Vad gör en fristadssamordnare?

Enligt avtalet med ICORN ska varje fristad utse en koordinator som ansvarar för projektet. Vad innebär den rollen? Jasmina Rihar, samordnare i Ljubljana, Slovenien, svarar här på den frågan och ger en personlig inblick i arbetet med att ta emot och ansvara för en förföljd och hotad författare.

10 mars 2016 Text: Jasmina Rihar

Ofta när jag svarar på frågan vad jag arbetar med ser folk ut som frågetecken när de tittar på mig. På slovenska blir samordnare för ICORN en riktig tungvrickare. Försök att läsa: koordinator mreže mest zatočišč za preganjane pisatelje. Dessutom kan ordet förföljd (preganjane) lätt uppfattas som förföljer (preganjanje), så ofta blir jag den som arbetar som samordnare för att förfölja författare! Lite mer detaljerat skulle man även kunna definiera rollen som samordnare såsom: taxichaufför, terapeut, turistguide, sekreterare, barnvakt, PR, översättare, litterär turnémanager, moderator, någon som organiserar evenemang … och jag har säkert glömt massor. Naturligtvis är man bättre på vissa saker och sämre på andra (även att be om hjälp). Men om du tänker efter en sekund … Vi är alla så många olika saker för våra närmaste vänner även i vår vardag, så i princip kan man säga att den viktigaste rollen och målet för en samordnare för ICORN helt enkelt är att vara så mänsklig som möjligt, att dela och ge det man har fått till den andra.

När en konstnär, författare eller journalist anländer – någon som oftast kommer från en helt annan kulturell bakgrund – samt det faktum att han eller hon inte enbart stannar kvar för en festival, inser du hur lite du egentligen vet om ditt eget samhälle. Så du får till exempel lära dig att ordföranden för det afrikanska centret i Slovenien är en etiopier, att Ljubljana fungerar som bas för Slovenian International Ladies’ Association (SILA), att det finns en aktiv arabisk klubb och så vidare. Å andra sidan var det kanske första gången som den slovenska allmänheten fick höra talas om och läsa om författare som Abe Gubegna, Bealu Girma, Salomon Deressa eller lyssna på Tsegue Maryam Guebrous utsökta musik.

Men allt är inte en dans på rosor och ibland kan en samordnare hamna i blåsväder. En sak som hände var att en gästförfattare kritiserade det sätt på vilket en del slovenska författare ville handskas med förmodat förtal av några författare i en lokal tidskrift. Han ansåg att söka skydd från den bredare gemenskapen av internationella författare enbart skulle utgöra en fara för yttrandefriheten, eftersom detta skulle leda till ett visst tryck på slovenska läsare och journalister och få det att verka som att vissa författare var heliga och det var inte tillåtet att skriva om dem hur som helst. Gästförfattaren höll helt med om att en del media i många regimer hade specialiserat sig på att använda sig av förtal som ett sätt att misskreditera och smutskasta samt att det är möjligt att hitta rester av dessa metoder även i äldre demokratier. Men om man vill försvara yttrandefriheten måste man hålla sig till den yrkesmässiga etik journalister är tvungna att följa samt använda sig av motsvarande verktyg: rätten till genmäle, rättsliga åtgärder, medling och så vidare. Eftersom han ”vågade” säga vad han tyckte och eftersom han ”vågade” vara öppenhjärtig gällande några andra frågor, anklagades vår gästförfattare för att ha svikit den gemenskap av författare som så generöst hade tagit sig an honom. Det var en kniv i ryggen, ingenting annat.

Om vi betraktar detta fall från ett neutralt perspektiv är det intressant att se vad som framkallar sådana händelser. Förföljda författare är dissidenter i sina slutna (mestadels muslimska) samhällen och de kan inte identifiera sig med sina ofta teokratiska regimer. Detta definierar dem av nödvändighet som liberala eller vänster inom den europeiska politiska kontexten. Detta är helt logiskt om man tänker på den typ av hermetiska samhällen som de kommer ifrån. Det som är bra är att de vet hur de kan ge konstruktiv kritik, och de har visat detta då deras uppfattningar inte bara är den typ av posering som vi ofta ser i västvärlden, utan innebär en stor, ibland livshotande, risk. De har därför en starkare känsla för yttrandefrihet samt en klarare idé om hur man bör försvara och främja den. Kanske tas yttrandefriheten nästan för givet i vissa äldre demokratier, men i ett övergångsland som Slovenien är det ganska uppenbart att brottet med de totalitära idéerna inte var tillräckligt effektivt. Så efter 25 år av demokrati har vi bevittnat en politisk process som enbart stoppades av den konstitutionella domstolen efter att den målsägande redan hade suttit i fängelse. Att någonting sådant kan hända mitt i Europa visar att vårt samhälle fortfarande inte har gjort sig fri från den gamla regimens mentalitet. Detta är skälet varför man till och med kan dra vissa paralleller till samhällen som har utvecklats utanför den europeiska traditionen, och missförståndet ovan bekräftar dessvärre detta. Här tror jag att det finns en djupare chans för våra samhällen och en djupare anledning att agera värd för förföljda författare. Deras perspektiv och beteenden är i allmänhet så olika och fria från våra invanda mönster att de tvingar oss att vakna upp från vår slummer eller stagnation och kräva förbättringar. Å andra sidan framhäver dessa författare de värden som den europeiska civilisationen har skapat och kämpat för under århundraden. Detsamma gäller för det som gör Europa till en attraktiv och trygg plats: detta har inte skapats över en natt.

Trots detta kan man i detta sammanhang bli besviken. Av över trettio personliga inbjudningar till journalister i olika medier dök inte en enda upp till en debatt med två förföljda, oberoende journalistkollegor. Inte en enda. För att inte nämna att trots ett antal olika erbjudanden brydde sig den slovenska statliga televisionen inte om att fråga de marockanska journalisterna vad de tyckte om den arabiska våren, trots att den ägde rum just då. Nej. Min telefon började bara ringa oavbrutet efter 7 januari 2015. Efter att Zineb sedan en lång tid hade lämnat Ljubljana för att arbeta på Charlie Hebdo, mindes media att hon hade bott här och letade desperat efter henne så att hon kunde ge en förklaring. Denna logik kan jämföras med ett dåligt skämt vi har om reparationer av vägar och gator som är i mycket dåligt skick: ”Någon dö först i den här farliga kurvan innan de kommer och fixar den.” Många gånger är det precis så det är. När jag skriver detta tänker jag för mig själv att min PR uppenbarligen inte räcker till. Jag borde jobba hårdare med detta.

Nu till det positiva. Under ICORN:s generalförsamling som hölls i maj 2014 i Ljubljana visade Mladinskoteatern, Glejteatern och Dockteatern stor öppenhet och tillhandahöll givande samarbeten under hela mötet. Den halvårsvisa församlingen och de halvårsvisa nätverksmötena är också en ovärderlig resurs för samordnare och författare, och med åren blir de bättre och bättre. En värdefull plattform för att i en vänlig stämning utbyta idéer och erfarenheter i debatter som respekterar olikheter och där yttrandefriheten de facto kan utnyttjas. Även om den europeiska tankevärlden i vissa avseenden kan vara oberoende och på något sätt iklädd ett slags överlägsenhetskomplex, hamnar den ibland i cirkelresonemang där det knappast är motiverat. Slovenien kan räknas in i ett sådant cirkelresonemang och därför är ICORN värdefullt vad gäller att bredda och berika vårt samhälle. Samordnarna ges den ädla och viktig uppgiften att göra deras röster hörda.