Det är lätt att glömma bort att Burma – eller Myanmar – är ett stort land. Till ytan är det lite mindre än Turkiet, något större än Frankrike; men här bor hela 60 miljoner människor och landet är ovanligt rikt på naturresurser. Ändå var det ett av de länder som länge var stängt mot omvärlden, närmast som en sorts halvt Nordkorea. Att säga att öppningen mot demokratiska reformer kom oväntat är både en överdrift och aningen självklart; när Burma, eller Myanmar som landet numera heter, omnämndes i internationella medier var det ofta i ännu en rapport om hur den politiska oppositionen under Aung San Suu Kyis tid trakasserades eller hur hon själv dömts till ännu en vända i husarrest. Men kring Aung San Suu Kyi har också hela tiden funnits en demokratirörelse som räknade sin start tillbaka till året 1988 och de studentdemonstrationer som brutalt slogs ned av militärregeringen. Under hela den period som gått sedan dess har ett tålmodigt oppositionsarbete bedrivits i det tysta.
Så varför kommer en öppning mot ett mer demokratiskt styrelseskick nu? I sin intressanta text här i DB skriver Burma-kännaren James Byrne om hur den allt starkare kinesiska ekonomin sätter sin prägel på hela regionen – och att just den ekonomiska supermakten i öster tvingar fram motdrag även hos mycket ovilliga och auktoritära regimer. Det vore förstås en solskenshistoria om just en växande ekonomi i regionen helt enkelt tvingade fram demokrati lite varstans. Men fullt så enkelt är det inte.
