Läser man dagstidningarna i Venezuela eller sätter på teven eller radion för att lyssna på nyheterna, kan man få intrycket av att det inte finns någon anledning till oro. Allting är frid och fröjd. Distributionen av mat fungerar, liksom läkarvård, rättsväsendet, skolorna. Människor varken svälter eller flyr landet. De är fria att röra sig hur de vill och säga vad de vill. I början av 2018 höll presidenten Nicolás Maduro ett tal till nationen där han proklamerade just detta. Han sa: ”Vi borde glädja oss åt att det i Venezuela inte finns en stat i förfall eller någon humanitär kris som i Colombia. Vi har ett folk som älskar sin regering.”
Absurditeten. Käftsmällen. Hånet. Den kroatiska författaren Dubravka Ugrešić har skrivit: ”Utraderandet av minnet av en plats, som får det att verka som om hela liv och samhällen aldrig existerat – måste vara en av de yttersta formerna för censur.”
Verkligheten, eller snarare apokalypsen, utanför de statligt ägda dagstidningarna, TV- och radiostationerna och politikernas propagandamaskiner kan inte se mer annorlunda ut. Venezuela är ett land i fritt fall. En skenande inflation, en befolkning som svälter, en nästintill obefintlig sjukvård och en systematisk censur i medierna. 2018 mördades 23 047 människor i landet. Det betyder drygt 63 mord om dagen. Siffrorna kommer från det oberoende undersökningsinstitutet Observatorio Venezolano de Violencia. Enligt UNHCR flyr fler än 5 000 människor dagligen från landet. Bland dem många författare, journalister och intellektuella. Nedmonteringen av yttrandefriheten har gjort det omöjligt för de intellektuella att verka i landet. Normen har blivit att lämna landet, inte att stanna kvar.
