Casa Refugio Citlaltépetl – ett hem för exilförfattare i Mexiko

I den levande stadsdelen Condesa i Mexiko City finns Casa Refugio Citlaltépetl – ett hus som kombinerar arbetet med att ta emot förföljda och hotade författare, översätta och ge ut exilförfattare, arrangera litteratursamtal och internationella workshops. Philippe Ollé-Laprune, chef för Casa Refugio Citlaltépetl, berättar här om arbetet med exilförfattare i Mexiko. 

10 mars 2016 Text: Philippe Ollé-Laprune Översättning från franska: Jan Henrik Swahn

Sedan 1999 finns det ett hus i den mexikanska staden Condesa som tar emot författare på flykt. Därmed håller man liv i en djupt rotad tradition i Mexiko: att ge husrum åt konstnärer och intellektuella som utsatts för hot i sina hemländer. Huset kan ståta med att tidigare ha tagit emot såväl Victor Serge som Ana Seghers, Luis Cernuda och Benjamin Péret, samtliga författare som på grund av förföljelse tvingats gå i exil. Det ingår i nätverket ICORN (International Cities of Refuge Network) som har sin bas i Stavanger i Norge. Det fyller tre syften: att ta emot två författare som får bo i huset under två år, att erbjuda litterära aktiviteter och evenemang som knyter an till exiltemat och att ge ut böcker och en tidskrift, Líneas de fuga (”Rader på flykt”).

Det som ger huset dess verkliga särprägel är att man ger husrum åt författare tvingade i exil. Dessa är ofta ivriga att upptäcka och bli delaktiga i den mexikanska kulturen. Författarna väljs ut efter förslag från ICORN. Så snart en författare tackat ja till inbjudan förses hen med en flygbiljett till Mexiko, blir mött på flygplatsen och så kan det ömsesidiga utforskandet ta vid. I huset väntar dem ett möblerat rum med nybäddad säng. Där ska de nu tillbringa två år av sitt liv.

Redan från början får de inbjudna författarna veta att det när första året har gått är dags att fundera över framtiden, om de vill stanna i Mexiko eller söka sig någon annanstans. De som vill stanna börjar en språkkurs i spanska, vilket möjliggör för vissa av dem att ta mer aktiv del i det lokala litterära livet. De får snabbt möjlighet att publicera sig på spanska i husets egen tidskrift och får hålla en presskonferens för att kasta ljus över sin situation och sin roll som författare. Och när de känner sig beredda att ta ytterligare ett steg finns goda möjligheter för dem att anordna författarkvällar eller föredrag, antingen i husets konferenssal eller på annat håll, på festivaler eller bokmässor.

Av de tolv författare som har bott i huset sedan 1999 har fyra beslutat att slå sig ner för gott i Mexiko. De har fått anställning i den akademiska världen eller inom landets kulturliv. En av dem som har stannat är en författare från Tchad, Koulsy Lamko, som nu i sin tur driver ett exilförfattarhus i de historiska, centrala delarna av Mexiko City. Många av dessa författare har publicerat en eller flera böcker i Mexiko tack vare la Casas förda politik vad gäller samutgivning. Den serbiske författaren Vladimir Arsenijevic har således kommit ut med en roman på det ansedda, ursprungligen spanska förlaget Alfaguara. Mest överraskande är kanske fallet med poeten Xhevdet Bajraj från Kosovo, som fattat beslutet att leva i Mexiko med sin familj. Han är nu professor i samtida poesi vid universitetet i Mexiko City och har publicerat en rad böcker på spanska. Den första översattes från albanska till spanska av en översättare bosatt i Madrid. Den andra översatte han själv tillsammans med sin fru, varefter en mexikansk poet finputsade manuset. Hans senaste bok skrev han direkt på spanska och lät sedan en lokal författare bearbeta texten stilistiskt. Dessa tre böcker uppvisar en lingvistisk utveckling, ett stegvis anammande av spanskan som kan ses som en symbol för hur han har erövrat en kultur som han lärt känna under sina år i landet och som har renderat honom ett storartat mottagande.

Den iranske poeten Mohsen Emadi har även han valt att stanna i Mexiko; som den polyglott han är lärde han sig snabbt spanska och blev ett självklart inslag i det lokala litterära landskapet. Han syns ofta i uppläsningssammanhang och på litteraturfestivaler. Han lägger också ner mycket tid på sitt arbete med att uttolka poesi från hela världen till farsi, som han sedan presenterar på sin hemsida. Tack vare den har iranska läsare tillgång till poesi som de politisk-religiösa ledarna i Iran gör allt för att censurera. Mohsen har bland annat tolkat den argentinske poeten Juan Gelman och den mexikanske poeten José Emilio Pacheco på farsi. Få har lyckats integrera sig så bra som han. Shajriza Bogatyreva har även hon gjort bestående intryck. Hon är från Tjerkessien och skriver på ryska men har lyckats tillägna sig spanskan så pass att hon nu sitter i Moskva och översätter personligt utvalda verk från spanska till ryska som många ryska läsare kommit att uppskatta.    

La Casa är beläget i en stad med rika litterära anor och det förpliktigar. Man kan nu se tillbaka på sexton år av konferenser, författaraftnar, seminarier och skrivarverkstäder. En publik bestående av såväl stamgäster som nyfikna förstagångsbesökare söker sig hit, inte minst på torsdagskvällarna som alltid har någon programpunkt att erbjuda. Ofta finns det något givet tema för kvällen, vilket tillåter författaren att bidra med egna reflektioner över en rad skilda ämnen: eget eller andras skrivande, kanske en presentation av något ännu outgivet verk. Dessa kvällar brukar också kunna ge utrymme åt utländska författare på tillfälligt besök i Mexiko. Det faktum att det finns en restaurang och en bokhandel i huset bidrar till atmosfären och förstärker husets intryck av mötesplats.

Ambitionen har hela tiden varit att ytterligare berika programutbudet genom att arrangera symposier, antingen i själva la Casa eller i anrika byggnader som exempelvis Palais de Bellas Artes. Kända namn som Salman Rushdie, Wole Soyinka, Edouard Glissant, Antonio Tabucchi, Svetlana Aleksijevitj eller Annie Le Brun hör till dem som har medverkat. Med sitt rykte som når långt utanför landets gränser har huset förvandlats till ett litterärt och intellektuellt centrum för i synnerhet latinamerikanska författare.  

De redskap som la Casa förfogar över är i första hand avsedda för att nå ut till allmänheten och kommer ofta till användning tack vare de författare som bor i huset. Tidskriften har till exempel ofta låtit någon av dem hålla i redaktörskapet: Safaa Fathy har organiserat ett temanummer om egyptisk poesi, Alaeedin Molah ett om poesi från Syrien och Mohsen Emadi flera nummer om palestinsk eller kurdisk poesi. Boris Diop har sammanställt ett nummer av tidskriften med temat ”att skriva på ett minoritetsspråk”. Det mest originella numret måste ha varit det som den afrikanske författaren Koulsy Lamko förverkligat efter att ha tillbringat flera veckor i en by i Campecheregionen. Byn heter Kesté och har byggts upp av flyktingar från Guatemala som tvingades lämna sitt land under inbördeskriget på 1980-talet och som fick asyl här av Mexikos regering. De tilldelades även ett stycke land och gavs möjligheter att etablera sig här. Koulsy bodde hos dem och har sedan kunnat förmedla bybornas tankar kring minnets betydelse. I detta femtonde nummer av tidskriften varvas bybornas vittnesmål med Koulsys egna texter. Dessa och tidigare exempel ger en tydlig bild av att de flesta av husets tolv residenter har kunnat få sina texter utgivna i Mexiko.

Exiltemat är ständigt närvarande och själva utgångspunkten för många av de aktiviteter som äger rum i huset. Mexiko är ett land med en rik tradition inom denna domän och arbetet som sker i la Casas regi lyfter fram denna tradition i ljuset och fördjupar kunskapen om de orsaker och konflikter som ligger bakom. En utställning med 25 affischer på temat ”Mexiko City, solidarisk stad, exilens huvudstad” har kommit till stånd, med en välmatad katalog på tre språk. Den mest uppmärksammade boken i sammanhanget är en påkostad, tvåspråkig dubbelvolym på 500 sidor vardera: ”Paris och Mexiko, exilens huvudstäder” som innehåller texter av 48 författare. Tack vare dessa får läsaren ta del av historier om olika platser och personer som var och en på sitt sätt illustrerar på vilket sätt exilen de befunnit sig i har berikat dessa båda huvudstäder. Utan att på något sätt vilja presentera exilen i ett tragiskt ljus ger boken konstruktiva inblickar i hur denna ström av människor har påverkat det senaste seklet.  

La Casa Refugio Citlaltéptel har med sina aktiviteter lyckats sammanfoga mottagandet av exilförfattare med en kulturell verksamhet öppen för allmänheten. Efter så många framgångsrika år är det naturligt att tanken nu börjar väckas att utvidga verksamheten och öppna fler författarhus i andra latinamerikanska städer.