Fristadsförfattare på grund av sexuell orientering

För den somaliska författare Ahmed Mohamed blev det alltför riskabelt att vara öppet homosexuell och skriva om det i en starkt homofobisk miljö. Med hjälp av ICORN kunde han till slut bli Skellefteås första fristadsförfattare. Men verkligheten som invandrare i Sverige visade sig långt ifrån okomplicerad. Jude Dibia från Nigeria kom till Malmö som fristadsförfattare efter att ha tillbringat ett år i exil i USA. Hans böcker gjorde det omöjligt även för honom att stanna kvar i sitt hemland. Nu försöker båda använda sin nya plattform i Sverige för att förändra negativa attityder mot hbtq-personer i Afrika och Mellanöstern.

10 mars 2016 Text: Daniel Gustafsson

26-åriga Ahmed Mohammed är somalier till nationaliteten, men har levt större delen av sitt liv i ett arabiskt land i Mellanöstern, där han också föddes. Mohamed började skriva tidigt, och hans egen sexuella läggning blev snabbt ett ämne i hans böcker.
”Jag har alltid varit intresserad av språk, och kände tidigt ett behov av att skriva. Jag skriver på arabiska, men trots det blev min första bok Jihadi Kafahi publicerad i Somalia. Eftersom homosexualitet är ett tema i boken försvann den från bokhandlarna i Mogadishu inom loppet av tre månader”, berättar han.

I Nigeria kunde 41-åriga Jude Dibia också publicera sina böcker till en början, han blev till och med nominerad till ”Nigeria Prize for Literature” 2007, fastän hans debutroman Walking With Shadows från 2005 till en början var svår att hitta i bokhandlarna. Efter hand blev den dock en succé och gjorde att Dibia själv hamnade i fokus, vilket inte bara visade sig vara positivt. Hans böcker beskriver öppet dilemmat av att vara homosexuell i en kultur som är starkt traditionell när det gäller synen på sexuell läggning.[1]
”I stor utsträckning anser många att queera beteenden och livsstilar är främmande för afrikansk traditionell kultur, vilket inte alls stämmer”, säger Dibia.

I januari 2014 införde Nigeria en lag som inte bara kriminaliserar samkönade relationer, utan också i stort kriminaliserar hbtq-personer och de som på något sätt stödjer dem. Våld och hatbrott mot hbtq-personer började öka allt mer. I Somalia är situationen liknande, om inte hårdare. Lagstiftningen diskriminerar uttryckligen människor på grund av deras sexuella läggning, och det finns flera rapporter om offentliga mord på unga homosexuella män och kvinnor på senare år. Ett sådant fall är 18-åriga Mohamed Ali Baashi som stenades till döds utanför Mogadishu 2013. Fristadsförfattaren Ahmed Mohamed beskriver situationen för hbtq-personer i Somalia som kort och gott ”fruktansvärd”, medan hans andra hemland i Mellanöstern inte heller visade stor tolerans för hans sexuella läggning.
”Jag skulle med all säkerhet sitta i fängelse om jag stannat där, men Somalia är ändå värre. Där vore jag antagligen död. Homosexualitet är bara ett stort ”no-no”. Minoriteter är de verkliga offren i vårt samhälle”, säger han.

Både Jude Dibia och Ahmed Mohamed ser också en liknande tendens i det att hbtq-frågor för de flesta helt enkelt inte är relevanta i deras respektive hemländer. Andra mer generella problem relaterade till haltande ekonomi, inflytande från militanta rörelser och även krigsliknande tillstånd lägger fokus på annat i den allmänna opinionen.
”Det är lätt att glömma att många hbtq-personer angrips, förnedras offentligt och förvägras grundläggande mänskliga rättigheter i Nigeria, eftersom nyheterna domineras av andra akuta problem. Folk argumenterar gärna att så länge ’viktigare’ frågor är mer påtagliga förefaller varken rättigheter eller förtryck vad gäller hbtq-personer viktigt, eller är ens en fråga”, säger Jude Dibia.

Ahmed Mohamed kände snabbt pressen från lokala somaliska grupperingar i Sverige som återupprepade denna typ av attityder. Han hävdar att han inte längre kan besöka vissa förorter till Stockholm, där den somaliska gruppen är särskilt starkt representerad. Ryktet om hans sexuella läggning spreds snabbt och han fick ta emot hot – till och med dödshot – på sin Facebooksida. Här i Sverige har han tagit tydlig ställning och förespråkat hbtq-rättigheter i texter och föreläsningar. Slutligen lyckades han hitta en handfull personer ibland svenska somalier som han kunde engagera i frågan, men alldeles för få, menar han.

Jude Dibia är mer positiv till sin närmiljö och anser att livet i Sverige har breddat hans nätverk vad gäller påverkansarbete, att han har hittat helt nya kanaler här. Nu kan han skriva igen och undersöka nya sätt att använda skrivandet som en breddad plattform för att tala om hbtq-rättigheter i hans hemland och i Afrika i stort. Trots de rådande problemen i Nigeria är han positiv vad gäller möjligheter till förändring.
”Men den förändringen kommer inte ske imorgon. Det finns en brist på kunskap och förståelse vad gäller hbtq-frågor som måste upp på dagordningen genast. Förebilder inom hbtq som råkar vara nigerianska/afrikanska behöver också ta en mer aktiv roll i att motverka den negativa bilden som samhället målar upp”, säger han.

Även Ahmed Mohamed efterfrågar mer information, utbildning och förebilder. Det är också därför han startat en egen blogg som informerar om situationen för hbtq-personer inte bara i Somalia, utan även i Mellanöstern. Hans hopp – liksom Jude Dibias – är att med tiden kommer de negativa attityderna mot hbtq-personer stadigt att minska i hans hemland.
”Min dröm är att starta en ideell organisation här i Skellefteå som arbetar för att stärka den somaliska hbtq-gruppen. Jag vill verka för mångfaldsfrågor. I Sverige har jag möjligheten att arbeta från en ny plattform. Det kan ta tre, fem eller tio år innan saker börjar hända i Somalia och bland somaliska invandrare. Men förändring kommer att ske. Mitt hopp är att kunna vara ett slags fyrbåk. Att kunna tala med folk och säga: ’vi existerar – våra ord måste få höras’”.



[1] Ett exempel på Dibias författarskap är novellen ”De vi var”, publicerad i Dissidentbloggen #15
http://www.dissidentblog.org/sv/artiklar/de-vi-var