Landsflykting i solnedgångens land

Exil och landsflykt är inte en gång för alla fasta begrepp. De har skiftat under tidens gång och fyllts med olika innehåll. Men för den som dag lever i påtvingad exil är drömmen om en hemkomst detsamma som att tanken att friheten är möjlig, skriver den kamerunske författaren Bertrand Teyou som just nu är fristadsförfattare i Mexiko. 

17 april 2012 Text: Bertrand Teyou Översättning från franska: Alexandra Dumas

I våra traditionella afrikanska samhällen har den sociala ordningen under lång tid vilat på våra förfäders seder och bruk. Patriarker avgjorde hur dessa seder skulle tolkas och höll på så sätt bybornas öden i sina händer. Av rädsla för att komma på kant med den traditionsbundna makten blev individen, när han eller hon ställdes inför ett tvetydigt problem, tvungen att gång på gång finna en kompromiss mellan det som traditionen bjöd och sina egna personliga övertygelser. Att motsätta sig den traditionella ordningen kunde bli ödesdigert och leda till oåterkallelig landsförvisning, något som ingen ville utsätta sig för. Att landsförvisas, att skickas i exil, anses vara den största olycka som kan drabba en människa. Man utesluts för all framtid från sitt samhälle, det är en dom utan möjlighet till benådning – i byns ögon är man död och begraven. Personerna som gick detta öde till mötes var tvungna att uppstiga ur sin egen aska på en ny plats. Denna tragedi har upprepats under flera århundraden och tyvärr lett till att man offrat undersåtar som i stället utfört storverk på andra platser. Vi är många generationer som satts till världen av föräldrar som mött detta öde och vars familjeträd fälldes i krocken med en smärtsam händelse i vårt förflutna: landsförvisningen.

Därefter följde den våldsamma kollisionen med västvärlden. Ockupationsmakten bestämde sig för att till varje pris formatera om våra minnen. Det gjorde det möjligt att erövra områden genom att kontrollera undersåtarna, man införde tankens slaveri. I detta syfte infördes ett generöst men obevekligt skolväsen. De som hade turen att få gå i skolan upptäckte snart, genom ockupationsmaktens styre, en ny sorts exil. I de episka berättelserna gestaltades landsflyktingen som en ensam ryttare som rider in i solnedgången. Bakom sig lämnar han en intensiv beundran som överstiger hans egen smärta över den ödesdigra separationen. Det frigivna folket ser sin hjälte försvinna, kanske för alltid, i riktning mot en lockande drömvärld: de modiga krigarnas hemvist, de tappra männens tillflykt. Man bildade sig på så vis en bild av den okuvlige krigaren, soldaten som på sitt eget livs bekostnad red till de svagas och skeppsbrutnas undsättning. Detta smärtsamma uppbrott som förr skrämt byn förvandlades nu till något ärbart. Våra martyrer, som tvingats i landsflykt av en blodtörstig politisk diktatur, förvandlades till vårt stora frihetshopp.

Under kolonisationens smärtsamma epok skapades så den starkaste bilden av exilen, en bild som vi för alltid kommer att bära med oss. Inkräktaren infiltrerade våra djupaste mänskliga värderingar på det mest högtidliga vis fick vi lära oss att om vi lämnade tyranniet bakom oss gick vi en säker död till mötes. Därför blev det livsviktigt för landsflyktingen att utplåna minnet av skammen som man utstått. Till och med när fiendens lumpenhet tvingade oss till reträtt, som general de Gaulle fick uppleva i Storbritannien, var det viktigt att inte utnyttja värdlandets gästfrihet – den smärtsamma landsflykten skulle inte skänka någon ro. Man förskansar sig, plågar sig genom nätterna och väntar på att tyrannen ska falla. Först därefter, med hjälp av friheten man vunnit, kan resan återfå sin värdighet och man kan närma sig horisonten på det vis man alltid drömt om, lika stolt som hjälten som rider in i solnedgången. Det är också då det nya hemlandet går från att vara ett simpelt skydd mot dåliga erfarenheter till att bli en storslagen mötesplats mellan stolta och värdiga individer. Man träder ur det skuggliv som fick oss att tro att livet endast var en fruktansvärd djungel eller ständig katastrof.

I exilen förbereder man sig inte endast på att återvända till hemlandet, man förbereder sig även på att återvända till livet. I fjärran land förtärs man nämligen av hemlängtan till sitt moderland, vår själsliga jämvikt är i ständig fara. Trots den milda brisen övermannas vi av sorg, tillintetgörs vid tanken på våra släktingar och barn som vi lämnat bakom oss, plågas av vår avsky och vanmakt inför de stympade och brända offren. På avstånd ser vi hur människorester sprutar upp mot skyn och förenar sig med röken i efterdyningarna av en katastrof. Man vill dölja denna vulkan och med enkla nödlösningar sminka över dessa djupgående tragedier, ett skamligt faktum som lockar anhängare till det positiva Afrika. Vissa tror att en ärorik framtid kan byggas ovanpå denna krutdurk. Man sätter upp lockande skyltfönster och påstår att nyheten om vår död är en lögn och att ödeläggandet av våra liv är ett storverk. Deras tal syftar till att hejda landsflyktingarnas ofrånkomliga hemvändande och smutskasta det som de kämpat för. Först i och med självbränningarna i Sidi Bouzid i Tunisien erkände man att den välmående fasaden som man hade målat upp endast var en lögn – det var ett högt pris att betala för att erkänna en självklarhet som fanns rakt under näsan på oss. Det var först i och med martyrernas död som frihetens tid kunde inledas och därmed möjliggöra landsflyktingarnas återkomst. Martyrerna har visat att den bro som författaren Mongo Bétis byggt under sin fyrtiotvååriga sömnlöshet är möjlig att ta sig över. Landsflyktingar i världen, låt oss återvända hem! Låt oss gå till motattack mot tyrannens grymma kavalleri! Historien är på vår sida. Ingenting är kraftfullt nog att jaga bort oss från vårt fosterland.

De många landsflyktingarnas återvändo är ohejdbar, den hämtar sin kraft från historiens uppoffringar. Först blev våra förfäder offer för den barbariska triangelhandelns arvtagare och uteslöts från byn, sedan offrades självständighetsrörelsens hjältar på grund av politiska komplotter och därefter lynchades miljontals medborgare för att de helt enkelt valt att vara vanliga patrioter. Vårt mod stärks av det blod som våra mest älskade utgjutit för vår skull, det är därför lönlöst att tro att något skulle kunna hejda vår framryckning. Regementets framfart sporras av vår jords modigaste människor: våra döda martyrer som dött på ärans fält. Det är för alltid slutet på all landsflykt.