”Den arabiska våren” är i dag ett uttryck som närmast fungerar som ett kräkmedel för flera av dem som var djupast engagerade i den demokratirörelse som plötsligt och för många oväntat svepte genom Nordafrika, vidare in i Mellanöstern ned mot den arabiska halvön. Irritationen handlar om att det blev en mediakliché av alltihop, liksom att utvecklingen bröts eller stannade av på flera håll. I såväl Syrien som mellersta Irak har utvecklingen gått över i terrorkrig. Men som flera av skribenterna i detta nummer påpekar är en ”vår” något som kommer och går – men inget av det vi såg hända skulle över huvud taget ha inträffat om det inte legat åratal av hårt, modigt och farligt arbete av olika grupper av aktivister bakom utvecklingen. Det rör sig inte bara om ett poppigt facebook- eller twitter-uppror, vilket egyptiska Evronia Azer är inne på i sin text, utan om en långsamt och mödosamt uppbyggd demokratirörelse – som förvisso kan använda sociala medier för att förstärka sitt budskap. Men att tro att demokratin föds rakt ur modern teknologi är att underskatta behovet av engagemang, arbete – och idéer.
I detta nummer har vi försökt samla röster från så många som möjligt av de länder som berördes av det snabba demokratiupproret. Med sin början i Tunisien, som framhålls som det lyckade exemplet – men där en ny författning och en ny våghalsighet i diskussionen ändå bara kan vara början på nedmonteringen av patriarkala och andra kvävande strukturer, vilket en anonym tunisisk författare skriver om. Från krigets Syrien publicerar vi tre helt nyskrivna dikter – tillsammans med en längre analys av en av dagens främsta arabiskspråkiga poeter, Faraj Bayrakdar. Bloggaren Afrah Nasser från Jemen mejlväxlar med tunisiska Lina Ben Mhenni om utvecklingen i deras respektive hemländer. Och inifrån Saudiarabien, det kanske mest slutna landet i regionen, kommer ytterligare en anonym och ändå försiktigt optimistisk rapport. För att nu nämna några av texterna i detta nummer, som om det tryckts på papper nog varit tjockare än vanligt.
