”Men vi bad er ju att tala om kvinnor och litteratur, säger ni. Vad har det med ett eget rum att göra?” Så inleds Virginia Woolfs tidlösa och numera klassiska essä Ett eget rum från 1929. Genom arbetet med det här numret om kvinnliga författares villkor runtom i världen, har den ekat i bakgrunden. I essän skriver Woolf om rummet som en metafor, men också en praktisk förutsättning för att kvinnor ska kunna skriva och visar varför det genom historien varit så svårt för dem att få möjlighet att skriva och nå framgångar som författare. Behovet av ett fysiskt rum, men också ett mentalt rum för att kunna skriva fritt. Hon belyser även att där de yttre förutsättningarna funnits för att kvinnor ska kunna skriva, finns det inneboende strukturer i samhället som gör det nästintill omöjligt för en skrivande kvinna att bli behandlad på samma villkor som en skrivande man.
Det har hänt mycket med kvinnors rättigheter sedan Ett eget rum gavs ut, men frågeställningen i essän är fortfarande skrämmande aktuell. Ännu i dag går vi miste om romaner, poesi, essäer, artiklar, reportage som inte skrivits eller publicerats på grund av att kvinnor inte får eller vågar skriva dem. Även om kvinnors ställning i samhället på många platser förändrats radikalt sedan Ett eget rum skrevs, tystas, censureras och fängslas fortfarande kvinnor på många håll i världen enbart på grund av deras kön – så kallad ”könscensur”. I vissa fall dödas de. I totalitära stater där kvinnor ses som andra gradens medborgare och saknar samma rättigheter som män är en skrivande och läsande kvinna det farligaste som finns. För ord är handlingar och ord gör skillnad. På internet cirkulerar ett mem som säger att ”kvinnor som läser är farliga”. Vi kan skratta åt det här i Sverige, men i vissa länder är det en realitet – en skrivande och läsande kvinna utgör ett allvarligt hot mot samhället.
