Fredssånger för Sudan

Månad efter månad envisades den sudanesiske musikern Abazar Hamid med att skicka sina freds- och kärlekssånger till regeringens musikövervakningskommitté som mestadels censurerade och avvisade dem. I Sudan är fred, kärlek och mänskliga rättigheter kontroversiella och förbjudna ämnen. Efter allt hårdare censurlagar och hot, valde Abazar att gå i exil 2008 och 2014 kom han till Harstad, Norge, som stadens förste fristadsmusiker. 

10 mars 2016 Text: Nicky Armstrong och Christopher Finnigan Översättning från engelska: Staffan Vahlquist

I Darfur börjar kriget med Hakamat, eller ”Janjawid-kvinnorna” som de också kallas. De går i samlad trupp från hus till hus, gata upp och gata ner, och sjunger sina lidelsefulla hatsånger för alla och envar. Deras medryckande kväden om hjältemod, blod och våld bär den sudanesiska regeringens stämpel och finansieras, precis som Janjawid-miliserna, av den. När sångerna rört upp männens sinnen och når sin kulmen ger sig många iväg för att döda, inte sällan i följe av Hakamat. De vildsinta sångerna slår ut i ett crescendo av mord och våldtäkt.

Hakamat är själva ett offer för det krig som sedan 2003 har rasat i Darfur och söndrat Sudan. Med över 50 etniska grupper och 114 olika språk ligger Sudan på ömse sidor om den kristet-muslimska förkastningsspricka som en gång lättvindigt karvades in på kartan av kolonisatörer och boskapsfösare. Sprickan är en avgrund. Från den härrör det hat, de konflikter och den etniska rensning som har hemsökt och ännu hemsöker Darfur och som så här långt har krävt 480 000 människoliv.

Så samlas Hakamat igen. Denna gång låter det annorlunda. Orden i de medryckande, afro-arabiska sångerna har skrivits av Abazar Hamid, en sudanesisk musiker som för med sig ett budskap om fred och försoning. Men efter bara några enstaka framträdanden får han veta att hans bidrag inte är välkommet. Hans liv är i fara och knappt en månad senare flyr han från Karthoum till Kairo.

I Kairo följer sex kreativa år, men när den arabiska våren kommer blir han återigen ett offer för censuren. Medan Mellanöstern faller sönder flyr Abazar, i likhet med miljontals andra, till Europa. Nu bor han i Norge. Genom sin musik, och med hjälp av programmet ICORN Cities of Refuge, söker han omdefiniera, integrera och skapa ett sammanhang för de drygt en miljon nya migranter som anlänt till Europa bara det senaste året.

PEN: Det var ditt fredsskapande arbete i Sudan som gjorde att du fick uppmärksamhet i internationell media, men även att du hamnade på den sudanesiska regeringens radar. Kan du förklara lite närmare vad det var för slags arbete?
Abazar Amid:
Det hela började med en artikel i Washington Post. De rapporterade om en skara lokala musiker som kallas Janjawid-sångarna [Hakumat], en grupp med kvinnor som sjunger krigshetsande sånger. De skriver hatkväden som ska inspirera män att slåss, och faktum är att Hakumat spelar en avgörande roll i folkmordet i Darfur. Om de börjar sjunga utanför ditt hus måste du ta ditt vapen och gå med i milisen, annars är du ingen man. Vad som gör folkmordet i Darfur så speciellt är bland annat att man använder sig av den här sortens våldsbejakande kultur och musik. Kvinnorna är också offer. De sjöng för pengar. De tänkte att om vi sjunger för krig kan vi få pengar, kläder och smycken. Men det var också en fråga om säkerhet. Om de sjöng dessa sånger åtnjöt de viss säkerhet. Själva musiken hämtades från olika källor, du kan hitta både arabiska och afrikanska influenser i den, och de förenas på ett fredligt sätt, utan konflikt. Samma kulturimpulser som afrikanerna och araberna åberopar när de slåss mot varandra.

Du började arbeta med Hakumat för att förändra deras musik och verka för försoning. Kort därefter stängdes projektet ned. Varför?
Jag började projektet ihop med Care International. Det kallades ”Fred och utveckling i byarna” och sökte få till stånd försoning ute i byarna. Vi försökte stöpa om Hakumats sånger och danser och få dem att spela en fredsskapande roll istället. Men regeringen uppfattade detta som en förlängning av det internationella samfundets sanktioner mot Sudan, och när den Internationella brottmålsdomstolens begärde Sudans president häktad kastades 13 organisationer genast ut ur landet. Care International stod överst på listan. Jag började se hur mina kollegor arresterades en efter en, och detsamma hände med en del av de konstnärer och fotografer som var kopplade till projektet. Så jag blev tvungen att flytta.

Den Internationella brottsmålsdomstolens häktningsorder mot president Omar Hassan al-Bashir förändrade det politiska läget i Sudan. Du kände som du nämnde hur myndigheterna drog åt tumskruvarna, och 2008 bestämde du dig för att flytta till Egypten. Kan du beskriva din tid i Kairo?
Jag reste till Egypten med organisationen Freemuse och började arbeta med en fri scen som hette Rådhuset – tyvärr stängdes den ner av polisen för bara två månader sedan. Jag upprättade kontakt med andra musiker där och tog initiativ till ett projekt om musik och demokrati. Vi ville skapa ett ökat utbyte mellan musiker. Vi arbetade med musiker, andra frivilligorganisationer och flyktingar från Darfur och andra länder för att använda musik som en integrerande kraft. Jag jobbade också som musiklärare och stundtals som assistent i en studio. Det var svårt till en början. Det dröjde innan jag hittade något jobb och jag var pappa till tre barn, som nu har blivit fyra. Det var svårt men det var inte omöjligt. Före revolutionen fanns det ställen att spela och uppträda på. Så är det inte längre.

Du bodde i Egypten i sex år. Hur påverkade revolutionen ditt liv där?
Genom mitt arbete och mina kontakter med oberoende musiker och konstnärer blev jag en del av det samhällsskikt som startade revolutionen. Men när det Muslimska brödraskapet, som jag hade flytt från i Sudan, kom till makten i Egypten efter revolutionen blev det genast värre. Samma sorts hot och samma fiender dök upp igen. Freemuse, vilka hade hjälpt mig i egenskap av landsflyktig musiker, blev måltavla. De flesta av mina vänner och de aktivister som utgjorde en del av mitt liv i Kairo drabbades. Idag är de flesta av dem fängslade. Så i det land jag flyttat till blev mina fiender allt fler och mina vänner allt färre.

Året innan hade jag ansökt om uppehållstillstånd i Norge. Jag blev nominerad av Freemuse och fick asyl i Harstad i norra Norge tack vare ICORN-programmet.

Du har flyttat norrut från Sudan till Kairo och nu till Norge. Kan du beskriva hur du har utvecklats som konstnär och musiker?
Runt 1997 blev jag medlem i ett berömt sudanesiskt band som hette Igd Elgalad. De flesta av våra låtar censurerades, gruppens medlemmar hade arresterats många gånger. Till slut bestämde de sig för att bedriva självcensur och inte sjunga om den sociala och politiska situationen i Sudan så att de kunde uppträda obehindrat. Jag bestämde mig för att inleda en solokarriär. Jag kunde sjunga kärlekssånger utan att bli censurerad, men min andra skiva gick längre. Jag sjöng en låt som hette ”New Sudan”; det var en fredssång så den censurerades. Det gjorde mig ledsen och missmodig.

Efter det började jag jobba med Hakumat. Jag lärde mig mer om vad det innebär att vara en sudanesisk musiker och började utarbeta en vision om afro-arabisk musik. Detta berikade min erfarenhet som musiker i ett konfliktområde och hjälpte mig mycket.

Då jag flyttade till Kairo mötte jag människor från hela världen, och över hela världen berättas historier genom musik. När jag kom till Norge upptäckte jag att musiken berättar historier om förtryck också här. Jag har intresserat mig för samisk folkmusik och jojk. Då kristendomen kom till Norge sågs denna musik som något ont och tills helt nyligen fick man inte sjunga jojk i kyrkan. Så förföljelse och censur finns också här. Därför startade jag projektet Afro-Sami som är ett försök att blanda kulturer och utbyta lärdomar, för folk lär av folk.

Hur bidrar din musik till den sociala integrationen i Norge?
Norge är ett gästfritt land och bra på att integrera flyktingar och andra kulturer. En sak som förenar min tid i Egypten med den i Norge är projektet ”Musik för alla”. Det inleddes i Kairo som ett sätt att koppla ihop isolerade grupper av invandrare eller flyktingar med mottagarlandets befolkning, genom att t.ex. skapa evenemang och dela dem på Facebook. Det allra viktigaste just nu är att det inte uppstår två läger i flyktingfrågan. Vi har en eld och kan inte sitta och leka med röken.

Abazar bor fortfarande i Norge – han fortsätter att verka för fred genom sin musik.