Från Havanna till Reykjavik

Den kubanske poeten Orlando Luis Pardo Lazo tvingades lämna sitt hemland 2013, efter att ha stämplats som ”landsförrädare” och anklagades för att bedriva ”kontrarevolutionär” verksamhet – genom sin poesi. I september 2015 blev Reykjavik hans nya fristad. Här publicerar vi två dikter som handlar om exilen och den nya staden.

10 mars 2016 Text: Orlando Luis Pardo Lazo Översättning från spanska: Marika Gedin

Browniansk rörelse

kvällar tidigt om våren i brown
det finns ingen himmel som är mer himmel än nordens himlar

lugnet i förenta staterna är nästan
änglalikt
ett land skapat med hjälp av universitet
land utan universitetsstudenter
e pluribus solum

marsmånader på rhode island utan körkort
lyckan är att säga att detta var lyckan

”egsactly” som nordamerikanerna säger
mellan ord och ord
på ett avfallsspråk som kallas engelska
från tystnad till tystnad
förväxlad med sorlet från klassrummen

detta buller från segrarna
denna vackra brist på bildning om sanningen
denna ögonblickliga och slutgiltiga genomskinlighet

akademiens kreditkort glider som knivar
i utbyte är allt leenden och falskt kaffe
solen är nödvändig, ödmjuk, uthärdlig
ljuset det minst kubanska ljuset i världen
havet är aldrig ljumt
begravningsplatserna ännu inte trovärdiga
inte i något hörn finns hörnet
där den där flickan förstörde din barndom

providence påminner lite om fosterlandet
om dess innergårdar
new england översätts till kubanska
som brave new habana

av vintern återstår bara några spottloskor av frost
och punktligheten hos internets taxibilar
det finns ingen exil
hur som helst befinner du dig i uber-exil
det är bara en övning i exakthet

allt kommer att gå så fort
igår var det oktober och i morgon skulle det ha varit april
dina föräldrar kommer att dö i telefonen
dina katter kommer att glömma dig
grannarna i kvarteret bli främlingar
inte ens minnet av den du var utan att ha rest därifrån
kommer bli kvar

men idag
börjar benen och jalusierna att sära på sig
det luktar fukt från människor
du vaknar till ett liv med små dockor
där det inte finns något ont ens i begäret

du riskerar min orlando luis
att bli en dygdig person
det vill säga, en drömmare
det vill säga, en bödel
det vill säga, ett helgon som rymt från revolutionens evangelium

kvällar tidigt om våren i brown
det finns ingen himmel som är mer himmel än nordens himlar

och gud såg att det är gott att vi kubaner inte existerar här
och gud såg att det är gott att vi kubaner inte existerar
och gud såg att det är gott att vi inte existerar
och gud så att det är gott att inte
och gud såg att

 

 

Dagjämning i Reykjavik

lördagarna når inte hit

på så höga latituder
har veckorna två eller tre dagar
sällan fyra

det finns inget veckoslut
vid världens ände
det finns ingen början på veckan
i världens början

närvaro och upprepning
maskiner från barndomen
minne som vi redan ansåg dött
och
begravet

som goda kubaner
är vi barn som inte ens kommer ihåg
den sista vaggvisan om skräck
som vår till hälften nordiska mor
sjöng för att få oss att sova

mardröm och upprepning
vid polcirkeln är allting pendel
allt beror på
allt är magma som återvänder över tystnaden
hos sina egna fötter

kyrkorna slår med sina digitala klockor
varannan eller var tredje minut
sällan var fjärde

katedralen på reykjavik google images
är inte på något vis
enbart katedralen i reykjavik

vilseledning och upprepning
till och med kompasserna är mindre avgörande här
vid nordpolen försvinner norr

det är det sköras triumf
denna skörhet av eld
som förvandlar den äldsta av dina kartor till
en askkopp
en förkastningsspricka
en vulkan

gejsrar som andas som strandade valar
varannan eller var tredje minut
sällan var fjärde

de är eviga som tiden men
ibland tröttnar de liksom öarna
på att andas

det finns inget veckoslut
vid världens ände
det finns ingen början på veckan
i världens början

att helt och hållet börja om på nytt
som om det vore det mest naturliga
att helt och hållet börja om på nytt
som om det vor

på så höga latituder
har det redan varit tisdag före lördag
två eller tre gånger
också fyra

det övriga är myt
det vill säga, det övriga är världen därnere
som semester
innehållslös
oförklarlig
för dem som när de växte upp
trodde att norrsken
är ett naturligt fenomen

årstider som löpsnaror
det oföränderliga året
ljuset som är knappt om sommaren
och under vintern inte är minimalt
utan inneboende
allestädes närvarande
lungljus

fysiskt ljus
som regn i reykjavik
som dimma i bukten
som heliga ruiner

fosterland av sten
ord av uttalad outtalbarhet
eldfjall þögn eilífð
för vilka växte vi upp och trodde
att norrsken kommer från
en fenomenal natur

här är timmarna fortfarande mänskliga
timmar
så allt var precis tvärtom
mot det de berättade för oss med dessa läsbara ord
som många på avstånd kallar revolution

just på grund av detta berättade de för oss med dessa läsbara ord
för att vi inte skulle läsa med något annat alfabet
åtminstone inte
förrän vi skulle bli tillräckligt
ofarliga
utsatta för väder och vind
oförklarliga

det finns inget veckoslut
i världens början
det finns ingen början på veckan
vid världens slut

jag passerar torgen och caféerna
jag är en politisk dröm
en vandrande staty
en bokstavligt osynlig som alla ser
sonen som en kubansk mor gömde inte för gud
utan för staten

min ensamhet räcker för att ödelägga
tusenåriga familjer
monologer som inte lämnade spår på lavan
skönheten i att stå emot
är oemotståndlig
sanningen drar mig till kanten av dammarna
eller till en bänk i katedralen som var ett misstag
på reykjavik google images

vilken vapensköld för vilken stad som helst skulle vara fruktlös nu
mot denna sjukdom som är att inte lämna det här
och gå i exil

åtminstone inte
innan de tusen år av tisdagar som ännu saknas
för att veckan skall bli lördag igen
det vill säga
bli blomma bli tår bli en rysning
eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár
bland andra oöversättbara
bilder

jag låtsas inte min plötsliga eufori för mitt land
jag låtsas inte min galenskaps ofattbara mineral
från ö till ö
jag är den enda av islänningarna
som födde sig själv under reykjaviks senaste dagjämnin