Redan 1997 höll Jacques Derrida en föreläsning som talade om hur det skulle bli. Det var när ”Författarparlamentet” (International Parliament of Writers) höll sin konferens i Strasbourg, och ämnet var ”fristäder”. IPW hade kommit till på initiativ av Vaclav Havel och drev på frågan om fristäder för hotade och förföljda författare, en rörelse som kommit i gång efter fatwan mot Rushdie 1989. Men som IPW och PEN framhöll fäste hotet mot Rushdie också uppmärksamheten på den stora grupp av författare som mördats eller förföljdes utanför medialjuset, vilka alla var i behov av möjligheten att freda sig – och att fortsätta skriva och fästa ord på vad människor tänker. Författare, journalister och andra ”kulturarbetare” är i stora delar av världen en alltmer utsatt grupp, just därför att de klär i ord åt andra vad totalitära stater och terrorgrupper av olika slag anser inte får sägas högt.
Fristadssystemet var ett svar på denna påtvingade tystnad. Redan 1996 anslöt sig Stockholm, två år senare Göteborg. I dag har Sverige femton fristäder; i hela världen finns det drygt femtio, som samarbetar med stiftelsen ICORN med säte i norska Stavanger. ICORN växte efter 2006 fram som systemets garant då IPW råkade i ekonomiskt trångmål. Och vid sidan av ICORN finns även några fler fristäder som verkar i egen kraft genom att under några år ge skydd och arbetsro åt dem som skriver ned det som inte får sägas.
Men tillbaka till Strasbourg 1997. Derrida hörde också han till initiativtagarna till Fristadssystemet och ville i sin föreläsning lägga en filsofisk grund för arbetet och argumentera för dess nödvändighet. Han kallar som vittnen en hel rad tunga namn – från Dante och Immanuel Kant till Hannah Arendt. Det finns två led i Derridas resonemang som är särskilt viktiga att uppmärksamma.
