Hongkong är min myt och min legend

”Om Hongkong inte fanns längre, vart skulle då mina myter och legender flyga, var skulle de landa och leva?”

Yan Lianke är en av Kinas mest framstående författare. Under senare år har hans texter blivit alltmer samhällskritiska, vilket har lett till att han fått svårigheter med att publicera sig och att flera av hans verk har dragits in eller inte fått tryckas om. I den här texten beskriver Yan Lianke sin relation till Hongkong, denna välbekant främmande, främmande välbekanta plats på jorden. För honom förblir Hongkong en myt, en avlägsen saga om en plats som aldrig riktigt blir verklig. 

13 juni 2019 Text: Yan Lianke Översättning från kinesiska: Anna Gustafsson Chen Illustration: Amanda Åkerman

När jag i tidiga tonåren hörde folk tala om Hongkong gav det mig ungefär samma känsla som när jag något senare hörde talas om det antika Grekland: en hel svärm av fantastiska berättelser som svepte in över mig som vindarna i min hembygd, virvlade förbi och försvann igen, på något sätt ständigt vid örat men samtidigt långt borta vid horisonten. Så var det fram till 1994, när jag hade skrivit romanen Xia ri luo (Sommarskymning). Jag blev hårt kritiserad och tvingades lägga så mycket kraft på att skriva självkritik att jag knappt hittade vare sig bordet eller ätpinnarna när det var dags för mat. I den stunden var Hongkong inte längre fjärran, utan alldeles framför mig. Orsaken till att Xia ri luo blev så hårt kritiserad och förbjuden var nämligen att Hongkongtidskriften Cheng Ming i ett nummer hade skrivit en massa fördelaktiga saker om romanen – sånt som ”den sorts militära ledargestalter som den fjärde vågens armélitteratur på fastlandet har frambringat” och ”dess fokus är på soldaternas och officerarnas själsliga förfall” och liknande. Så romanen blev förbjuden. Jag stod inför utsikten att få skriva självkritik i evighet. Denna rent slumpmässiga händelse bevisade att Mao Zedong hade rätt när han sa: ”Alla som fienden månar om är vi emot; alla som fienden är emot ska vi måna om.” Ödet parade ihop mig med Hongkong och gjorde staden till ytterligare ett hjul – eller kanske en bromspedal – i mitt liv.

1997 var ett år som fick blodet att svalla av stolthet och upprymdhet på fastlandet. Lovsångerna om Hongkongs återlämnande till Kina var så många och högljudda att man lätt kunde få för sig att en tid av överflödande, oändlig rikedom skulle följa på den 1 juli, att den skulle välla in över oss som om man öppnat slussportarna på vid gavel och lät vattnet strömma ut över fosterlandsjorden. Och om nu kanalerna var färdiggrävda fanns det väl inget som hindrade att vi lät våra familjers fartyg följa flödet och flyta iväg på strömmen?

Alltså gav alla sig hän, svarade på kallelsen och satsade sina eländiga besparingar på aktiemarknaden, som befann sig i en upphetsande hausse.

Efter den 1 juli förlorade min familj, som just hade börjat få det lite bättre, allt vi ägde och hade och blev fattiga igen.

2004 publicerade jag romanen Lenins kyssar och blev intervjuad av Hongkongkanalen Phoenix Television. Dagen efter att inslaget hade sänts hann jag knappt kliva in på kontoret förrän jag fick ett meddelande där jag strängt men vänligt ”ombads” att lämna mitt arbete inom det militära. I Hongkong ansåg man att Phoenix Television var ”lite sådär”, men vi på fastlandet ansåg dem fortfarande vara ”väldigt såhär”.

2005 kom Wei renmin fuwu (Att tjäna folket), något som blev en omvälvande händelse för både mig och de litterära kretsarna i Kina, och det var den Hongkongbaserade tidskriften Yazhou Zhoukan som först rapporterade om saken. Att romanen överhuvudtaget såg dagens ljus berodde på att den tack vare de snabba reaktionerna i Hongkong kunde nå boklådorna i staden och i resten av världen. Visst, när jag långt senare fick se den tryckta boken gav mig omslagsdesignen och texten en sån chock att det kändes som om någon hade lagt bägge händerna om strupen på mig och försökte strypa mig, men samtidigt blixtrade också en annan tanke förbi i min hjärna: ”Stämmer det faktiskt att man i Hongkong låter de lärde diskutera och filosoferna debattera fritt på gator och torg, precis som i det gamla Grekland?”

När jag 2007 för första gången kom till Hongkong för att delta i ett möte på City University of Hong Kong var det första jag gjorde när jag klivit av planet att bege mig till gatorna i Central för att titta på de fantastiska små boklådorna och för att bläddra i den enorma mängd gratistidningar och alldeles för dyra tidskrifter, böcker och fototidningar som stod i ställen vid bokhandelsentréerna. Det var som att släppa in en svältande på en marknad där både mat och dryck är gratis. Jag kunde inte tro det, det var omöjligt att ta in. Men jag fick verkligen en känsla för hur det kan ha varit på de livliga gatorna och torgen i det antika Grekland. Faktum var att de höga husen som reste sig ur marken som ätpinnar på högkant inte alls chockerade eller imponerade på detta barn av den gula jorden i norr. De färgglada och ibland groteska utstyrslarna som folk hade på sig, lyxvarorna som stod uppstaplade i skyltfönstren, hamnen i Victoria och barerna i Lan Kwai Fong – inget av det gjorde lika stort intryck på mig som det faktum att man här kunde skriva, publicera och läsa vilka tidningar, tidskrifter och böcker man ville. Jag plockade åt mig ett exemplar av Cheng Ming från ett tidningsställ i en butik och fylldes av känslor så motstridiga att jag knappt kan sätta ord på dem. Jag var som en man som har genomlidit ett långt fängelsestraff eller kanske vandrat genom ruinerna efter ett krig, och som plötsligt hamnar på de stora gatorna i en blomstrande stad. Han vet att någonstans i den staden finns mannen som spärrade in honom i fängelset. Men på vilken gata i denna labyrint av gator kan man hitta honom? Vilken människa i detta hav av människor är han? Bland ruinerna fanns bara skärvor, tomhylsor, brutna gevär och människoskelett, men staden intill dem är full av röda lyktor, färskt vin och människor som njuter av stillheten och friden.

Jag tog med mig det där exemplaret av Cheng Ming in i ett hörn i butiken och stod där tyst en lång stund och läste, innan jag till sist ställde tillbaka det och gick.

Jag gick på gatorna i Central.

Trängde mig fram mellan höghusen och i människohavet.

Jag kände inte den minsta vrede. Inte heller kärlek, avund eller missunnsamhet. Det var ungefär som att upptäcka Atens skönhet och till sist inse att Aten är Europas Aten, Greklands Aten, och inte har något med dig att göra. 

Så gick åren och jag var gästförfattare på Baptist University, höll föreläsningar på Hong Kong University och började till sist undervisa på Hong Kong University of Science and Technology. Tiden blåste förbi som en vind och förde mig med sig över åkrarna och in i legenden och myten, lät mig vidröra stenarna i den uråldriga stadsmuren, uppleva de fria diskussionerna i Atens pelarhallar och debatterna i folkhavet på gatorna. Det ständigt lika nära men alltid fjärran Kowloon, Hongkongön och Clear Water Bay som jag alltid bär med mig, människorna, vinden, havet, lärdomen, ordningen och den korta men viktiga historien och verkligheten – allt det är så välbekant främmande och främmande välbekant för mig. Och det har fullbordat de grekiska myterna och legenderna i mitt liv.

Undervisning, promenader, tystnad och skrivande – varje dag en spatsertur längs havet. Och medan jag går där och tittar kan jag plötsligt bli orolig och rädd. Jag ser ut över havet och den vida himlen och undrar om klimatförändringarna och de stigande oceanerna en gång i framtiden ska uppsluka dessa öar och få dem att försvinna. De har blivit en del av mitt liv. Om Hongkong inte fanns längre, vart skulle då mina myter och legender flyga, var skulle de landa och leva?