Hoppa till huvudinnehåll

Vad har tåg och toaletter gemensamt?

Baiba Baikovska är en lettisk standup-komiker och skribent. Hon arbetar med människor som har funktionsnedsättningar i den kristna organisationen Agape Latvia och föreläser om handikappfrågor.

Credits Text: Baiba Baikovska Översättning: Joakim Wrethed 16 november 2023

På en stand up-repetition började jag skratta. Det är helt normalt. Eftersom jag gillar komik. Tack vare tåg, toaletter och vad de har gemensamt skrattar jag ofta åt saker som skulle få andra att gråta. Humor hjälper oss att överleva. Att inte gå vilse. Att göra världen mer inkluderande. En av deltagarna frågade vad jag skrattade åt. Jag svarade att jag föreställde mig vad jag skulle göra om det som händer i Ukraina skulle hända här, eller om Putin skulle börja använda kärnvapen. Jag skulle förmodligen inte komma ut ur huset eftersom hissarna skulle sluta fungera, och jag bor ju på fjärde våningen. Jag skulle heller inte kunna åka till Līgatne, men å andra sidan – vem skulle ens få för sig att åka till Līgatne vid ett sådant tillfälle. Möjligen om man var på väg till ett bombskyddat rehabiliteringscenter (säkert några trappor ner).

Jag skulle kanske inte ens kunna gå på toaletten. Tåget, denna texts centrala ämne, har anpassade toaletter för rullstolsburna. Men det finns ett men – tågen är inte själva handikappanpassade, och är därför inte tillgängliga för mig överhuvudtaget. Detta men gäller för många toaletter. Detta men förenar tåg och toaletter. Vad kommer före och efter detta men? Det får sitt svar genom en mängd situationer som uppstår innan man på fyra hjul ska ta sig på ett tåg, eller till en toalett.

En märklig situation uppstod för några år sedan. Min goda vän R och jag beslutade oss för att åka till Līgatne med tåg. Det skulle bli för dyrt att ta taxi från Riga och varken R eller jag hade bil. Efter den här händelsen övervägde jag faktiskt att skaffa körkort. På Riga–Valgatåget som passerar genom Līgatne hade R sett en platsbyggd hiss för rullstolsburna passagerare som ska av och på tåget, vilket ledde till ett flertal Kafkaartade interaktioner.

Jag är en tuff nöt att knäcka, jag har hanterat dålig handikappsanpassning tillräckligt många gånger för att utveckla en lätt ohälsosam form av sarkasm uppblandad med tvivel. Så för att vara helt säker beslutade jag mig för att ringa lettiska järnvägens hjälplinje innan. Kanske behövde man föranmäla sitt användande minst 48 timmar innan resan, det måste man göra med hissarna vid de totalt åtta lettiska järnvägsstationerna som har dem. Jag ringde den 26:e december och fick bekräftat att användandet av den här hissen också skulle anmälas i förväg, men att specialavdelningen som har hand om handikappsanpassning är stängd på helger och att jag skulle återkomma på en vardag. Nästa morgon ringde jag igen, eftersom min önskan om att åka tåg med inbyggd handikapphiss till Līgatne inte hade försvunnit under natten. Då var specialavdelningen i tjänst och jag berättade för den som svarade om den inbyggda hissen på Riga-Valgatåget, vilken jag, R och min lurviga assistent labradoren Elfa hade för avsikt att använda för att åka till Līgatne.

För att vara på den säkra sidan nämnde jag också att R inte bara hade sett hissen utan också tagit en bild på den. Kvinnan som hörde min lilla berättelse sa att det inte fanns något sådant tåg. De höll däremot på att planera för det. Jag är van att slåss för att komma någonstans, och jag hade ju sett en bild på tåget med den inbyggda hissen! Jag sa till henne igen att R hade åkt Riga-Valgatåget som går genom Līgatne och som har den inbyggda hissen, och att han tagit ett foto av den. Kvinnan upprepade i mycket vänlig ton att det inte fanns något sådant tåg ännu. Hon undrade därefter om jag kände till de hissar som kunde knuffas på tågen manuellt vid nio tågstationer i Lettland – Riga, Krustpils, Rēzekne, Daugavpils, Jelgava, Saulkrasti, Sigulda, Dubulti, och Vaivari – men tyvärr inte i Līgatne? Eftersom mitt handikapp har tränat upp min tålamodsmuskel, svarade jag så lugnt och tydligt jag kunde att jag kände till de manuella hissarna och att jag använt dem själv. Jag tillade att jag talat med en anställd på Lettiska Järnvägen dagen innan och att hon hade upplyst mig om att den ombordvarande hissen måste förbeställas. Jag tillade också att jag för att uppnå detta var tvungen att ringa specialavdelningen, vilket jag nu gjorde, och ange på vilket datum och vid vilken tid jag önskar använda hissen. Det var helt uppenbart att kvinnan inte själv hade något handikapp, vilket i så fall hade kunnat träna upp även hennes tålamodsmuskel. Hon sa att hon inte visste något om ett sådant tåg men att hon skulle sätta mig i kontakt med specialavdelningens chef.

Jag berättade igen från början för honom om Riga-Valgatåget som passerar genom Līgatne. Han lyssnade. Han svarade. Det fanns inget sådant tåg med inbyggd hiss, men kände jag till de hissar som manuellt kunde knuffas på tågen vid nio tågstationer i Lettland – Riga, Krustpils, Rēzekne… men olyckligtvis inte i Līgatne? Min tålamodsmuskel orkade snart inte mer. Jag sade hejdå och tryckte på den röda knappen på min Iphone som var kladdig av min assistents saliv efter det otal gånger denne fått ta upp min telefon åt mig. Sedan skrev jag ett Facebookmeddelande till R, att antingen visste de ingenting om ett Riga-Valgatåg med inbyggd hiss, eller så hade jag inte uttryckt mig tydligt nog. Min vän visste att han hade sett tåget med hissen, så han beslutade sig för att ringa Lettiska Järnvägens specialavdelning själv. Han fick precis samma svar. För honom räckte ett samtal för att inse att inga fler förklaringar skulle vara värda ansträngningen, och att det inte fanns någon sympati att vänta från specialavdelningen.

Trots allt hade han ju faktiskt tagit det här tåget från Riga till Valga och hoppat av i Līgatne. Han hade sett den gula och blå hissen och talat med konduktörerna, som till och med berättat för honom att de blivit instruerade i hur hissen används. Han hade också en vältränad tålamodsmuskel. Han är sjukgymnast. Så klockan 18.10 när Riga-Valgatåget skulle komma in gick vi ner till tågperrongen. Dörrarna öppnades och folk hoppade ut. Genom en av dörrarna kunde man se en alldeles ny gul och blå hiss, uppenbarligen oanvänd. Vi rörde oss mot tågdörren. Där stod en konduktör i blå uniform. R frågade hur man använder hissen. Det visste inte konduktören. En annan konduktör i samma blå uniform kom fram och sa att hissen inte kunde användas, eftersom detta inte hade föranmälts till Lettiska Järnvägens specialavdelning som handhar ärenden som har att göra med handikappanpassning på tågen.

Det verkade som att vår utsaga att vi redan anmält detta flög dem över huvudet. Sedan förkunnade en röst som höjts några decibel att användandet av denna hiss också måste registreras genom Apeiron, föreningen för handikappade och deras vänner. Jag hade en fråga om vad Apeiron hade med tåg att göra på tungan, men sa ingenting. Under tiden hade R börjat diskutera med konduktörerna om att starta hissen själv. Han är ju sjukgymnast och har erfarenhet av hissar. Eftersom han var artig och inte ville hamna i bråk nämnde han inte att konduktörerna skulle ha fått träning i hur hissen används. De lät honom inte röra hissen, något kunde ju gå sönder och vem skulle då behöva ta ansvar för det? Dessutom var den inte ansluten. Jag började undra vad både tåget och hissen var till för och försökte lugna ner R som till skillnad från mig inte är van vid sådana attityder.

Vi åkte tillslut till Līgatne med en buss på vilken de bara snällt upplyste oss om att nästa gång föranmäla, så kunde de skicka en buss med inbyggd hiss för vår bekvämlighets skull. På vägen till Līgatne berättade R att han på Riga-Valgatåget också hade använt en handikappanpassad toalett. Det är ju förstås bara möjligt att använda den toaletten efter att man kommit på tåget, men men …

En annan gång var jag i en bowlinghall. Denna hade också sina men, vilket uppdagades när jag frågade efter handikappanpassade bekvämligheter. De sade att de hade väl anpassade faciliteter. Var är dessa? frågade jag. På övervåningen blev svaret. Jag frågade hur jag skulle komma dit. Jo du måste gå upp dit, sa de. Denna gång hade jag ingen med mig som kunde lyfta upp mig till andra våningen i rullstolen. Vi var tvungna att gå till ett Rimi-snabbköp och använda deras toalett. Utanför Rimi borde de sätta upp en skylt: ”Kom hit gott folk! Den enda handikappanpassade toaletten inom en mils radie!”.

Dessa men beträffande handikappanpassade miljöer måste oftast upptäckas genom egna erfarenheter, ibland under en väldig stress eftersom du måste leta efter en nyckel till toaletten. Av någon anledning är toaletterna för handikappade alltid låsta, till skillnad från toaletterna för resten av mänskligheten. Varför är det så?

Än mer akut, blir det i de situationer då det dessutom är något annat du måste leta efter innan du letar efter nyckeln. En gång i ett shoppingcentrum angav en skylt på handikapptoalettens dörr att man skulle fråga den toalettansvarige om nyckeln. Information om var den ansvarige fanns eller på vilket nummer denne kunde nås fanns ingenstans att tillgå. Ingen av de butiksanställda närmast toaletten visste hur den ansvarige såg ut. Det tog så lång tid att hitta personen att jag började undra om jag skulle leta efter en vaktmästare också. Mitt tålamod, trots att det är tränat av mitt handikapp, tog så småningom slut. Jag gick till centrumets centrala kontor, hämtade en nyckel och sa att deras system utgör ett brott mot mänskliga rättigheter.

Jag sa det till dem men många andra skulle bara hålla tyst och ge sig iväg, kanske till och med skämma ut sig genom att inte hinna till toaletten i tid. Toaletter är ingen lyx, men för handikappade är de ibland det. De ställen som har ordentliga bekvämligheter får extra betygspoäng och fler besök, eftersom man kan dricka så mycket te och kaffe man vill, och inte behöver vara orolig för att vad som väntar när vätskorna är redo att ta sig vidare i kretsloppet. Det finns fortfarande för många ställen där man behöver oroa sig över just det. Till exempel på lettiska tåg, där det finns handikappanpassade toaletter men…

Tio eller tolv steg ner. Finns det ingen hiss? Det finns en men den har blivit hylla för gamla papplådor och sopkvastar eftersom den gick sönder för länge sen och det finns ingen som kan laga den. En gång bar författare och andra konstnärer mig till de handikappanpassade faciliteterna. Väl där var en kvinna tvungen att rensa toaletten från hinkar, kvastar, tvättsvampar och andra saker innan jag ens kunde komma in.

På tåget måste du ta dig upp till den anpassade toaletten. På järnvägsstationen måste du ta dig ner. Men det finns också platser där du kan använda toaletten i lugn och ro. Ibland kan två till och med göra det på en gång, eftersom det finns likadana toalettstolar bredvid varann. Varför då? Kanske är sådana toaletter bra mötesplatser. Säkert är att två toaletter med handtag är bättre än en, eller ingen. Jag väljer dock fortfarande att gå ensam på toaletten eftersom min privata sfär är viktig för mig.

Alltför ofta verkar handikappet i sig betraktas som en automatisk tillåtelse att förvärra det. Jag måste efterfråga ett anpassat tåg när jag i stället skulle vilja ha friheten att åka vart jag vill när jag vill. Jag vill inte behöva fråga någon om toalettnyckeln när jag bara obemärkt vill göra mina behov. Jag vill inte ha en massa frågor på gatan, i affären, eller på någon annan offentlig plats:

Vad har hänt med dig?

Vart ska du?

Varför är du ensam?

Var är din assistent?

Var bor du?

Hur tar du dig till fjärde våningen?

Hur lagar du mat?

Hur klarar du att leva ensam?

Har du pojkvän?

Jag ger dig pengar, Ta emot dem! Det är inte en fråga.

Får jag klappa din hund?

Vad heter din hund?

Biter din hund?

Du ska förmodligen till kliniken, socialtjänsten eller dagcentret, eller hur?

De säger inte ”jag hjälper dig”, men frågan om hjälp bör ställas. Vi har alla ett privatliv, också rullstolsburna och det är viktigt att respektera det. Frågan om hjälp bör ställas utifrån det. Alla platser som tillåtit en dialog om hur miljöer kan anpassas, där en mänsklig dialog har fått och får finnas ska ha tack.

Och tack till alla människor som frågar hur de kan hjälpa, och hur de ska fråga i stället för att överrumpla mig och andra handikappade utan självcensur. Jag är glad att det finns alltfler platser där jag inte behöver oroa mig för hur jag ska komma in, eller hitta till toaletten, och ställen där min hund inte blir portad och att vår rätt att få vara tillsammans överallt respekteras. Må vi ha färre och färre men och mer och mer förmåga att föreställa oss hur det är att vara i någon annans skor, eller på dennes hjul. Må vi kunna le åt alla men som fortfarande existerar och göra vårt bästa för att få bort dem, så att vi kan känna mänsklig frihet tillsammans! Och låt en sund känsla för humor hålla oss levande, uppmuntra att fortsätta leva, gå, rulla, se, känna och vara.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök