Vem kan man vända sig till, mina vänner?

”Medan ni teg, medan ni var likgiltiga, medan de lät er vara, medan ni sa ’jag bryr mig inte om politik’, medan opinionssiffrorna var 87 procent – emigrerade, fängslades eller dödades alla – ALLA! – mina bekanta som skulle ha kunnat hjälpa er. I dag finns det ingenstans att skriva, ingen att skriva för.”

Putins brutala repressalier för att slå ner oliktänkande har fått förgörande effekter på oppositionella journalister och författare i landet – i dag är den demokratiska motståndsrörelsen svag och fragmentiserad och många har valt att lämna landet. Om effekterna av detta, skriver den ryske journalisten och författaren Arkadij Babtjenko. 

13 oktober 2015 Text: Arkadij Babtjenko Översättning från ryska: Ola Wallin

Gång på gång kommer man till mig med petitioner om att man ska sprida information om skogsbränderna i Bajkal, upplysa folket och på något vis hjälpa till med släckningsarbetet. Alla är fulla av retorik: Vladimir Vladimirovitj Putin, vi stöder Er, men varför lyssnar Ni inte på oss? Och var är journalisterna? Varför hjälper de inte till med att sprida informationen?
Okej. Visst. Jag är journalist. Låt gå, jag ska hjälpa er.
Jag har många följare, jag kan sprida informationen. Jag ska öppna ett konto och samla in pengar till stöd för brandmännen. Jag ska skaffa allt som behövs och organisera frivilligskarorna.
Åh nej, vänta. Jag är ju nationalförrädare. Mina Paypal- och Visakonton är spärrade. Så har det varit sedan vi samlade in pengar till Aleksej Navalnyjs hjälpfond. Minns ni vad vi hoppades på crowdfunding den gången? Nåväl, jag har fjärmat mig en smula från det där numera. Dessutom är crowdfunding antingen helt eller nästan förbjudet i Ryssland. Mitt konto är stängt, så jag kan inte hjälpa er att organisera någon insamlingskampanj. För det första går det helt enkelt inte, för det andra vill jag inte sitta i husarrest – som Konstantin Jankauskas gjorde – för den sakens skull.
Så vad kan man göra …?
Ja! Naturligtvis!
Jevgenija Tjirikova!
Där har ni en som kan hjälpa er! Där har ni en som kan allt om skogen, som gärna kämpar för den, som vet sin politiska position, som är en fena på ekologi, med en massa internationella priser, kontakter, artiklar och allt.
Skriv till Jevgenija! Hon kommer säkert att hjälpa till.
Åh nej, vänta. Hon är ju flykting någonstans i Baltikum. 
Hm, låt mig tänka efter.
Ja! Naturligtvis! Jevgenij Vitisjko!
Skriv till Vitisjko. Han vet också allt om skogen, ekolog med internationellt rykte, politisk aktivist. Han kan säkert hjälpa till. 
Åh nej, vänta. Vitisjko sitter ju i fängelse. Dömd just för skogen och ekologin.
Hur gör man då?
Äh, det så klart! Suren Gasarjan! Vitisjkos vän och vapendragare, ekolog, skogens försvarare! Han vet vad man ska göra! Han kan hjälpa er! Skriv till honom!
Åh nej, vänta. Suren är ju också flykting numera …
Vänta, nu kom jag på det! Naturligtvis! Denis Sinjakov! Fotografen på Greenpeace! Bränder, naturkatastrofer, protester, volontärer – det är hans element. Han kan sprida informationen. Honom ska ni vända er till.
Åh nej, vänta. Han satt ju två månader i häktet efter protestaktionen mot oljeborrplattformen Prilazlomnaja och flyttade till hjältestaden Stockholm … Dessutom ligger ju Greenpeace taskigt till hos oss numera – CIA-lakejer, utländska agenter och så vidare. Ja, Grigorij Kuksin kämpar vidare med sitt team, de fem personer som fortfarande finns kvar, men de sjunger nog på sista versen nu. 
Åh, jag vet! Mitia förstås! Mitia Alesjkovskij! Han kan! Han vet vad man ska göra! Killen organiserade ju insamlingen och hjälpsändningen till Krymsk – lastbilar, långa kolonner, han vet hur man hjälper folk i nöd och hur man organiserar frivilligrörelser!
Åh nej, vänta. Mitia håller ju på att bygga ett hospis för barn. Aha, i stället för regeringen? Jo jo, i 2000-talets Ryssland finns det inte ett enda hospis för barn på andra sidan Ural. Om Mitia kan vara på två platser samtidigt så kan han kanske ta itu med Bajkal också, men jag tror inte det.
Jo! Pavel Sjechtman! Han som lade sig framför bulldozrarnas larvfötter när de skulle riva historiska byggnader! Han som slogs för Chimkinskijskogen! Fråga honom …
Åh nej, vänta. Han är ju flykting i Kiev.
Ajder Muzjdabajev? Chefredaktören för tidningen med en upplaga på tre miljoner exemplar? Självfallet! Där har ni en som kan hjälpa till!
Men nej. Det kan han inte. Han är också i Kiev – krimtatar, politisk emigrant, och nu försöker han bygga upp den nedlagda tevekanalen för krimtatarer.
Så, vem mer finns det … Aljona Popova? Olga Romanenko? Ksenija Vasiltjenko? Artiom Ajbazov? Matvej Krylov? Alla volontärer som jag reste med till Krymsk, till Blagovesjtjensk och till Mordvinien? Jag vet inte … Jag tror att de har bränt ut sig. Jag tror att det gick för dem som det gick för mig – ingen har längre någon lust att riskera arslet och hälsan för landets skull. De kommer inte längre åkande och släcker er skog på egen bekostnad.
Och dessutom har vi ju lagen om volontärer, FSB och hela surven. Man hamnar i fängelse för sånt. Och vem vill det? Kanske kan man skriva och uppmana folk att resa dit på eget initiativ? Vi är ju ett land med olja, en massa bränsle, flygbolag, och federaliseringen är det ingen som bryr sig om, det finns ett centrum, en vertikal, med statsmonopol på flygmarknaden. Så det är inte bara att gå ombord och flyga i väg. Det är problemet. 
Än sen? Vad kan en biljett till Irkutsk kosta egentligen? 
Vadå, har ni trillat ner från månen, eller? Nej, ingen kommer att åka.
Vad fan. Vem mer kan man vända sig till, mina vänner? Vem kan berätta om er situation? Vem ska ni skriva till och be om hjälp?
Armén? Den befinner sig på fälten i Ukraina. Uralkosackerna? I Donetsk. Boris Nemtsov som ordnade protestmötet i Irkutsk till Bajkals försvar? Mördad. Navalnyj? Hans bror är gisslan hos staten, han struntar väl i det där. Ilja Ponomarjov? Flykting i USA. Dmitrij Zimin? Krossad. Lenta.ru? Krossad. Kommersant, Gazeta, NTV, ORT? Köpta eller krossade. Nyhetssajten Grani? Blockerad. Sajten Dagliga nyheter? Blockerad. Meduza? Utomlands. Rustem Adagamov? I exil. Andrej Mironov? Stupad utanför Slavjansk. Alla specialkorrar och fotokorrar som jag känner? De är fast i Donbass.
Kanske Putin själv? Presidenten över det land som just nu, i detta ögonblick, står i lågor?
Han är på ett gym och dricker te. Han har en fotosession. Och bryr sig inte om er.
Ja, det var väl alla, tror jag.
Kort sagt finns det ingen att skriva till, mina vänner.
Medan ni teg, medan ni var likgiltiga, medan de lät er vara, medan ni sa ”jag bryr mig inte om politik”, medan opinionssiffrorna var 87 procent – emigrerade, fängslades eller dödades alla – ALLA! – mina bekanta som skulle ha kunnat hjälpa er. I dag finns det ingenstans att skriva, ingen att skriva för. 
Tja, vad ska jag säga? Skriv till Putins krigsmongoler. 
Eller direkt till Guinness Rekordbok.
De enda alternativen, om man frågar mig.

Hjärtliga hälsningar, 
Den oberoende journalistiken, det fria ordet, oppositionen och civilsamhället

Arkadij Babtjenko föddes 1977 i Moskva. Han deltog i båda Tjetjenienkrigen och skrev om sina upplevelser i boken ”Krigets färger. Ett vittnesmål” (Ersatz, 2007). Babtjenko arbetar i dag som oberoende frilansjournalist. I Ryssland har statliga mediekanaler hängt ut honom som ”nationens förrädare”.