Imre Kertész om självvald exil och skrivande

I början av mars åkte förläggaren Svante Weyler och filmaren Håkan Pienowski till Berlin för att träffa författaren och nobelpristagaren Imre Kertész. Mötet resulterade i en film som har producerats av Svenska PEN. Nedan skriver Svante Weyler en introduktion till filmen. 

1 juli 2011 Svante Weyler

Imre Kertész är djupt och innerligt trött på att kommentera ungersk inrikespolitik. Vi som känner honom vet att han inte precis är den som viker undan med vad han tycker – han har ju trots allt härdats som författare under fyrtio års kommunistisk diktatur och kommit ut med all heder i behåll – men han vet också vad de ungerska medierna gör med hans uttalanden. De förvränger, de citerar falskt, de gör vad de kan för att denne ”judiske” Nobelpristagare ska framstå som en som helst kackar i eget bo. Jag har stoppat massor av förfrågningar till honom från svenska medier och dem jag inte lyckats stoppa har han avböjt själv.

Imre Kertész

Imre Kertész är en ungersk-judisk författare, född 1929 i Budapest i Ungern. 1944, endast 15 år gammal, skickades Kertész till Auschwitz men blev efter ett tag transporterad vidare till Buchenwald. Han räddades år 1945, efter ett år i lägret. Kertész återvände så småningom till Ungern där han började arbeta som journalist, skribent och översättare. 1975 publicerades hans självbiografiska och mest berömda roman ut i Ungern, Mannen utan öde. 2002 tilldelades hans Nobelpriset i litteratur med motiveringen: ”Ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke.” I dag lever han och verkar i Berlin. 

Han gör ändå ett undantag för mig och Håkan Pienowski, inte bara för att det är vi utan mer för att det är Svenska PEN och Svenska Akademien som ber. Den akademi som inte bara skänkt honom ära och läsare, utan också i och med framgången försett honom med ett slags elefanthud till skydd mot simpla angrepp från ungerska nationalister.

Han är inte i bästa form när vi kommer, hans mångåriga Parkinsons sjukdom går i skov, i dag är det sämre än vanligt, men han vill inte ställa in, trots att den timslånga intervjun bereder honom stor möda. Sin vana trogen varvar han storslagna historiska utsvävningar – som inte alltid är så lätta att följa – med stenhårt konkreta synpunkter på dagens situation. Kertész sorg är ju att han i grunden är en ganska konservativt lagd människa, kommunismen har för evigt berövat honom all troskyldig radikalism, men den höger som i dag styr Ungern motsvarar naturligtvis inte hans politiska ideal; så fort det finns ett uns anti-semitism i det politiska budskapet slår instinkten till. Antisemiter vill döda judar, säger Kertész, ha inga illusioner om ett slags modern, anpassad antisemitism.

Mot slutet av intervjun lättar han upp; vi ber honom läsa ur sin bok Mannen utan öde och han får vara författaren Imre Kertész. Vi kräver honom inte längre på de förhatliga åsikterna. Och när han tillsammans med sin hustru Magda kliver ut på balkongen som svävar i vårsolen ovanför Berlin, då ser han så där ung ut som han gjort ända sedan vi sågs för första gången i Stockholm, en iskall vintervecka för nu mer än ett decennium sedan. Då är jag lugn, igen.