har för många ägt rum på ett rent personligt plan, i arbetet med den egna familjehistorien eller reminiscenserna av halvt bortglömda familjespråk. Ofta har de pågått utan någon uttalad politisk agenda, även om de självklart i förlängningen alltid har haft politiska implikationer. Ofta har de också avtecknat sig i medveten kontrast till de för varje år allt starkare språkliga och kulturella homogeniseringssträvanden som utgått från Moskva – i synnerhet som dessa har ackompanjerats av generella inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter, en stigande militarisering av samhället, tilltagande intolerans mot alla slags avvikelser och en efterhand allt våldsammare politisk repression.

Hos oss har frågan om den ryska kolonialismen aldrig rests på allvar. Vi har aldrig intresserat oss för varken för dess historia eller dess sociala praktiker i nuet. Och vi har inte tagit dess roll som alltmer radikal faktor i den inrikespolitiska dynamiken på allvar. Ett av skälen är att vi har varit utlämnade åt perspektiv som nått oss genom ryska instanser. I våra ansträngningar att förstå landet genom de ryska perspektiven har vi i hög grad övertagit deras blinda fläckar – utan att ens ana att de finns. Vår förmåga och benägenhet att reflektera över och korrigera dessa perspektiv har varit begränsade – mycket av det enkla skälet att vi har saknat den kunskap och de kontakter som hade behövts för att fylla i de vita fläckarna på den koloniala kartan. Direktkontakter med företrädare för de icke-ryska folken har i och för sig funnits, men de har närmast haft anekdotisk karaktär och inte kunnat formulera en sammanhängande alternativ optik på hur kolonialismen sett ut inuti landet.

Den ryska krigföringen mot Ukraina har i ett slag vänt ut och in på den koloniala väven. Vi betraktar den inte längre från dess tillrättalagda räta, utan från avigsidan, där hela varpen och väften av bärande mönster och röda trådar blir synligt. Med ens ser vi hur trådarna från vardagsrasismen och utbildningsväsendets institutionaliserade undertryckande av minoritetsspråken löper samman med de militära våldsutbrott som präglat hela den ryska postsovjetiska historien: från Tjetjenien över Georgien till Ukraina. Vi ser hur utsatta minoriteter inuti Ryska federationen – i första hand de kaukasiska och asiatiska – sänds till Ukraina som ett slags ”Schutztruppe”, som gång efter gång sätts in direkt mot den ukrainska civilbefolkningen. Vi ser hur den ryska regimen använder folk som den redan koloniserat till utplåningens rand för att bedriva sitt utplåningskrig mot ett folk som just lyckats bryta sig ur dess grepp. Det är processer som på flera sätt liknar dem vi möter till exempel i Abdulrazak Gurnahs skildringar av den europeiska kolonialismen i Östafrika, böcker som tillhandahåller en klargörande optik också på skeendena i dagens Ukraina.

Men när nu historien vänds med avigsidan ut får vi kanske också äntligen syn på icke-ryssarna. Det kan vara det historiska fönster som denna kris öppnar på glänt. För den djupa kris som den Ryska federationen nu befinner sig i har också medfört en kris för själva ”ryskheten”, som accelererar och fördjupar de dekoloniala kulturella processer som länge pågått i det tysta. Det är också i denna kris vårt nummer tagit form: mitt i dessa processer av pånyttupptäckanden, återseenden och omvärderingar. Och det är det som ”avkoloniseringen” i numrets rubrik handlar om: att rita om de mentala kartorna, stöpa om identiteterna, ompröva blicken. Länge har vi gått till ryssarna för att få veta något om tatarerna, udmurterna – eller ukrainarna. Det är nu hög tid att vi börjar vänja om, och lyssnar till dem själva. Kanske kommer vi att få lära oss ett och annat om ryssarna på kuppen.

Mina medredaktörer i detta arbete har varit två poeter, som båda befinner sig mitt i dessa processer: den tatariska och nu Berlinbaserade poeten Dinara Rasuleva samt den i Sibirien födda ukrainsk- och moldaviskättade poeten Galina Rymbu, sedan 2018 bosatt i Lviv. Det är i samtal med dem som numrets perspektiv vuxit fram, och i de vittförgrenade nätverk som de är en del av som vi har funnit skribenterna till detta nummer.


Foto av Tatyjaas Filippova. Ur serien »Birds«, fotografi, 2021. Filippovas fotografier kommer att presenteras i en senare publicering i numret.

[1] Man ska här påminna sig om att relationen mellan statsbildningen Ryska federationen och ryssarna som som titulärnation är komplicerad. På ryska skiljer man mellan rossijskij, som betecknar statsbildning och medborgarskap, och russkij, som betecknar etnicitet, språk och kultur. Landet heter således Rossijskaja federatsija, medan respondenterna i folkräkningen har uppgivit sig vara russkije. En rossijanin är en medborgare i federationen oavsett etnisk tillhörighet och språklig identitet, medan en russkij är en etnisk ryss. På svenska kallas de båda för ”ryssar”, vilket sannolikt inte gjort det lättare för oss att få syn på landets icke-ryska invånare.

[2] I moderna ryska folkräkningar uppges nationell identitet genom självidentifikation. Siffrorna är därför i högsta grad öppna för tolkning. Man kan till exempel tänka sig att det är ett betydligt mer aktivt ställningstagande att identifiera sig med en hotad och marginaliserad minoritet än att identifiera sig som ”ryss”. Många medborgare i Ryska federationen har också komplexa släktbakgrunder, som ofta inte låter sig sammanfattas i en identitet. Det är ett rimligt antagande att många sådana släkthärvor avrundas till medelvärdet ”ryss” av respondenterna, i synnerhet om de bor i regioner långt från de ursprungliga ”hemländerna” (vilket ofta är fallet: den ryska nittonhundratalshistorien är en historia om massiva folkförflyttningar). Frågan om vilka identiteter som är säkra eller opportuna att manifestera påverkar också sannolikt svaren i folkräkningen. I 2010 års folkräkning (fyra år före annekteringen av Krim och inledningen av den ryska krigföringen i Donbas) identifierade sig cirka två miljoner medborgare i Ryska federationen som ukrainare (vilket gjorde dem till den tredje största folkgruppen efter ryssar och tatarer). År 2020–21, alltså före det fullskaliga kriget, hade denna siffra sjunkit till strax över 800 000. Man kan ställa sig frågan om vart dessa 1,2 miljoner ukrainare tagit vägen på tio år. En rimlig gissning är att en del av förändringen i statistiken snarare beror på stämningarna i landet än på någon massiv exodus till Ukraina. (Samtidigt som Ryska federationens ukrainskbördiga befolkning i ett något längre historiskt perspektiv också är ett exempel på ett annat viktigt demografiskt fenomen, som kan beskrivas som ett slags ”nednötning” av icke-ryska identiteter över tid. Så har en till exempel en mycket stor andel av Central- och Östsibiriens befolkning ukrainska, belarusiska och polska rötter, utan att det ger något avtryck i folkräkningarna.)

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök