En dag kommer jag att återvända till mitt hemland

”Jag kan inte beskriva mina motstridiga känslor när jag beger mig ut med mitt syriska pass i fickan med svenskt uppehållstillstånd och någon sorts turkiskt ID-kort. Jag kan nu ropa i tunnelbanan mitt under rusningstid: ’Titta noga, det ni ser är en tredimensionell människa!’”

Den syriske poeten Housam Al-Mosilli tvingades fly från Syrien 2012 efter att ha fängslats och torterats i tre omgångar. Under fyra år levde han i exil i Istanbul i väntan på en fristad. Den 25 februari anlände han till Linköping som stadens första fristadsförfattare. Vi bad honom skriva dagbok under den sista tiden i Istanbul. 

10 mars 2016 Text: Housam Al-Mosilli Översättning från arabiska: Jasim Mohamed Illustration: Kajsa Nilsson

Mellan mig och flyget som ska föra mig till min nya stad, Linköping, återstår bara några få dagar fulla av förväntningar. Jag funderar på att skriva till min mor och mina vänner i Istanbul, till Istanbuls flygplats som jag ska besöka som resenär för första gången sedan mitt pass gick ut och hamnade utanför täckningszonen (mitt hemland) för två år sedan. Jag funderar på att skriva till den som kommer hit att jag fortfarande tror på att Linköping, trots sina låga temperaturer, är varmare än Alexandria och Beirut.

Ju närmare avfärden kommer desto djupare försjunker jag i detaljer som jag inte trodde att jag behövde tänka på.

10 februari 2016
Nu har jag en biljett med mitt namn. På den står det: Från Istanbul till Linköping med ett byte i Amsterdam. Resetiden är cirka sex timmar. Jag skrev ut biljetten i två kopior, den ena till incheckningspersonal och den andra för att skriva på den en sak: ”Det är fortfarande möjligt för syrierna att resa med flyg från ett land till ett annat. Och den här biljetten är beviset”. Jag visade kopian för en vän. Men han förstörde beviset genom att komplettera med en fras från Youtube: ”Det här klippet får inte visas i ditt land”.

En dag kommer jag att återvända till mitt hemland.

11 februari 2016
På en väder-app lägger jag till min nya stad för att veta hur det ser ut där borta. Sedan jag lämnade Syrien har jag aldrig betraktat sådana appar som ett spännande sätt att hålla sig underrättad om vädret utan det har varit ett arkiv där jag bevarar namn på städer som jag av någon anledning har haft en relation till; på grund av en katastrof eller för att jag besökt den i arbetet, hälsat på en vän eller på en flickvän. Framför mig ser jag Damaskus, Aleppo, Beirut, Alexandria, Kairo, Istanbul, Ankara, Antakya, Berlin och Linköping naturligtvis. Jag tittade snabbt på vädret i alla dessa städer innan jag reste mig ur sängen för att gå till mitt arbete, sen som vanligt. Jag tog på mig halva garderoben och ovanpå en tjock rock, en ylleschal och ett par handskar tjockare än de som målvakten Bofones har på sig inför en avgörande match. Därefter tog jag mitt paraply och gav mig av. Det var en vårdag i Istanbul, 6 grader. Ärligt talat, jag såg konstig ut, kanske löjlig också. Vad ska jag göra, det är ju – 6 grader i Linköping!

Jag kommer aldrig att kunna återvända till mitt hemland.

12 februari 2016
Jag kan inte beskriva mina motstridiga känslor när jag beger mig ut med mitt syriska pass i fickan med svenskt uppehållstillstånd och någon sorts turkiskt ID-kort. Jag kan nu ropa i tunnelbanan mitt under rusningstid: ”Titta noga, det ni ser är en tredimensionell människa!”

En dag kommer jag att återvända till mitt hemland.

13 februari 2016
Om två veckor kommer jag att vara bara två timmar från Alfred Nobels födelseort. Till skillnad från alla nobelpristagare kommer jag att hälsa på honom själv. Men ett sådant besök är absolut ingen vanlig händelse. Nåja, jag måste tänka över några ritualer; jag kommer säkert att avstå från att röka under besöket, jag vill inte av misstag råka tända en dynamitstubbe i stället för en cigarett när vi hänfört talar om fredspristagaren Menachem Begin.

En dag kommer jag att återvända till mitt hemland.

14 februari 2016
John Donnes citat: ”Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig”. Den här dagen är min. Jag ska lägga mig tidigt och älska mig själv mer.

Jag kommer aldrig att kunna återvända till mitt hemland

15 februari 2016
I dag råkar det vara Galileos årsdag. Mannen var lyckligt lottad. Han fick återupprättelse bara tre hundra år efter sin död. Jag hoppas att vi syrier har bättre tur och får upprättelse av den här världen inom en kortare tid.

En dag kommer jag att återvända till mitt hemland.

16 februari 2016
Nyhetssändningen på TV säger: ”Femton människor dog av hunger i den belägrade staden Madaya.” Ögonblicket därpå hör jag piraten från Skattkammarön Long John Silver sjunga ”femton män på en död mans kista”, medan skärmen visar en sjabbig låda av kartong på vilken det står: ”FN-hjälp behövs, men inte till svarta marknaden”.

Ja, ett ögonblick av tystnad är som en ljusårslång resa mellan verkligheten och en tecknad film.

En dag kommer jag att återvända till mitt hemland.

17 februari 2016
Istanbul är en förtrollande varm stad med det förföriska Istiklalkvarteret och alla dess gränder som jag kan utantill och som varje dag överraskar mig med något nytt. Underligt att man möter så mycket värme och frid på en plats som besöks av miljontals människor från hela världen. Men det som har chockerat mig den senaste tiden är upptäckten att under denna plats som sjuder av liv och färger finns en romersk gravplats som växer alltmer ju längre utgrävningarna pågår. Jag är säker på att två tredjedelar av alla människor som passerar den här gatan varje dag, det vill säga en kvarts miljon, inte vet om det. Hur exceptionellt är det inte att se hundra tusen människor gå på tårna 1500 meter för att inte störa de döda!

En dag kommer jag att kunna återvända till mitt hemland.

18 februari 2016
Jag har haft tur som fått bo i ett kosmopolitiskt hus vid Bosporen. I huset fanns fyra rum. I det ena en syrisk författare, i det andra en turkisk journalist som hette Katrin, i det tredje en tysk kvinna och hennes svensk-turkiske pojkvän som behärskar sju språk, kanske flera. Det fjärde rummet var en uppehållsplats för många fantastiska människor: Gabrielle, min italienske vän som kokade pasta innan han pluggade och som gav mig sin gatsbykeps innan han återvände till Italien. Före honom bodde Sida där, min vackra turkiska väninna som kunde ha blivit något mer än bara väninna om hon bara hade stannat en månad till, eller om hon hade kunnat avstå från att skaffa husdjur med speciella behov. Jag förlåter aldrig mig själv att jag brast i skratt eller gråt när jag såg hennes blinda hund när den krockade med väggarna gång på gång innan hans nos lett honom ända fram till matskålen.

Jag kommer aldrig att kunna återvända till mitt hemland.

19 februari 2016
Min väska är nästan packad. Från och med nu tills jag anländer till min nya stad har jag att tampas med känslan av att jag har glömt något varje gång jag ser väskan. Det är inte första gången jag glömmer något. Min favoritskjorta blev kvar i Beirut, en dedicerad bok i Alexandria och min själ under ett olivträd i Damaskus.

En dag kommer jag att återvända till mitt hemland.

20 februari 2016
Jag kom tillbaka hem sent efter en tröttsam dag på arbetet där jag letade efter ett klipp med hög kvalité på en ytterst barbarisk massaker som jag skulle prata om i mitt tv-program om politik och film. Vid porten överraskades jag av oväsen som kom inifrån. Det verkade som om det pågick en fest i ett av rummen, det fjärde rummet som är mitt favoritrum. Det var inte länge tomt. En tysk studentska som studerade historia vid Istanbuls universitet bodde i det sedan några dagar tillbaka. Men jag hade inte stött på henne mer än två gånger av en slump. Jag gick in i huset och såg henne komma ut från köket med tre drinkar. Hon hälsade och envisades med att jag skulle följa med henne till rummet. Där såg jag fem tyska tjejer och en fransyska. De hälsade varmt på mig och gjorde plats åt mig. Alla var studentskor och höll på att avsluta sina studier. De var inte bara nyfikna och pratsamma utan vänliga också. Vi talade om olika saker. Jag gladdes speciellt åt att få prata med tre av dem. De hade studerat några terminer i Linköping. De nämnde fantastiska saker om min nya stad, sedan tog vi några bilder tillsammans som minne, kanske för att bevisa händelsen ifall någon skulle ifrågasätta den. Jag gick sedan till mitt rum och tittade på midnattsnyhetssändningen.

Jag kommer aldrig att kunna återvända till mitt hemland.

21 februari 2016
Till min resa återstår bara fyra dagar. Jag har några listor med vänner som jag skulle vilja ta farväl av innan jag åker och listor med presenter som jag skulle vilja ta med mig till vänner i Sverige. Tiden går hur snabbt som helst. Det verkar som om jag inte skulle hinna med särskilt mycket av det jag planerat. Fast det är bättre än om jag hade stött på oändliga komplikationer. Jag hör nästan flygplanets motor brumma och jag njuter av det.

En dag kommer jag att återvända till mitt hemland.