Förbjudna ord och arkitektur i Hongkong

I texten ”Förbjudna ord och arkitektur i Hongkong” tecknar författaren och journalisten Ilaria Maria Sala en utveckling där Hongkongs arkitektur öppnar allt fler dörrar mot Beijing och Fastlandets intressen. Det kontroversiella Palatsmuseet som ska rymma antika föremål från Förbjudna staden i Beijing är det senaste exemplet på hur den lokala kulturen undermineras till förmån för den centraliserade. För Dissidentbloggen skriver hon om Rocco Yim, arkitekten bakom Hongkongs regeringsbyggnad som – betecknande nog – vätter mot det alltmer dominerande Beijing. 

13 juni 2019 Text: Ilaria Maria Sala Översättning från engelska: Helena Hansson

Rocco Yim är en av de mest framstående arkitekterna i Hongkong: byggnaderna i regeringskomplexet, som öppnade 2011 och är byggt kring ett högt, modernistiskt valv som öppnar sig åt norr, bär hans signatur. Det vetter mot Victoriahamnen, den naturliga djuphavshamn som gjorde Hongkong till en eftertraktad handelsenklav för de brittiska erövrarna i mitten av artonhundratalet. Det vetter norrut: mot Kowloonhalvön. Men om vi vill uttrycka oss symboliskt kan vi säga att det vetter mot Beijing, kanske för att det söker efter ledtrådar. Av en ren händelse slutade Hongkongs regering helt att låtsas att man lyssnade på medborgarna och förde en politik som tog hänsyn till de lokala behoven strax efter att Rocco Yims byggnad hade invigts. Inte för att relationen mellan Hongkongs folk och Hongkongs myndigheter hade varit otvungen och smidig så länge regeringshögvarteret låg i Central. Långt därifrån. Ända sedan återgången till kinesisk överhöghet 1997 har saker och ting förändrats i samma riktning. Det har satts upp stängsel. För journalister har det blivit allt besvärligare att få intervjua den politiska eliten – och om de får det är svaren vaga och viftar bort all oro, så de klargör inte särskilt mycket. 

Trots den officiella parollen ”Hongkongs folk styr Hongkong”, som var tänkt att göra slut på hundrafemtio års kolonialvälde, är det i dag mer sällsynt än tidigare med offentliga samråd och medborgardialog, såväl i vardagliga angelägenheter som i mer grundläggande politiska frågor. De brittiska kolonialmyndigheterna var verkligen inte särskilt pigga på demokrati, men i dag har Hongkong en smalare representation än 1997. Trots alla löften har allmän rösträtt i valet till den lagstiftande församlingen och den verkställande makten ännu inte införts fullt ut, och dessutom skrotades region- och stadsfullmäktige, som utsågs i allmänna val 1999, av Hongkongs första postkoloniala chefsminister, Tung Chee-hwa. I dag kännetecknas Hongkong av ett toppstyre som mest gagnar stora fastighetsexploatörer, lokala Beijingvänliga grupper och fastlandskinesiska intressen, såväl politiska som ekonomiska. Naturligtvis inte enbart, men till allra största delen. Men på den tiden när Rocco Yims byggnad avtäcktes var det inte många av oss, varken här, i Kina eller någon annanstans i världen, som riktigt kunde förutse hur mycket saker och ting skulle förändras när Xi Jinping kom till makten 2012. 

År 2006 intervjuade jag den kinesiska journalisten Li Datong, den reformsinnade före detta chefredaktören för Fryspunkten, en kritisk veckobilaga till den statliga tidningen Kinas ungdomsdagblad, som alltid tänjde på gränserna. Som chefredaktör var Li respekterad i vida kretsar, men han hade stängts av från sin tjänst efter att ha godkänt en serie kritiska artiklar: I en av dem ifrågasatte skribenten det officiella narrativet om Taiwan. I en annan fördömde en annan skribent historieförfalskningen som gjordes för att svara mot kommunistpartiets behov av propaganda. I ytterligare en annan artikel försökte författaren till och med föra en öppen diskussion om kulturrevolutionen, som härjade landet på sextio- och sjuttiotalet, under Mao Zedongs tid. Många andra essäer i Fryspunkten uppmuntrade till kritiskt tänkande och balanserade precis på gränsen till det farliga. Ingen vet säkert om det var en enskild text som retade upp censorerna, eller om de bara hade tröttnat på Lis alltför liberala inställning, men han avskedades från sin tjänst och blev arbetslös. Tidningen makulerades och slutade tryckas. Ett par månader senare hade jag stämt träff med honom i ett ytterområde i Beijing, och vi satt på ett litet kafé där jag just skulle beklaga hans besvärliga situation. Han överraskade mig genom att vara glad och hoppfull: han sa att han hade gått i skolan ihop med Xi Jinping (som redan höll på att trimmas in till att bli nästa generalsekreterare för kommunistpartiet och president) och att han trodde att den nya generationen ledare skulle bli mer modern. Mer i samklang med samhället. Mindre hemfallna åt censur. När jag var klar med intervjun kände jag mig någorlunda optimistisk: det verkade inte särskilt sannolikt att det skulle bli interna reformer, eftersom det skulle kunna släppa lös krafter som kommunistpartiet inte skulle klara av att kontrollera, men kanske var det möjligt med lite större öppenhet.

I stället rös hela Kina när Xi Jinpings välde inleddes sex år senare (och vi vet inte hur länge det kommer att pågå, med tanke på att Xi 2018 tog bort alla tidsbegränsningar för sitt ämbete). Även Hongkong blev hårt ansatt, lite mer för varje dag. Studenter slogs för att slippa brutal politisk ideologi i sina kursplaner – och naturligtvis valde de att demonstrera på det lilla torget inuti Rocco Yims komplex, där de genomförde en sittstrejk och lyckades skjuta upp införandet av det som brukar kallas den nationella läroplanen. Men 2014 visade Beijing att man hade förlorat tålamodet med Hongkongs önskan om demokrati och lade fram ett länge emotsett valreformpaket, som i teorin tillät allmänna val, men bara med kandidater som var godkända i förväg. Motståndet mot denna odemokratiska variant av demokrati spred sig snabbt – och förvandlades till en sjuttioåtta dagar lång studentledd protestaktion, där man ockuperade några av Hongkongs stora avenyer, både på Hongkongön och i arbetarklassområdet Mongkok på Kowloonhalvön. 

Efter att ha varit borta från området ett bra tag kom hundratals journalister överallt ifrån för att skriva om den största politiska händelsen i Hongkong sedan överlåtelsen 1997. Massor av människor gick omkring och satt, och ibland till och med sov, överallt i Rocco Yims regeringskomplex. Uppfarter som var avsedda för fordon hade blivit bostäder för fotgängare; en park som var tänkt för helgpromenader hade förvandlats till ett lite mjukare underlag för ockupanternas tält; de nästan brutalistiska betongmurarna till en tom målarduk för gränslös kreativitet. I januari 2015, ungefär en månad efter att demonstrationerna hade avslutats, bad jag Yim om en intervju. Jag ville veta hur det kändes när hans egen skapelse användes på ett så oväntat sätt, när varenda vrå som han hade formgivit fick ett nytt, hittills oanat användningsområde. Han tog emot mig på sitt kontor i lokalerna som tillhör hans företag Rocco Design Architects Ltd, och han verkade väl till mods och ganska lugn – trots att de tre månader långa demonstrationerna inte ledde till några eftergifter åt studenterna var det många människor som på den tiden var relativt avslappnade. Det hade inte förekommit något våld, fastän en del människor i ett skede fruktade en repris på 1989 års massaker på Himmelska fridens torg. Några få hade blivit gripna. Och de som hade varit aktiva under demonstrationerna planerade att ställa upp i valet och föra in kritiska och missnöjda röster i maktens korridorer. Vid den tiden visste varken Rocco Yim eller jag att en ännu kallare vind skulle göra slut på allt det här med hjälp av rättsprocesser och förevändningar för att sparka ut nyvalda, unga, demokrativänliga ledamöter ur parlamentet. 

Under vårt samtal förklarade Yim att han hade glatt sig åt att få se delar av regeringskomplexet användas på ett så oortodoxt sätt. Det han hade upplevt som särskilt inspirerande var det som blev känt som ”Lennonmuren”, där alla satte upp färgglada postitlappar med uppmuntrande budskap. Han hade tyckt om att se hur det hade börjat ”leva sitt eget liv: Det gjorde jag inte förut, men nu gör jag det. Det skulle vara väldigt stimulerande om det fortsatte att vara vad det blev”, sa han och log.

Och så, lite i sänder, förändrades allt. Vissa saker har nu blivit onämnbara. Och ytan som vi rör oss på har blivit mycket trängre. Ett stängsel har byggts kring regeringsbyggnaden, och det har blivit mycket svårare än någonsin tidigare att få tillträde: numera måste journalister gå igenom en metalldetektor, en elektronisk spärr, och sedan blir de ledsagade in av väktare. Massor av nya övningar och åtgärder mot terrorism har införts i Hongkong, även om risken för terrorism i området enligt alla bedömningar är låg. 

I mitten av februari blev Rocco Yim inbjuden att hålla inledningstalet i en serie offentliga föreläsningar om arkitektur vid Hongkongs universitet. Jag tycker alltid att det är roligt med föredrag om arkitektur, eftersom de ligger precis i korsningen mellan filosofi och konst: Hur ska folk bo? Och hur ska ytan omkring dem vara organiserad, och för vilket ändamål? Och hur gör vi det tilltalande? Numera skulle Yim förmodligen inte prata lika varmt om tanken på en vägg som en öppen målarduk, precis vid regeringens högkvarter. Faktum är att han åskådliggjorde sin gärning och Hongkongs påhittighet när det gäller att utnyttja ytor maximalt genom att öppet fråga sig hur lokala kulturella egenheter ”kan komma till nytta för resten av Kina”. 

Rocco Yim har dessutom – ett steg på hans stadiga väg mot allt större påverkan på Hongkong – utsetts till den som ska leda ett av de mest kontroversiella projekten hittills. Det är han som ska bygga det nya Palatsmuseet, som ska ingå i Kulturdistriket Västra Kowloon: en plats som ska rymma en samling antika föremål från Förbjudna staden i Beijing – en gåva som är avsedd att stärka Hongkongs kulturella medvetenhet och identifiering med resten av Kina och som har beslutats på ett ytterst hemlighetsfullt sätt. En skänkt juvel. En trojansk häst. Ett nytt tecken på att lokal kultur inte är lika värdefull som den centraliserade. 

Medan Rocco Yims talade var huvudaulan fullsatt, och det var ett stimulerande föredrag, men jag blev hela tiden störd av två unga kvinnor bakom mig som småpratade oavbrutet på ett väldigt ihärdigt och respektlöst sätt, och ytterligare två ett par platser bort. Och jag försökte låta bli att bli extra irriterad av det faktum att de inte pratade det lokala språket, kantonesiska, utan mandarin, det fastlandskinesiska språket. De hade varit precis lika oförskämda om de hade pratat engelska eller kantonesiska, försökte jag intala mig. Fast nu var det ju mandarin. Fast nu envisades de ju med att kritisera Hongkongs silhuett, vilket gjorde mig irriterad och försvarslysten. När de sa att det finns mycket högre hus i de flesta kinesiska städer vände jag mig om och tittade väldigt strängt på dem: ”Var snälla och sluta prata”, sa jag. 

Uppe på scen var Yim klar med sin presentation och tog emot frågor från publiken. En student frågade hur man i dag i Hongkong skulle kunna jobba för ”social arkitektur utan att vara rädd, efter det … efter … efter det som hände”. Yim nickade, som för att bekräfta att han förstod vad hon syftade på. En annan student ställde en fråga i samma stil och även hon försökte anspela på proteströrelsen utan att nämna den. Demonstrationerna hade trots allt ägt rum i Rocco Yims komplex. Och där satt vi. Och vi frågade oss högt hur vi skulle kunna fungera ihop med Kinas fastland och samtidigt lära oss att inte uttala det som har blivit politiskt olämpligt. Och vi slank förbi Hongkongs historia och ambitioner så fort vi kunde.

—-
Ilaria Maria Sala är författare och journalist, uppväxt i Italien men numera baserad i Hongkong. Hon skriver för internationella tidningar som The New York Times, Le Monde och Hong Kong Free Press, i huvudsak om politik och samhällsrelaterade fenomen i Kina och Hongkong. Hon är en av grundarna till PEN Hongkong där hon i dag är vice ordförande.