Mörkret över Mosul – om journalism och IS i Irak

För den irakiske journalisten och författaren Nawzat Shamdin har innebörden i ordet hem kommit att omtolkas under de två år han varit bosatt i Skien, Norge. I över ett årtionde hade Shamdin i sitt journalistiska arbete satt ljuset på grymheter begångna av milisgrupper i Irak och i synnerhet av den Islamiska staten (IS). Efter flera mordförsök genomförda av IS-anhängare blev han emellertid tvungen att lämna sin hemstad Mosul som legat under IS sedan 2014, och då via ICORN bli en fristadsförfattare i Skien. Journalisten Afrah Nasser har intervjuat honom för Dissidentbloggen.

10 mars 2016 Text: Afrah Nasser Översättning från engelska: Nils Håkanson

På ett förbittrat och ändå obändigt sätt berättar Shamdin för mig att han aldrig kommer att besöka sin hemstad igen, inte ens om han får möjlighet att flytta tillbaka till Irak. Han är helt förvissad om att allt det som han en gång tyckt om i Mosul numera, efter att staden skövlats av IS-grupperingar, är ohjälpligt fördärvat.

En mörk svensk februaridag fick jag ett brev från Dissidentbloggen, i vilket man undrade om jag ville intervjua Shamdin, som hade gjort sig känd genom att avslöja brott begångna av IS, och skriva om hans arbete. Trots det nedslående ämnet och det dystra svenska vädret blev jag så glad att jag utan betänkande antog uppgiften. Skälet var att jag hyser den största beundran för människor som förmått visa mod då de ställts ansikte mot ansikte med faran och smärtan.

Irak har genomlidit en lång följd av brutala krig under de senaste årtiondena, och en av de senaste faserna i detta var IS:s maktövertagande i Mosul. Att skriva om Mosul är ingen lätt sak. Alla uppgifter som kommer ut ur staden eller andra delar av det som IS kallar för sitt territorium har påverkats av organisationens informationsmonopol. Det är nästan omöjligt att få en ordentlig uppfattning om situationen på plats eller att få uppgifter bekräftade. Den journalist som vågar berätta om något som går på tvärs mot IS:s önskemål blir bortförd eller dödad. Ändå har många journalister axlat bördan att upplysa världen om vad som sker. Men det har förstås ett högt pris. Enbart 2015 mördades åtminstone 71 journalister i Irak, vilket gör landet till en av de farligaste platserna i världen för publicister. Shamdin hade kunnat vara ytterligare en i mängden, men lyckligtvis hade ödet något annat i beredskap åt honom.

Journalistens avskräckande yrkesroll
Shamdin är utbildad jurist men journalist till yrket och därtill − genom sin livslånga kärlek till skrivandet – skönlitterär författare. Han beskriver hur hans verksamhet som journalist såg ut innan han flyttade till Norge: ”När jag lämnade Irak 2014 hade jag förlorat mer än femtio kollegor som arbetat med media, de blev systematiskt utgallrade och dödade av IS, fullständigt öppet och med polisens samtycke. Inget som helst stöd fick de, myndigheterna är helt i IS:s grepp. Så jag försökte vänja mig vid dessa ändlösa dödshot, vid tanken på att jag själv kunde stå på tur.”

Situationen för journalister i Irak under IS är avskräckande. Kårmedlemmar ur hela det politiska spektret har blivit överfallna, gripna, hotade, ibland dödade av IS-anhängare. Man har gjort en lista på vilka journalister och mediearbetare i Mosul som man vill bli av med, alla som inte ställer sig på deras sida blir måltavlor. ”När IS har plockat in och dödat en journalist på listan så tillkännager de det stolt, så att andra ska bli avskräckta”, förklarar Shamdin. ”En följd av det är att 99 procent av journalisterna någon gång har arbetat under falskt namn, jag också.” Det brukar avgöras av hur pass riskabelt ämnet är. ”När jag skrev om de sekteriska striderna i Irak och om vem som underblåser och tjänar på dem, då var jag tvungen att göra det under antaget namn och att ange falska namn för mina källor; de måste ju skyddas. Men annars har jag skrivit under mitt riktiga namn.”

Shamdin har arbetat för den Mosultidning som på engelska heter Ninevah Daily (redaktör 1995-2003), för dagstidningarna Wadi Al-Rafidayn (vid redaktionen 2003-2005), Mustakbal al Iraqi och den Bagdadbaserade Al Mada (som chef för Mosulredaktionen 2005-2012). Sedan 2010 har han verkat som chefredaktör för kulturtidskriften Thaqafat. Han har också arbetat för tidningarna Iraqiyoun och Aleqtissadiya, ibland även som korrespondent för nättidningen MICT Niqash.

Att Shamdin skrivit under eget namn har medfört stora risker. Bland de många mordförsöken minns han särskilt den gången då tre pistolkulor knappt missade honom när han var ute och körde bil. En annan gång räddades han mirakulöst genom att bilbomb exploderade i närheten. ”Vi journalister är mycket väl medvetna om den förfärande statistiken för attacker mot vår kår”, berättar han. ”Alla vet att han eller hon kan bli avrättad endera dagen, när som helst. Jag fick vara mycket försiktig. Ofta övernattade jag på kontoret. Det var farligt att vara ute när det var mörkt. Men kanske att försiktigheten räddade mig.”

Att skriva är mitt liv
Sedan IS började ta form under 2000-talets första årtionde har Shamdin skrivit hundratals artiklar om den korruption och det våld som följt i organisationens spår. Ett av de viktigare, mer djupgående reportagen gjorde han 2012, det var i två delar och hade titeln Alla känner till hemligheten: betala IS eller dö. ”Det var en av de texter som störde dem mest”, förklarar han, ”de irriterade sig på att jag visste vilka de var, de där killarna, att jag visste exakt vad de ville och vad de hade för planer.” Shamdin har också skrivit om de olika grupperingarnas skilda målsättningar för Iraks inkomstbringande oljeindustri och avslöjat de nya makthavarnas utsugning av landet.

Förutom sådana politiska reportage har han framförallt skildrat den humanitära katastrofen i Mosul och våldets påverkan på livet i staden. Exempelvis har hälsosituationen för barn varit ett återkommande ämne. ”Man blir förkrossad av att skriva om sjukvårdssituationen för stadens barn under IS, det är fruktansvärt. Jag har gjort hundratals reportage, men inga har gjort så ont att skriva som dessa, om de döende barnen som på grund av alla strider inte kan få den medicin de behöver och som långsamt bara tynar bort”, förklarar han med tjock röst.

Tillsammans med fru och barn försöker nu Shamdin att återhämta sig i Norge, men som den flitige reporter han är fortsätter han envist att göra sin röst hörd om det som sker i hemstaden Mosul. Jag frågar hur han ser på sin nya fristad i Norge. ”Förr var jag journalist, författare och jurist”, svarar han, ”idag är jag flykting.” Han tystnar, sedan fortsätter han. ”Fast det är inte hela sanningen. Jag är inte bara flykting. Jag skriver fortfarande om Mosul för Niqash. Jag skriver, jag utbildar journalister, utan avbrott följer jag den politiska utvecklingen i Irak och Mellanöstern. Hela tiden säger man åt mig att det är som om jag alls inte hade flyttat; det är bara min kropp som är i Norge, själv är jag kvar i Irak.”

Då jag får höra om alla de ohyggliga upplevelser som Shamdin har behövt genomgå kan jag inte undgå att undra hur det har påverkat honom känslomässigt. Han svarar rättframt att han har en hemlighet som bara hustrun känner till och som han håller dold också för barnen; att det inte går en vecka utan att han vaknar av mardrömmar om alla de hot han fick ta emot. Men trots alla problem som skrivandet har medfört är det fortfarande Shamdins stora passion. ”Att skriva är mitt liv”, säger han. ”Ibland undrar jag: vad skulle jag ha gjort utan skrivandet? Men om jag kunde gå tillbaka i tiden, då skulle jag ändå ha valt att skriva om Mosul; idag ångrar jag ingenting, trots allt som skrivandet har fört med sig.”

Under de senaste två åren har ICORN hjälpt Shamdin att ge ut fyra böcker. Idag arbetar han på en roman om de jezidiska flickornas fruktansvärda situation i Irak, om allt går rätt med snar utgivning. ”Idag skriver jag fritt, utan att några poliser kommer och knackar på”, avslutar Nawzat Shamdin.