Gå hem med dig

”Stumhet” är ett nyckelord för att förstå de iranska kvinnliga författarnas samtidsberättelser. Det menar författaren, förläggaren och litteraturkritikern Fereshteh Ahmadi i sin essä. Hur mår litteraturen i Iran i dag? Och hur ser förutsättningarna ut för de kvinnliga författarna? 

29 november 2018 Text: Fereshteh Ahmadi Översatt från farsi: Tobias Bernander

En gång i början av det tjugonde seklet, i ett land vars namn brukade förknippas med ständig otur i politik och krig, bestämde de stora männen att man skulle slå in på den väg för poesi och skönprosa som européerna brutit ungefär hundra år tidigare. De stora männens mål må ha varit konstnärliga, men hamnade i skymundan bakom något som var ännu viktigare för dem, nämligen att modernisera och upplysa massorna.

Inom litteraturen blev det på modet att skriva enkelt, och intresset för dagsaktuella ämnen som rättvisa, kvinnans villkor, vetenskap, kunskap, ja vad som helst som kunde föra samhället framåt på den ljusnande vägen blev till innehåll i texterna på den tiden. Då verkar väl även närvaron av kvinnliga röster och kvinnlig berömmelse som en nödvändighet?

Nåväl, en av döttrarna till de stora männen blev en lika stor poet, och skrev poesi om samma saker, med samma teknik och samma stil som männen. De gav henne sitt stöd, och ända sedan dess har denna skriftställerska varit föremål för allmänhetens respekt, trots alla förändringar i samhällets bärande ideologi. Skolbarn kan hennes dikter utantill, det delas ut priser i hennes namn och i varje stad finns till och med en gata eller gränd som bär hennes namn. Än mer viktigt är att hennes ansikte brukar vara det enda kvinnliga ansiktet i läroböcker, på anslagstavlor och i broschyrer. Varför är det så?

Svaret är enkelt: hon skrev om samma saker som männen, de hade godkänt henne och aldrig någonsin skrev hon om den sjukdom som kallas för att vara kvinna.

Några år senare föddes en annan kvinna i samma land, vars namn fortfarande var fläckat av politik, krig och militärt umgänge. När de allierade styrkorna intog landet och skickade kungen i exil till Johannesburg, var den lilla flickan sju år gammal. Men hon hade bara 25 år kvar att leva, bli poet och göra tidens torra linje havande med form.[1]

Samhället höll på att förändras i grunden, och den här gången tog även de nyskapande manliga litteratörerna flickpoeten i försvar. Men i motsats till äldre tiders skriftställare var de inte inriktade på dikternas innehåll, utan sökte efter ett nytt språk och en ny form. Dessa nyskapares uppmärksamhet vände sig snarare inåt än utåt.

Vår kvinnliga poet skådade ännu mer än de in i sig själv och försökte förstå sin egen kvinnlighet, bli omtyckt och oberoende av andras bekräftelse. För att bli fri, och överlämna flykten åt minnet eftersom fågeln höll på att dö.[2] Hennes verk har i alla tider förbjudits eller censurerats, men även utanför de beslutande församlingarna har den allmänt förhärskande meningen ansett hennes dikter för djärva och fräcka, och fördömt dragningskraften i vissa av dem.

Våra två kvinnliga poeter dog båda när de var i trettioårsåldern, båda lämnade efter sig en samling dikter, och båda ska de alltid bli ihågkomna. Berättelser och fotnoter ska bära deras namn vidare.

Ja, om den första, mer traditionella av dem, skrevs till och med en bok som hette Tohmat-e shā’eri [En poetisk anklagelse, övers anm], som hävdade att alla hennes dikter i själva verket var skrivna av en man, i vars berömmelses fångenskap kvinnan hade tillbringat hela sitt liv.[3] Boken bygger på en berättelse från en kärlekskrank man som alltid brukade titta på henne och vilja prata med henne, och när det inte ledde någonstans kom han till slutsatsen att hon inte alls var någon poet. Mannen hade luskat i hennes livshistoria, avslöjat att hon skrev om platser som hon aldrig hade sett och överlämnat prov på hennes handstil till experter på ämnet. Han menade att dikterna inte var skrivna med hennes handstil.

Vad gäller den andra kvinnan, hon som skrev modernt, så kommer det fortfarande böcker som vill avslöja hennes kända och okända kärleksaffärer. Och så tappar vi bort huvudsaken: Varför skrev dessa två kvinnor den poesi de skrev?

För att komma till slutet av denna inte så långa men spännande historia och skriva om hur det ser ut under det tjugoförsta århundradet i det alltjämt turbulenta landet, blir det svårt att inte referera till en viss kvinna. En kvinna, som till skillnad från de två tidigare nämnda, fick ett långt liv, blev nittio år gammal och såg två shaher och två högsta ledare för revolutionen. I detta lands litteraturhistoria är hon ihågkommen som den första kvinna som skrev en modern roman. Denna erfarna kvinnas viktigaste roman, som översattes till 17 olika språk, målade upp de osedda och obehandlade delarna av historien och tidens sociala utveckling.[4] Som den medvetna och observanta kvinna hon var skildrade hon slutet på andra världskriget och den rådande feodala ordningen. Bokens berättare räknas som den första kvinnliga berättaren i persisk litteratur, och vid sidan av att förklara ramhandlingen återvänder hon hem med jämna mellanrum för att i familjens sköte söka tröst från allt ont som sker. Kvinnan blir hånad av sin make när hon berättar om sin oro över att familjen ska förlora tryggheten. Mannen förväntar sig att hon ska sätta samhällets och folkets bekymmer före sina egna.

Romanen har en manlig och logisk struktur, men intresset för personliga och familjens angelägenheter liksom berättarens kärlek till sin man, ger ändå en dragning åt det kvinnliga territoriet; det säkra utrymmet mellan hemmets fyra väggar.

Berättaren är lika stark och robust som bokens struktur, och när mannen dör blir hennes förtvivlan inte så långvarig. Trots att folk tror att hon ska bli galen av sorg närmar hon sig i stället ett område som alltid har uppmärksammats av dem som intresserar sig för kvinnor och deras konstnärliga uttryck: frigörelsen från sorgen och uttåget från allmänt vedertagna beteendemönster. 

Hos berättaren till den här historien är det förtvivlan som kuvas och hon återvänder till sitt tidigare, rationella liv. Det intressanta är att ”förtvivlan” är ett nyckelord i forskningen om kvinnliga romaner under kommande årtionden. Böckerna handlar ofta om besvärade kvinnor som inte är nöjda med sin vardag, men inte heller vet riktigt vad det är de vill, som muttrar och inte finner modet att slå in på en ny väg. Under de två, tre senaste årtiondena har tvekan över att bryta upp eller stanna varit ett av de viktigaste temana i berättelser om kvinnor.

I motsats till dem står Zari, som berättaren och huvudpersonen i Siavashs söner heter, och som snart övervinner sina tvivel och står stadigt på jorden. Romanen tillhör också dem som hittills aldrig har förbjudits. Eftersom Zari håller sig till hemmet, är följsam mot den manliga huvudpersonens ideal, förblir stark och fjärran från psykiska sammanbrott och upprätthåller sin moderliga image i makens frånvaro, har romanen alltid hållit sig på en acceptabel nivå för samhällets normer. Boken understryker bilden av kvinnan som sin mans hustru och sina barns moder. Denna kvinnotyp har, i hela världen varit en av de mest älskade och slitstarka figurerna inom litteratur, film och populära teveserier.

Men den klassiska litteraturen, särskilt från 1900-talet i det där landet som vi talade om, vars namn alltjämt är förknippat med krig och politik, den litteraturen håller just den kvinnotypen högre än någon annan litteratur i världen. Det är denna idealkvinna som sätter censurens röda linjer, förkunnar gränserna för det tillåtna och är en förebild för kvinnor i all konst. Kvinnor som inte passar in i mallen har strukits ur berättelserna, och deras historier har aldrig berättats. Men de har varit fulla av längtan efter att bryta sig ur den förutbestämda ramen, spräcka hemmets trygga begränsningar och oberoende av den förutbestämda bilden frammana innehavet av en egen personlighet.

Dessa kvinnors berättelser har aldrig blivit utgivna, eller också nedtecknade i en sfär av töcken och stumhet. ”Stumhet” är ett annat nyckelord för att förstå de samtida kvinnornas berättelser. Inte bara deras förresten, för att över huvud taget förstå den samtida litteraturen på persiska är det nödvändigt att ge sig in i detta språk på djupet. För i mötet med andra språk och kulturer, har problemet med ”oöversättlighetens stumhet” alltid varit det största hindret för iransk litteratur att hitta ut i världen. Om vi ska bli fria från det problemet räcker det inte med att översätta orden, utan att försöka hitta ett sätt att tillgodogöra oss en förståelse för kopplingen till de kulturella och sociala omständigheterna i Iran, utan fördomar och generaliseringar.

Eftersom Iran alltid har skildrats som efterblivet i västerländska medier verkar det bli svårt att uppnå en sådan förståelse. Litteraturen kan, med sin blick för det detaljerade och mikroskopiska, med sitt grävande i de djupaste lagren av känslorna hos människor i alla länder, göra andra kulturyttringar påtagliga och begripliga. Film, bildkonst, musik, utbyten av kultur, turism och handel liksom bilaterala samarbeten på olika områden hjälper människor som lever isolerade i marginaliserade länder att bli förstådda och få sin litteratur och konst bedömd, inte bara som dokument över andras olycka, utan som kreativa och värdefulla konstverk. 

Själva det antal verk som blir översatta är mycket viktigt. Att nöja sig med en liten del innebär att ignorera möjligheten att etablera en relation med större delen av litteraturen. Antalet är mycket viktigt och effektivt i det här avseendet.

Nå … vi fortsätter med den historia vi höll på att berätta: Irans kvinnor i det tjugoförsta århundradet, vilka saker kan de skriva om, och vad går över gränsen?

Att skriva om familjen och problemen med att vara hemmafru är okej så länge man inte uppviglar mot familjen och skadar hemmet. Det bästa temat är en kvinna som väntar in en man som beter sig illa tills han har tröttnat på att bete sig illa, kommer tillbaka, uttrycker ånger och så slutar historien lyckligt. Att skriva om en kvinna som beter sig illa är däremot förbjudet om kvinnan inte är skyldig till någon liten synd, som hon erkänner, ångrar och återvänder till familjens sköte. Att skriva om ensamma kvinnor, fria och djärva kvinnor som reser själva med hjärtat öppet för nya erfarenheter är inte välkommet. Att skriva om en kvinna som bedrar sin man är förbjudet, om inte sveket kamoufleras i tvetydig skepnad.

Det är förbjudet med beskrivningar av kvinnor i allmänhet, och beskrivningar av skamlösa känslouttryck blir förstås också överstrukna. Modern har en helig plats i berättelserna, och den bilden bör man lämna ifred. Kvinnlig skönhet är okej om den omsluts med huvudduk och skildras oskuldsfullt och i syfte att främja familjens heder, annars inte. Ämnen som rör problem med kvinnors sexualliv går inte för sig, och referenser till homosexualitet är en säker väg till censur, om det så gäller män eller kvinnor.

Kyssar, smekningar och kramar är förbjudna, till och med duvornas kuttrande utanför fönstret har blivit censurerat i berättelser eftersom det ljudet populärt påminner om kyssar. Allt som handlar om sådana saker är förbjudet … nå … låt mig förtydliga: Hela den här texten kommer att bli överstruken. Från sista ordet till evigheten …



[1] Poeten hette Forough Farrokhzad och raden om att göra tidens torra linje havande med en form anspelar på dikten ”En annan födsel” (”Tavallod-e digar”).

[2] Syftar på en annan dikt av Forough Farrokhzad: ”Fågeln håller på att dö” (”Parande mordani ast” ).

[3] Den kvinnliga poeten hette Parvin E’tesami. I boken Tohmat-e shā’eri försöker Fazlollah Gorgani föra i bevis att hon inte var någon poet utan att hennes dikter skrevs av författaren Ali Akbar Dehkhoda.

[4] Författaren hette Simin Daneshvar och romanen Siavashs sörjande publicerades 1969.