Brev till min systerdotter

I Hongkong finns rättigheter som inte finns i Kina, men under senare år har dessa börjat allt mer urholkas. I ett brev till sin systerdotter skriver poeten, redaktören och vice ordförande i PEN Hong Kong, Tammy Ho Lai-Ming, några råd till systerdottern för att förbereda henne inför framtiden. ”Du kommer att bli varse att ord får konsekvenser. Och som författare med ett samvete kommer du förr eller senare att stöta på fenomenet censur – påtvingad eller självpålagd.”

29 november 2018 Text: Tammy Ho Lai-Ming Översättning från engelska: Jan Henrik Swahn

Kära Krysta,
Mina mostrar – dina gammalmostrar – har ännu inte tröttnat på att berätta för mig att du ser ut exakt som jag gjorde när jag var i din ålder. Du är min fyraåriga minidubbelgångare vars söta, barnsliga leende får allas hjärtan att smälta. Varje dag ger mig den påstådda likheten mellan oss samma oförtjänta dos av stolthet och glädje.

Jag undrar om det stannar där eller om det finns fler likheter mellan oss. Kanske kommer du att älska kryddstark mat precis som jag och med religiöst nit söka upp den var du än befinner dig. Kanske kommer du att gå och lägga dig sent och ligga och läsa i det behagliga skenet från en sänglampa, tills du sjunker ned i livaktiga drömmar. Kanske kommer du älska att resa till Europa och andra asiatiska städer för att besöka deras museer, caféer och, viktigast av allt, deras antikvariat. Kanske kommer du att älska det skrivna ordet lika mycket som jag. Kanske kommer du orädd att slåss för friheten att få nyttja det.  

När du om några decennier vuxit upp till en mogen kvinna lär det Hongkong jag känner som mitt ha förändrats fullkomligt, på det mest fruktansvärda sätt. Det är faktiskt något jag är övertygad om, även om jag förstås saknar förmågan att se in i framtiden. Hur ser det då ut nu, 2018? Hur kan jag förbereda dig på att ta dig fram i tillvaron i stan – min stad – som en ung kvinna? Låt mig få berätta för dig om vad jag själv sett och erfarit: 

– Att du tar dig ut ur ditt skal ger inga garantier för att alla kommer att respektera dig. Du måste ständigt bevisa ditt värde. Det kommer alltid att finnas de som ifrågasätter dig, eller är avundsjuka på grund av dina framgångar, eller som helt enkelt vill se dig misslyckas, falla och försvinna. Acceptera att du inte kan falla alla på läppen. Men du får aldrig vänja dig vid fördomar, förakt och ojämlikhet.

 – Under olika perioder i ditt liv kommer en del män att försöka nagla fast dig vid en dörr eller en vägg, tränga in dig i ett hörn på ditt kontor, sno åt sig av det som är ditt, ta åt sig äran för allt ditt slit, försöka skaffa sig överläge gentemot dig med hjälp av ”vältalig” retorik, fysisk styrka eller ett förment glassigare uttal – tystade kvinnor är kvinnornas historia, har Mary Beard lärt oss: det är strukturellt och globalt. Och gäller i högsta grad för Hongkong. Stå på dig och hjälp andra att göra det samma. Börja i hemmet och på arbetsplatsen, fortsätt sedan offentligt. Definitivt offentligt.   

– Älska vem det än är som förtjänar din kärlek och besvara känslorna i tillräckligt mått, oberoende av kön, nationalitet, ras, utbildning etcetera. Nu talar vi om ”ratade kvinnor” – de som vid en viss ålder alltjämt är ogifta, kvinnor betraktade som en oaptitlig matrest lämnad kvar på tallriken. Var en ratad kvinna om det är bättre än att förgås i ett olyckligt äktenskap eller relation. 

– Språk är en rättighet, inte ett privilegium. Tala eller skriv på det eller de språk som du känner dig mest bekväm med. Och känn ingen skam eller obehag av att uttrycka dig på ditt modersmål, som ju även är din mors modersmål. Du lärde dig att räkna äpplen, leka med dockor och sjunga ”Blinka lilla stjärna där” på kantonesiska. Det förblir ett av världens mest livaktiga och lekfulla språk. Låt det inte dö.

– Om du verkligen är som jag skulle du vara nyfiken på hur ord kan återspegla sanningen, gestalta människor och händelser, måla upp underbara eller dystopiska samhällen som kommit att bli realiteter, och att såra, bilda, straffa och hylla. Du kommer att bli varse att ord får konsekvenser. Och som författare med ett samvete kommer du förr eller senare att stöta på fenomenet censur – påtvingad eller självpålagd. Fall inte till föga för den. Tala om den. Tala ofta om den. Låt aldrig andras olyckliga oförmåga att tala eller än värre, fega ovilja att tala, smitta och förgifta dig.   

– Om du skriver saker som innehåller ”kritik” mot regeringen eller om du gör något som ogillas av myndigheterna, riskerar du att ”försvinna”. Det har hänt och kommer att hända att filmstjärnor, författare, polischefer, politiker, oppositionella, bönder, lärare, miljöaktivister, lingvister, psykologer och till och med skomakare och kaffeprovare har försvunnit och tvingats begå självmord – det är så livets absurda teater ser ut i vårt land. Det har också funnits ett rykte – än så länge obekräftat – att vissa fängslade torterats till döds; varefter deras livlösa kroppar plastinerats och förvandlats till utställningsföremål. Sedan har vi omskolningslägren – bekräftade – gamla och nya. Och människor som fått sina hem beslagtagna. Alla måste älska fosterlandet. Alla måste älska sin ledare, annars. Var beredd. Var vaksam. Hitta vägar att förhålla dig kritisk på som är effektiva och inte tar dig av daga. Och se till så att du aldrig slutar med det.   

– Just när jag skriver detta, kära systerdotter, smids planer på att bygga ännu en konstgjord ö i Hongkong – i Lantau. Det kommer att sluta med att både hav och land dör. Vad gör vi egentligen med vår miljö?

Har jag sagt för mycket? För lite? 

Tant Mingming 
Oktober 2018