Nirvana

Reza Najafi är en iransk författare, litteraturkritiker och redaktör som lever i exil i Tyskland. Han har hittills publicerat mer än 350 noveller och litterära essäer. För Dissidentbloggen har han skrivit en novell som skildrar ett kritiskt ögonblick i ett pars liv. Berättelsen, som tar upp tabubelagda ämnen som sex, självmord, droger och alkohol, hade aldrig kunnat publiceras i Iran.

17 april 2012 Författare: Reza Najafi Översättning från persiska: Sohrab Rahimi

Två gånger, kanske tre gånger hade han kört sitt finger i kvinnans hals. Det hade kommit lite gul vatten och slutligen lite trögflytande vätska ur kvinnans mun. Man han var inte säker på om hon hade spytt upp tabletterna.

Han visste inte alls hur många tabletter hon hade tagit och hur många tabletter som räckte för att man skulle kunna dö. Han visste inte heller om det var för sent för sådana åtgärder eller inte.

Han hade lovat kvinnan att efter att hon hade fått kräkas upp, skulle han låta henne sova. Nu låg kvinnan kvar i hans famn. Han undrade om han verkligen skulle kunna hålla sitt löfte.

Två eller tre minuter hade han varit förvirrad, under tiden som han hållit hårt under kvinnans armar och bara stirrat rakt ut mot den trögflytande vätskan på toaletten, mot kvinnans hårsvall som nu hade lösts upp. Han hade mållöst tittat på de droppar som rann från vattenkranen, stirrat mot det halvöppna fönstret, glott på rör och blommor och stirrat mot mönstren på toalettens kakelplattor.

Han föreställde sig att bakom alla dessa till synes meningslösa ting, skulle det säkert finnas en mening som han just i det ögonblicket skulle kunna se klart och tydligt. Men trots sin förvirring kom han ihåg att han någonstans läst att den klarsyn som är resultatet av för mycket alkohol, och som naturligtvis också var ett resultat av opium, alltså var falsk.

Han stirrade ännu en gång mot de vattendroppar som sakta och tålmodigt och lugnt kastade sig nerför rörets mynning och han tittade på blommorna på kakelstenar som skrattade med sina skarpa och levande röda färger mot honom. Nej, nej, denna upplysning kunde inte vara falsk. Men vad var som denna icke-falska upplysning egentligen berättade för honom. Han förstod det, men han kunde inte ens berätta det för sig själv.

Han kunde inte längre stå ut med att hålla i kvinnans tunga kropp. Han drog ut henne från toaletten och lade henne på sängen i sovrummet. Aldrig hade kvinnans magra kropp varit så tung.

Nu låg kvinnans huvud med det håret utspritt över kudden. Här och var hade tyget blivit fläckigt av tårar och kudden var fortfarande litet fuktig. Han satte sig på sängkanten och såg på rynkorna i kvinnans ansikte. Han undrade varför han aldrig tidigare hade uppmärksammat dessa. Och han kom att tänka på det faktum att om tio år skulle de räkna henne som en gumma. Kanske hade rynkorna blivit tydligare av att kvinnans högra kind pressats mot kudden.

Kvinnan andades djupt, som någon som efter många långa minuter till sist fått huvudet över vattenytan och varit tvungen att dricka luften som en törstig dricker vatten. Mellan de förvridna läpparna skymtade hennes kanintänder, samtidigt som en trögflytande vätska rann ur hennes mun ned mot kudden. Fortfarande dröjde en tår på hennes vänstra kind. Mannen torkade först tåren på ansiktet med en näsduk och sedan torkade han kudden.

Lukten av rök hade fortfarande stannat kvar i hans näsborrar, men hans fylla höll på att försvinna. Han tittade på sin klocka. Den visade tre och fyrtio på morgonen. Vad skulle han göra? Vad kunde han göra? Han var inte läkare. Han hade inte sett några spår av någon tablett i kvinnans spyor och inte heller någon blå färg som skulle påminna om tabletternas. Hade dessa tabletter redan lösts upp i hennes mage? Höll kvinnan på att närma sig dödens mörka grotta? Och vad var symtomen på annalkande död, orsakad av sådana tabletter? Skulle kvinnan drabbas av delirium och spasmer? Skulle hennes andning helt sakta och dröjande upphöra under sömnen? Tydde dessa snabba och djupa andetag på förbättring eller var det en del av döendet?

Han tänkte att det kanske vore bättre om han ringde till en bekant som var läkare. Han tittade på sin klocka igen. Skulle han väcka läkaren? Kanske vore det bäst att han tog henne tillbaka badrummet och tvingade henne att kräkas en gång till. Än en gång tittade han på kvinnan som naken hade sjunkit ner, inte i sömnen, utan i ett medvetslöst tillstånd. Han tog tag i kvinnans axlar och skakade henne några gånger. Det hjälpte inte. Det var som om man hade skakat ett lik. Skulle han verkligen försöka väcka henne? Spelade det egentligen någon roll?

Han sade sig själv att han skulle avvakta och om hennes tillstånd skulle förändras, då skulle han försöka kontakta doktorn. Men tänk om han var på väg att förlora sista möjligheten att rädda denna kvinna?

Han kände yrsel igen och utan någon tanke och utan något mål, stirrade han mot den öppnade plastförpackningen, resterna av de blåa tabletterna, den fulla askkoppen bredvid sängen och … och den lilla bordslampan bredvid sängen. Bordslampans korta och kalla fot var av gjutjärn, präglad i ett kitschigt mönster som fick honom att tänka på sjuttonhundratal. Men bordslampans huva var egentligen likt de ståtliga kjolar man kunde förknippa med artonhundratalets kvinnor. Över huvans rosafärgade tyg hade någon för hand sytt dit ett slags nät. Det milda och rosafärgade skenet från bordslampan hade kastat sitt ljus över den ena sänghalvan medan skuggan av det ditsydda nätet lagt den andra i skugga. Det föreföll honom som om detta arrangemang, nätets själva linjer, skapade en skenbar ordning åt det märkliga ögonblick som rådde.

Han lade sig på sängen bredvid kvinnan. Efter ytterligare en halvtimme hade kvinnan ännu inte rört sig. Hennes andning blev allt lugnare och jämnare, så lugn att mannen till sist knappast kunde uppfatat den alls.

Borde han ringt till någon eller till något ställe? Kvinnans tillstånd höll nog på att förbättras. Men säker var han inte det kunde han inte veta heller. Han somnade. Sänglampan var fortfarande tänd och han hade inte ens spolat toaletten.

Tidigt på morgonen vaknade han ett ögonblick utan någon speciell anledning och plötsligt kände han den konstiga och förunderliga känslan, det buddhistiska lugnet, djupt och klart, precis som Nirvana, ett tillstånd av upplysning.

Han var inte alls berusad. Han visste att han inte var full. Det hade gått åtminstone tio år sedan han var i början av trettioårsåldern och under hela denna tid, fram till just denna stund hade han aldrig känt sig fri från ångest och oro, inte ett ögonblick, inte ens i sömnen, inte ens i berusningen hade han känt sig lugn. Under de åren, fram till detta ögonblick, hade hans inre varit som ett hav i storm, i oändlig ebb och flod, och nu hade detta hav utan någon synbar anledning plötsligt blivit kav lugnt, lika lugnt som en damm med klart vatten där bottnen lät sig urskiljas.

Han tänkte för sig själv: Då är det möjligt, då finns alltså den möjligheten! Att just i det ögonblick då ett skepp som håller på att brytas sönder långt ute på havet, medan vi håller på att spolas bort från det sjunkande fartyget, finner vi plötsligt ett lugna precis där vi befinner oss. Han mindes att han läst någonting liknande i en gammal poets verk, för många år sedan, men då hade han inte trott att något sådant var möjligt.

Men hur … hur skulle han återigen kunna återvända till detta ögonblick? Han önskade att skulle vara för evigt, och han mindes han även hade läst denna mening någonstans. Just då och där förstod han att det aldrig skulle återvända och han somnade om, glömsk av att han borde ha sett efter hur det var med kvinnan vid sin sida.