Picknick i Victoria

”Rättvisa skipas aldrig och historien blir ständigt skönmålad”, skriver författaren och översättaren Yoyo Chan i sin text som utspelar sig på den tjugonionde minnesdagen av massakern vid Himmelska fridens torg. I den här berättelsen beger sig två vänner till Victoriaparken för att hedra de som mördades den dagen för nu trettio år sedan. Där flimrar bilder förbi av hungerstrejk, gevärsskott och prydliga rader av stridsvagnar. Där lämnar minnet av massakern efter sig ett förkolnat ärr på den vita väggen vid Victoriaparken.

13 juni 2019 Text: Yoyo Chan Översättning från engelska: Helena Hansson

Vill du stanna på middag sen? Jag kan laga lite fufu. På mannagryn, den som du tyckte så mycket om i förra veckan, frågar hon samtidigt som hon rör om en sista gång i sin ångande heta imboga. Hon stänger av campingköket och sätter på ett lock innan grönsaksgrytan börjar bubbla och fläckar ner hennes säng, som står mindre än en armlängd bort. 

Det hade jag jättegärna velat, men jag kan inte den här veckan. Det är en samling på ön i kväll, så jag måste ge mig av snart. Hennes vän tittar på medan träsleven skrapar ner små bitar av smältande bönor och brynta grönsaker till kastrullbottnen av rostfritt stål. En sådan jättegryta räcker säkert i en vecka för henne. 

Var är det? Hon har bara varit i Wan Chai och Central på Hongkongön. 

Victoriaparken i Causeway Bay. Vill du hänga med? Du kan låna av mig. En tur-och-retur-biljett till ön kan utan vidare kosta en tiondel av det snålt tilltagna kollektivtrafikbidraget för den som inte har rätt att arbeta. 

Nej, det är inte det. Vad är samlingen för? 

Massakern i Kina för tjugonio år sen. 

Aha, jag vet, mannen som ställde sig framför stridsvagnen. Hon vet inte mycket mer än så, bara att det var många som dog, precis som i alla andra blodbad. Det brukar vara en liknande samling hemma varje år i april, den största hålls i en arena i huvudstaden. Men hon har aldrig varit där. Presidenten brukar vara där, tror hon, han skulle aldrig missa det, han som segrade i det där fula kapitlet i historien. Sorgekransen ger bara makthavarna ännu en gloria de inte har förtjänat. 

Hon visar ett panoramafoto av förra årets minnesvaka på mobilen. Prickar av gyllene lågor omgivna av mörka buskage, och så en tät silhuett av höga hus, mönstrade med kallt vitt ljus.

Okej. Vi gör det. Hon viftar åt sin vän att backa ett steg, fiskar fram en fyrkantig plywoodskiva som hon har liggande under madrassen – hon har hittat båda på en sopsorteringscentral i närheten, liksom några rör och plastbackar. Hon lägger skivan i andra ändan av enkelsängen, sätter sig ner, lutar kastrullen som är full nästan ända upp till brädden och häller en fjärdedel av grytan i en glasburk. Sen ger de sig av mot Victoriaparken tillsammans. 

Victoriaparken, Victoriaberget, Victoriahamnen. Ett vackert namn som hedrar minnet av drottningen, och dessutom segergudinnan i antikens Rom. Det är fjärde gången hon åker dubbeldäckare; de väljer platserna längst fram där uppe, men det går fort att ta sig över hamnen. Minnesvakan börjar inte förrän klockan åtta. De väljer en bänk i en park som inte är påverkad av polisens åtgärder för folkmassekontroll. Eftermiddagsskurarna har lämnat plats åt en kvällsbris. Hennes vän river av ett hörn av chapatin hon bakade i förra veckan och doppar den i den ladugårdsröda grytan.  

Den här grytan är fantastisk. Vem har lärt dig att laga mat? Din mamma?

Hennes läppar småler och spottar ut en fläckfri sked. Himlen är fortfarande ganska ljus men gatlyktorna är redan tända. Hennes lite buktiga panna avtecknar sig mot den dämpat orange strålen som sprids från en kupolformad lampskärm ovanför dem. 

Jag har ingen mamma. 

Hennes vän vänder bort sina uppspärrade ögon och riktar blicken mot ett av de vita metallstaketen som följer konturerna av joggingspåret. Ett stumt budskap om skam griper tag om hennes strupe. Något varmt, surt väller upp nerifrån, hejdar sig och gör de tuggade klumparna unkna. Hennes brännheta öron hör hur hon fortsätter.  

Jag har ingen pappa heller. 

Hur skulle hon annars kunna berätta för någon som kommer från en stad som krig och illgärningar aldrig har satt sina klor i att hon inte har några föräldrar eller någon familj som kan laga mat åt henne? Att hon har lagat mat åt sig själv så länge hon kan minnas? Att hennes mamma kanske aldrig ville bli gravid med henne överhuvudtaget? Alla möjliga sätt att döda var i omlopp vid tiden då hon föddes; våldtäkt var ett av dem. Berättelser av det slaget, berättelser om födelse ur död, om oskuld ur våld, finns både här och där. 

Laga mat måste jag. Om jag vill äta måste jag laga mat. 

De tuggar stilla, den ena långsamma tuggan efter den andra, och låter tystnaden lägra sig. Den skarpa, söta doften av barrträd skär genom brölet från bilarna som har blivit stoppade på överfarten, genom sommarfuktens sorgsna stiltje, genom den borttynande lukten av vitlök och tomat från den ljumma grytan. Kvällens gråblå ridå börjar falla. Vi går. De plockar ihop sakerna och går dit.

Det dyker upp fler och fler människor i svart. Folkmassan slukar dem snabbt och vinkar dem framåt som om de var en enda. Nästan som om det var inövat. År efter år, samma plats, samma människor. De stannar någonstans rakt framför en storbildsskärm på en av fotbollsplanerna. En kort, gråhårig kvinna som bär på en stor kartong ger dem var sitt ljus med manschett av en pappersstrut och ett programblad. Längst ner på framsidan står det: Sörj den 4 juni, gör motstånd mot diktaturen. 

Ännu en enpartidiktatur, flinar hon.  

Och det blir bara värre och värre, tillägger hennes vän. För flera månader sedan tog Kina bort begränsningen på två mandatperioder för presidenten och vicepresidenten, vilket innebär att de nu i princip kan ha kvar sina befattningar livet ut. 

Ännu en kejsare som är berusad av makt, flinar hon till på nytt. 

Detsamma gäller presidenten i hennes land. Efter över tjugo år vid rodret fixade han till ett författningstillägg som tillförsäkrar honom makten åtminstone till 2034. Större delen av västvärlden och Afrika verkar ändå ha höga tankar om honom. Han har lovordats för att han satte stopp för folkmordet på en miljon människor på mindre än hundra dagar, för att han är en fredsmäklare som ersätter alla kvarvarande spänningar med lag och ordning, för att han går i spetsen för reformeringen av Afrikanska unionen, för att han är en visionär som styr en av de snabbast växande ekonomierna på kontinenten. Men stabiliteten och ekonomin är lika imponerande som de är förtryckande. Järnnäven, både hemma och i Kina och förmodligen överallt, griper och river på ungefär samma sätt. Tyrannerna tar sig friheten att gå till angrepp mot aktivister, förfölja oppositionen, fängsla jurister, jaga journalister i landsflykt, tysta forskare, ända tills det inte är något särskilt när folk flyr eller blir dödade eller försvinner. 

Filmbilder börjar flimra på skärmen. Hungerstrejk, desperata maningsrop i megafon, gevärsskott hela tiden, sprutande röd stråle som fläckar vit t-shirt, silhuetter av hjälmar och gevär avtecknade mot våldsam brand, prydliga rader av defilerande stridsvagnar. Ingen rädsla kunde hejda dem den kvällen. Tårar av smält stearin droppar nerför deras ljus. Och nu kan inga tårar få dem att komma tillbaka. En brinnande fackla bärs över planerna och tänder elden i fatet på scenen. Den här lågan kommer aldrig att slockna, sägs det i minnestalet. 

Kommer den verkligen inte det? Hemma är gatorna nästan alltid skinande rena. Gatsoparna städar bort skräp och damm från körbanorna, polisen sopar bort försäljare och tiggare från trottoarerna. Det man inte ser behöver man inte tänka på. Hon skruvar av locket på sin colaflaska. Otaliga molekyler sätts i rörelse, slingrar sig uppåt i den mörka vätskan, flämtar efter att bryta sig ur sitt blöta fängelse, bara för att spricka och försvinna ut i intet. Från sprudlande bubblor till flyktig gas inom bråkdelen av en sekund. 

… hans pappa och jag gick dit och såg en massa kroppar som låg på marken. Jag såg min pojke. Han låg där blek och tyst, som om han redan hade tömts på blod. Hans kropp var mjuk och hans kläder …

Hennes vän slutar tolka mitt i en mening. Hon försöker komma i kapp, men det går inte. På skärmen gråter en gumma över ett foto av en ung man. Hon hör sin vän snyfta, och hon kan inte fatta att hon aldrig har träffat sin mamma. Var hennes mamma en av alla de stackars själar som genomborrades av hatet? Funderade hon på att göra sig av med henne? Hade hon inga pengar? Levde hon i fångenskap? Tänk om det hade varit lagligt? Eller lättillgängligt? Skulle hon? Hon hade inte klandrat henne. 

Hon ser sig om. En kvinna bredvid henne håller fram sitt ljus så att en man kan tända sitt eget på lågan. Förr tänkte hon att folk här är lyckligt ovetande om blodets och kulornas värld. Och det är inte helt fel, eftersom ingenting av detta hände på det här landets jord. En tanke kommer för henne, för första gången efter att ha sökt asyl här i åratal: att gränserna som de flesta lokalinvånare har ansträngt sig så för att dra upp och försvara kanske inte har någon betydelse alls till slut. 

Kortsnaggat hår och fyrkantiga glasögon – ansiktet på gipsskulpturen uppe på scenen syntes överallt i tidningarna året då hon hamnade här. Jag har inga fiender. På skulpturens fundament står hans mest välkända citat inristat. Hennes vän vaknar äntligen ur sin trans. Hur går det för honom? Han dog i fängelse förra året; hans fru sitter fortfarande i husarrest. 

Hennes blick glider bort från den enorma stapeln med högtalare som tornar upp sig någon meter bort, till de osynliga molekylerna i luften, som, märker hon, plötsligt har fått en tyngd. Hon vet alltför väl att hon inte kan förändra någonting, det kan ingen av dem. Inte nog med att det som skedde inte kan ställas till rätta, det går inte ens att se det i vitögat. Rättvisa skipas aldrig och historien blir ständigt skönmålad. Men likväl känner de ett behov av att sätta på sig en svart tröja, tända ett ljus, sjunga hymnerna här vartenda år. De vill bara ha något, vad som helst, att hålla fast vid, så länge de ännu kan det. 

De kan inte ens det. Modern som förlorade sitt enda barn, det ofödda barnet som förlorade en far, den älskade som förlorade en syster. Nedtystad sorg. Undertryckt sanning. Det har gått dagar, och månader, och år, och årtionden. Minnet tvinnar ett rep av det förflutnas och nuets trådar, samlar ihop dem som vissa krafter försöker slita av och radera ut, men stryper och kväver också just den bunt som binds. Deras liv slets ur dem den kvällen. Solen gick upp varje morgon efteråt, men det kom inget ljus, bara skuggor, som mulnade till ett becksvart mörker som de här stearinljusen aldrig kan lysa upp. 

En doft av rök kommer svävande i kvällsbrisen. Den fladdrande lågans ojämna kant sveder ljusmanschetten av papper, bränner kanten runt om till små sotflagor. Nästa vindpust kommer och tar med dem upp i luften, de flyger och faller och försvinner och lämnar efter sig ett förkolnat, halvmånformat ärr på den vita väggen. 

—-
Yoyo Chan är en Hongkong-baserad författare och översättare. Hennes debutroman Song of Her Open Roadsom publicerades 2016, samlar berättelser från flyktingar och asylsökande i Hongkong. Nu skriver hon på sin andra bok på samma tema, The Other Cookbook, en kokbok med recept och berättelser från kvinnliga flyktingar som sökt sig till Hongkong.