Självcensuren – den största faran

Mexiko är ett av världens farligaste länder för journalister. En av orsakerna till de många journalistmorden i landet är de blodiga drogkrigen mellan olika kriminella organisationer. ”Att vilja bli journalist i vårt land i dag är ett val bara för dem som funderar på självmord”, skriver den nyutexaminerade journalisten Gabriella Isabel. Under pseudonym skriver hon för Dissidentbloggen om varför hon valde att bli journalist. 

17 april 2012 Text: Gabriella Isabel Översättning från spanska: Karin Sjöstrand

Det har sagts en hel del om journalistiken i Mexiko och om de modiga personer som fortfarande vågar utöva yrket. Det man säger är: att vilja bli journalist i vårt land i dag är ett val bara för dem som funderar på självmord, att det är meningslöst att utsätta sig för risker för en lön som inte ens räcker till ett drägligt liv och, vad som är ännu värre, att rapportera om ”vissa personer” är att utsätta sitt eget och sin familjs liv för fara.

Jag har just avslutat min journalistutbildning i Mexico City. I början, redan första året, minns jag att min familj ständigt ifrågasatte mitt beslut. ”Flicka lilla, är du verkligen säker på att det är det yrket du vill ägna dig åt? Du skulle lika väl kunna studera arkitektur, eller biologi”, sa mina föräldrar. Månaderna gick, och då de insåg att det faktiskt finns människor som har ett behov av att skriva om vad som händer i deras land, så som vi som utövar det här yrket har, förändrades kommentarerna: ”Om du nu verkligen vill bli journalist, låt gå, du kan räkna med vårt stöd, det enda vi begär är att du endast skriver om kultur eller sport, om vad som helst, bara det inte har att göra med personer som det är farligt att peka ut.” Kort sagt, ge dig inte på dem som inte får pekas ut.

Och det var då jag började fråga mig själv, vilka är dessa oberörbara personer? Vilka är det man måste respektera och inte får beröra ens med några penndrag? Vem gav dem det privilegiet? Ja, det är frågor som är mycket lätta att besvara: det är de mäktiga och inflytelserika, de om vilka man måste låta påskina att de inte gör någon skada, de vars handlingar man bör blunda för, de som sticker med en spetsig pinne och får hela nationen att blöda. Deras privilegium har alla vi andra gett dem, när vi förhåller oss likgiltiga inför ett land som byggts på en grund av korruption.

I Mexiko är det särskilt farligt att tillhöra den grupp journalister som bevakar brottsligheten, korruptionen, morden och knarkhandeln. Att skriva om vad som sker inom något att dessa områden är att lägga repet om halsen, och det är inte bara den som skriver texten utan även hans eller hennes närstående som får leva i latent livsfara.

Mexiko är det land i Latinamerika där journalister är mest utsatta. Organisationen Artículo 19, som arbetar med att försvara yttrandefriheten och journalisters rättigheter, hävdar att i Mexiko kommer hotet mot dem som skriver inte bara från drogkartellerna och deras kriminella ligor. Numera måste journalisterna även ta hänsyn till staten, som är delaktig i det våld som utövas mot pressen i landet.

Mexiko har underskott i demokrati, den demokrati vi trodde oss leva i har rasat samman inför våra ögon, och siffrorna talar sitt tydliga språk: förra året, 2011, skedde 172 övergrepp som hade med pressfriheten att göra. Nio mord på journalister, två mord på anställda inom media, två reportrar försvunna och tidningsföretag har vid åtta tillfällen angripits med skjutvapen eller sprängämnen.

De delstater som visat de högsta siffrorna på angrepp mot journalister och medier är Veracruz (29), Distrito Federal (21), Cihuahua (15), Coahuila (15) och Oaxaca (11).

På en internationell toppkonferens om miljön som jag bevakade förra året lärde jag känna en journalist från en respekterad rikstäckande tidning. Då hon, en mycket älskvärd kvinna på knappt 30 år, fick veta att jag var i början av min karriär som journalist, sa hon flera gånger till mig: ”Ge dig inte på det yrket. Du är ung, du kan fortfarande ändra inriktning på din karriär. Det är ett otacksamt yrke, folket har inga minnesbilder, det är ingen mening med att du riskerar ditt liv.”

Utöver de alarmerande siffror som redan nämnts vill jag tala om att det finns en ännu större fara. Det är den fara som utvecklas hos var och en som är en ordets företrädare, den som slår sig ner i själva skelettet och börjar växa, och växer och växer tills den paralyserar människans alla handlingar: jag talar då om självcensuren.

Vi har kunnat se att det i Mexiko inte bara är farligt att vara journalist, att journalister saknar stöd och rättigheter får också till direkt följd att man underlåter att bevaka vad som händer, framför allt görs inga undersökningar om just sådant som håller på att få landet på fall.

Det här har sagts av både redaktörer och utgivare på lokala tidningar, de medger att de tillämpar självcensur i sina medier på grund av dödshot, eftersom det är bättre att offra informationen än ett människoliv. När informationen inte dras fram i ljuset  finns den alltså inte registrerad, och korruptionen sitter kvar på sin gyllene tron, helt likgiltig för att den en dag kan störtas.

Det har också sagts att det faktum att det publiceras så ytterst lite om vad som händer har att göra med en annan viktig faktor i detta dystra panorama, nämligen mutorna. Tyvärr är det många journalister som gör någon kommentar till de mäktigas favör i utbyte mot en middag på någon enkel restaurang, eller i utbyte mot en sedel försedd med mer än en nolla. Pengarna flödar under de lokala politiska kampanjerna, bland poliser, knarkkarteller och regeringsinstitutioner. Man betalar för att hindra undersökningar, eller snarare för att det ska göras en skenundersökning, en ”flyktig genomgång”.

Det här är det panorama som möter mig nu när jag är färdig med mina studier. Föga inspirerande och med många utmaningar, men samtidigt med en möjlighet till förändring. Läsaren frågar sig nog om jag tänkt på att byta karriär och ägna mig åt ett värdigare yrke, kanske enklare och mer välavlönat. Naturligtvis har jag tänkt på det, men jag tror att när en person föds till att bli journalist, eller till att bli författare, är det något denna person har i blodet, i ådrorna, det är något som rinner genom hela människan och som alltid är en del av henne. Det går inte att dölja.

Ja, det finns faror och korruption i det här landet, men det finns också människor som är redo att förändra detta panorama, redo att ägna sitt liv åt att få folket att öppna ögonen, att få det att lämna apatin bakom sig och börja tro på demokratin igen. Som Joseph Pulitzer uttryckte det: ”Makten att forma framtiden i en republik ligger i framtida generationers journalistik.”